pat en koloni af omkring tusen verksamma men
niskor, tecknar derefter ett par-lappska byar
samt förer oss slutligen genom Nordlanden
skärgård tillbaka till Throndbiem och derifråi
öfver Dovre- och Filefjäll till Christiania, hvar
med färden är lyktad. Uti de tillhörande no
terna . lemnar författaren äfven en sammandra:
gen beskrifning på Spitzbergen, dit expeditionen
som man vet, gjorde en utflygt. Det allmänn:
omdömet om dessa herr S:s anteckningar synes os
böra innefattas i följande få.ord: ganska mycke:
i sak, allvarlig forskning, derjemte en underhål-
lande ton, och mera omvexling, än man nästan
skulle vänta sig i ett ämne, der de flesta på för-
hand föreställa sig endast snö och is från bör:
jan till slut. Hr S. har till och med här och
der slagit. sig på en ordentlig genremålning, och
han har alldeles icke misslyckats deri. Viskola
såsom prof deraf här nedanför meddela ett eller
annat utdrag. Utom de förenämnda noterna,
hvilka innehålla mycket upplysande och derföre
ingalunda böra förbigås; åtfölja tvenne små kar-
tor öfver Finnmarken med Spitzbergen och öfver
Altenfjord med dess stränder, samt tvenne teck-
ningar af lappkåtor, lappar och slädfarten efter
ren. Detta sednare beskrifves sålunda:
Leppslädan eller akjan är till formen fullkom-
ligt sådan som man ville föreställa sig främre delen
af en mycket smal och låg ökstock, afbuggen på
midtön. Den är antingen alldeles öppen, med eller
utan akterspegel, då den kallas Ejerris, eller ock
försedd med ryggstycke, samt ett vanligen skölskins-
beklädt tak öfver framändan, så att den fullkomligt
liknar en sko, och kallas då pulk. Kjerrisen be-
sgognas vanligen af lapparna. i synnerhet för foror,
pulken deremot sf resande. Från framändan afakjan
går dragändan under buken på renen till en bred
halsrem af skinn, så att stödpunkten vid dragningen
blifver midt på bringan; seltyget är icke mindre en-
kelt och utgöres af ingenting annat än en omkring
renens panna fastbunden rem, vanligen af skälskinn,
hvars andra ända är i den åkandes händer. Når
denna töm ligger på högra sidan, springer renen,
men stadnar när den kastas öfver åt venstra. Han
styres genom helt hastiga ryckningar åt ena eller an-
dra sidan, efter hvilka man alltid låter tömmen åter-
falla på den högra. Imedlertid är här vid lag, så-
som annars, praktik och teori icke detsamma, och
man må icke föreställa sig att man, med kännedom
om denna enkla regel, kan åka efter ren lika be-
qvämt och lugnt, som efter en väl inkörd springare;
ty ehuru kör-renen visserligen till en viss grad är
tämd, så är han likväl alltid till hälften vild. Men
ingenting är roligare än att åka med renskjuts, om
man eljest ej skyr ett något äfventyrligt och besvär-
ligt sätt att färdas. Det är i synnerhet i början man
erfar de största svårigheterna att köra renen. Den-
ne är då otåligare än den ifrigaste springare att
komma i gång, och det är ej lätt att kasta sig
1 akjan, innan det bär af i fyrsprång. Men än-
nu svårare är det att under första häftiga fram-
fart bibehålla. jemvigten under alla renens sned-
språng och alla akjans slingringar åt båda sidor.
Så går det åstad tills renen, af behof att hemta an-
dan eller af nyck, helt tvärt stadnar. I sednare fal-
let måste man stiga upp ur akjan, hvilket ej sker
utan besvär, och med tömmen piska honom, tills
man lyckas åter bringa honom i rörelse... Men här-
vid gör ej renen som en istadig häst, hvilken ge-
nom en likadan behandling helt saktmodigt sätter
sig i gång, utan i en blink, innan man vet ordet
af, rusar han åstad i galopp, och då gäller det at:
ögonblickligt kasta sig ned i akjan, men framför
allt att hafva tömmen säkert ombunden kring ar-
-men-.och handen ;- så -att man ej släpper densamma
vid donna manövet. . Är män icke Hög erfaren eller
nog uppmärksam, för att genast kasta sig i akjan,
så får man underkasta sig att släpa med på mar-
ken, tills man hinner att krafsa sig upp, hvarefter
man åter far åstad öfver stock och sten, med sam-
ma häftighet som förut, till nästa äfventyr.n . . . . .
Wo tools vv Man färdas likväl icke på detta
aätt, när man har en lång väg att tillryggalägga el-
jer när foror transporteras, och aldraminst, när man,
såsom jag under min resa till Karajock, medför ett
bräckligt instrument, såsom en barometer. En re-
sande behöfver, om han färdas ensam, fyra renar,
nemligen en för sin egen person, en för sina saker,
en för vappusen eller den lappska vägvisaren, och
en i reserv. Men vanligtvis förena sig flera, för att
göra resan öfver fjellet, och när lapparne om vin-
tern nedkomma med sina varor till handelsställena
vid sjökusten, får man ofta se hundratals akjor. Enj
sådan karavan kallas rejda, uti hvilken alltid ett visst j
antal akjor förenas till en train, på det sätt att
hvarje efterföljande ren, medelst ett temligen långt
tåg från halsremmen, bindes vid den föregående ak-
jan, hvarigenom farten blifver jemnare, slingringar-:
ne til! betydlig del undvikas, och ända till 20, ja
I
!
flera akjor, kunna göras af vappusen, som sitter i
den första. En dylik större karavan, på snöfälten
eller i skogen, utgör ett utomordentligt pittoreskt
skådespel, och hvarje serskildt åkdon har äfven ett
ganska behagligt utseende, isynnerhet om renen, så-l:
som det vanligen af ståndspersoner brukas, är prydd
med ett rödt stickadt halsband och bälte, samt för-
sedd med en bjellra under halsen . . ... .M
Författaren tecknar vidare en rast under re-j
san öfver fjellen: !
Första dagen gjordes ett längre uppehåll, under)
det renarne betade och lapparne intogo sin middag.!
rr dr tm n——— — Xx —-r-—-—-—— ro ——F—r—rT--
KK a a