mm MA på denna fabel, som berättas om så många andra slott. Slutligen, då vi blifvit litet mer förtroliga, erkände han att han icke sjelf hade reda på hemligheten; men att det otvifvelaktigt var någon förbindelse mellan tornet och Silfverfrun. En sådan förbindelse syntes mig, som hade en helt annan erfarenhet angående det förmodade spökeriet, serdeles sannolik; men jag lät den gamle mannen prata, och af honom hörde jag följande saga: aFordom, då detta slott ärfdes af Bentheimarne, lefde der en ung qvinna af den familj, som förut egt slottet. Honvar mycket skön, men kunde ock trolla; och hon skrämde den nye egaren med sina trollkonster till den grad, att hav nära förlorade förståndet. Den vackra trollqvinnan blef i följd deraf insatt i det gamla tornet, och derefter, emedan hon fortfor med sitt tro!leri, anklagades hon för trolldom och dömdes att undergå ett vattenprof. Enligt bruket, bands hon till händer och fötter och lades framstupa i slottssjön; om hon flöt, ansigs hennes förbund med den onde otvifvelaktigt. Hon sjönk likväl till botten, bedyrande sin oskuld, och sålunda fridömdes hon från hvarje misstanka att stå i förhand med den onde. Det oaktadt ansågs boa icke tillräckligt rentvagen från all skam, hvarföre hennes kropp, sedan den blifvit uppdrages ur sjön, förvägrades begrafning i familjegrafven, och begrofs i det stället på ett Ovärdigt sätt i en af gångarne, som föra till kyrkan. Derföre finner hon; säger man, ingen hvila i sin Ovigda graf, och förföljer beständigt slottets egare. Hop försöker ock att förstöra tornet genom sina trollkonster, emedan hon under sin fångenskap för