mm MA
på denna fabel, som berättas om så många an-
dra slott. Slutligen, då vi blifvit litet mer för-
troliga, erkände han att han icke sjelf hade reda
på hemligheten; men att det otvifvelaktigt var
någon förbindelse mellan tornet och Silfverfrun.
En sådan förbindelse syntes mig, som hade en
helt annan erfarenhet angående det förmodade
spökeriet, serdeles sannolik; men jag lät den
gamle mannen prata, och af honom hörde jag
följande saga:
aFordom, då detta slott ärfdes af Bentheimar-
ne, lefde der en ung qvinna af den familj, som
förut egt slottet. Hon- var mycket skön, men
kunde ock trolla; och hon skrämde den nye ega-
ren med sina trollkonster till den grad, att hav
nära förlorade förståndet. Den vackra trollqvin-
nan blef i följd deraf insatt i det gamla tornet,
och derefter, emedan hon fortfor med sitt tro!leri,
anklagades hon för trolldom och dömdes att un-
dergå ett vattenprof. Enligt bruket, bands hon
till händer och fötter och lades framstupa i slotts-
sjön; om hon flöt, ansigs hennes förbund med
den onde otvifvelaktigt. Hon sjönk likväl till
botten, bedyrande sin oskuld, och sålunda fri-
dömdes hon från hvarje misstanka att stå i för-
hand med den onde. Det oaktadt ansågs boa
icke tillräckligt rentvagen från all skam, hvar-
före hennes kropp, sedan den blifvit uppdrages
ur sjön, förvägrades begrafning i familjegrafven,
och begrofs i det stället på ett Ovärdigt sätt i
en af gångarne, som föra till kyrkan. Derföre
finner hon; säger man, ingen hvila i sin Ovigda
graf, och förföljer beständigt slottets egare. Hop
försöker ock att förstöra tornet genom sina troll-
konster, emedan hon under sin fångenskap för-