FETSRES See SM EF IR UTA AR NA ver de hugneliga utsigter för kyrkans sak, som man deraf kan lofva sig. Denna underrättelse innehåller nemligen, att Prestmötet skall komma att eelebreras af H. Erkebiskopens samt Biskoparne Bruhns, Holmströms och Agardhs närVvaro. Redan det ovanliga uti en sådan samling af kyrkans högste, vid ett möte i: landsorten, miste väcka ett visst uppseende, och man bar skäl att på förhand fägna sig åt den glädje, som de fyra preiaternes sammanvaro, deras älskvärda, broderliga och nedlåtande väsende mot det verkliga presterskapet, skall väcka för tillfället. Men derjewte äger saken en långt vigtizare sida. Man vet huru det demokratiska partiet i landet försökt att skilja prelaterna och församlingspresterna från hvarandra; huru det velat förleda de sednare med förespeglingar, att de allt mer och mer borde uppfatta sia ställning till folket, såsom dess lärare, och sökt inbilla kyrkoherdarne, att församlingarnas sak. fördelar och lycka äfven vore de förras egen, att desse icke borde isolera sig såsom Stånd, och i sådan egenskap låna sig såsom verktyg åt hofvet, m. m., samt för öfrigt, efter hvad oppositionen velat låta påskina, i egenskap af ledamöter vid riksdagarne bemta råd endast af? sin egen öfvertygelse och af hvad de veta lända till församlitgarnas gagn: med flere dyiika upplösande läror, för hvilka man åberopat det ledsamma skriftspråket: folkets röst är Guds röst,, hvilket redan ledt till så många bedröfliga följder för samhällens lucn samt till oordning mellan föra än och underlydande. Dessa läror hafva gått så långt, att de hota med stora vådor från sjelfva presterskapets sida, som redan börjar tala om en emancipation undan prelaturens nödvändiga förmanskap. Biskoppirne bära likväl icke sitt namn af cephori, för ingenting, och hade väl ej fått det, om ej deras åliggande vore att hålla uppsigt öfver det öfriga presterskapet i ståndets gemensamma inrtresse och vårda detta, under en allt närmare förenisg mellan den andliga och veridsliga suprematieå i samhället... Sådant vinnes ej derigenora, att själasörjarne göra sig till tolkar af folkets veridsliga behof och minst om de börja lyssna för mycket till dess önskningar och besvär på riksåagarne, emedan dessa derigensom endast ailt mer skulle filltaga. Ståndet har ett annvat och högre intresse såsom korporation; det bör besinna, att det, såsom representant af kyrkan och af himlens bud, 1 sjelfva verket har en sior, en oräätlig makt, om den rätt nyttjas, och att med dena lyckliga institution vårt stånd äger genom vårt stora antal biskoppar och deras ställning, beröfves endast en stärk enighet och sam,manshållniag dem emellan, för att till och med alltid äga den veridsliga makten på sin sida. Men för sådant ändamål är framför allt nödigt, att fullkomlig disciplin bibebålles., stadgas och stärkes bland de lydande. Detta bör ske med varsam och vänlig hand, och det är otroligE hvad en biskop i det fallet kan verka på tjugu landtprester, blott han beter sig med urskillning och med det attvar, soi tillhör hans embete, samt försiår att ständigt, i alläå ögönblick; inskärpa hos hvar och en, att ckyrkan är i faran, emedan kyrkan narurligtvis är något, som hvar och en prest skall anse ör sig pligt att vårda. Det är derföre glädjande att finna, det en man som Ir Erkebiskopen, en man, som synes så väl uppfatta hvad tiden fordrar, för att sätta en dam emot reformbegärens inbrytande flod, och som jemväl äger takt och förstånd om rätta medlet härtill, i samråd med den lika snillrike och takifulle Agardh, och den varsamme men vä! beräknande och milde biskopen i Strängnäs besöka sin medbroder prelaten i Westerås samt att de aumodat f. d. domprosten derstädes, ns v. biskopen i Götheborg att göra dem sällskap. Det bör ej betviflas, att detta besök skall, till gola frukters vignande, blifva så högtidligt som möjligt, att Hr biskopen i Westerås ej ser på kostnaden, för att på ett värdigt sätt kunna vid sitt bord emoitaga sina andliga bröder och primm inter pares, samt att Hrr kyrkoherdar och komministrar å sin sida göra förningen till Hr biskopens kök så riklig som möjligt. Det återstår då blott att önska, det samlige Herrar prelaterne å sin sida må gifva åt tillfället en ännu ytterligare ökad glans genom medförande hvar och en af sina stora embetsdrägter, kåporna och biskopsmössorna. Genom sådana anstalters införande i alla stift, skulle dessa prestmöten smiåningom kunna återfå åtminstone något af den glans, som beundrades hos de romerska kyrkomötena i deras lvsande dagar, men som tyvärr efter reformationen fallit ned till en skugga. Clerophilus. ————ttE