REVY AF TIDNINGARNA. Under den ifriga sysselsättning, som de devu erade tidningarne och deras allierade nu hela ti den dagligen haft med personliga tidningstvister har en del af deras läsare troligen kommit at förbise ett annat förhållande å deras sida, som likväl förijenar att tagas i betraktande, såsom ett talande exempel på dessa tidningars beteende så snart det gäller att göra något verkligt til försvar för sina patroner. Allmänheten torde erinra sig, sedan ett par veckor tillbaka, der granskning, som Atonbladet anställde af Ko nungens Befallningshafvandes i Calmar län be tänkande angående Ständernas förslag till kommunalinrättningar eller till en förändrad författning angående :ockenstämmor och kyrkoråd, samt, i sammanhang dermed, inrättningen af en sockennämund. Detta betänkande eller de delar deraf, som meddelades i Aftonbladet, hade förut varit tryckta i Svenska Minerva, som nästan för hvarje afdelning af betänkandet hade blomsterstrött dess väg till tronen med de utsöktaste loford, hvilka äfven, endast i något förändrade ordalag, förekommo i Svenska Biet. Detta, jemte sakens vigt i sig sjelf, gaf Aftonbladet anledning att litet närmare undersöka innehållet af den kritik, Konungens Befallningshafvande gjort af förslaget, och resultatet af denna undersökning blef: att efter vir öfvertygelse, Konungens Befallningshafvande visserligen framställt några välgrundade anmärkningar, hvilka dock jemväl långt förut varit gjorda i Aftonbladet, angående vådan af att lemna kommunerna en sådan lagstiftningseller beskattningsrätt, som skulle inkräkta på den allmänna lagens och statsmakternas område; men att samma befallningshafvande genom sitt yttrande i öfrigt sökt att tillintetgöra hela den grund, hvarpå en kommunalinrättning måste hvila om den skall kunna existera, nemligen att öfverlemna vissa delar af de lokala hestyren åt en auktoritet, vald inom folket sjelf, samt med det förbättrade valsätt, som i och för en sådan inrättning är nödvändigt. Nu skulle man väl hafva trott, att den ultramonarkiska Svenska Minerva, efter alla de föregående puffningarne, hade ansett angeläget att ätminstone försöka vederlögga Aftonbladets anmärkningar, och att detta ännu mer borde vara hände!sen med Svenska Biet, som räknar Hr landshöfdisgen i Calmar bland sina stiftare. Allt berättigade till en sådan förmodan: ej mindre de båda tidningarnes ställning och förbindelse till Hr Nerman, än sjelfva sakens betydenhet, som måhinda, näst representationsfrågan, angår den vigtigaste af de organisationer och reformer, hvilka varit under ständernas behandling. Att de i stället varit stumma som muren lemnar derföre blott en ytterligare bekräftelse på den redan förut kända omständigheten att de devueradetidningarna, oaktadt allt sitt uppvaktande för de maktegande och sin, ifvar fär dat koysr valiva i abaner; aet vill säga, för föråldrade inrättningars eller missbruks bibehållande tillika med allenastyrandet och dess utgreningar, och oaktadt sitt hat för reformer, samt sin Munvighet så länge dessa känslor få uttrycka sig i allmänna fraser, fiona sig allde!es redoch vapenlöse, så snart det är fråga om att taga systemets försvar i sak; samt att de derföre merändels endast skada sina egna patroner, genom ett otidigt fjeskande och smekande enär de derigenom framkalla på sak grundade anmärkningar a frotsatta sidan, . Freja har för sin del uti denna såväl som de flesta större allmänna frågor, när det ej gällt prohibitifintressets försvar varit det beskedligaste barn i verlden. Hon har från början sagt ingenting hvarken i ena celler endra sidan, och detta är äfven det bästa sättet att ej behölva komma i det kinkiga predikamentet att yttra sig öfver sakförbållanden.