tloch tvärtom, att han gemenligen så snart bönen ä
sluten och i samma ögonblick framkommer med nå
I gon derifrån vida skild tanke, hvilken klarligen ut
I märker, att han under bönen varit deraf intagen
loch ändtligen att han gerna skulle alldeles aflåt
latt göra dessa böner, om han finge följa sin ege
I böjelse. Likaledes är det jemväl i anseende till bi
IIbelns läsande, hvartill Hans Kongl. Höghet jemvä
lutaf sina första ledares berömliga omsorg blifvi
hållen såsom till en daglig skyldighet. Prinsen för
söker ofta att blifva derifrån endtledigad och visa;
derigenom, så väl som under sjelfva läsandet, di
ban ändå dertill tvingas, att kärleken till Gud ick
har den ringaste del i denna gudaktighetsöfning
Att bivista Guds ords predikande anser prinsen som
en plågsam skyldighet, och har jag ännu icke kun
nat förmå honom att under gudstjensten visa der
utvärtes allvarsamhet och vördnad, som väl icke ä:
Gudi behaglig, om den ej afbildar det inre väsen
dets beskaffenhet, men hvars åsidosättande blifve;
alltid en förargande och straffbar omständighet. 1
hela prinsens öfriga uppförande framlyser samme:
obekymmersamhet att behaga Gud. Jag har trot:
min pligt fordra att derom underrätta doktor Schrö-
der, ät hvilken enkannerligen Riksens Ständer an-
förtrott prinsens själavård, och är jag med honom
öfverenskommen, att föreläsningarne i theologien
hädanefter blifva mer praktiska än dogmatiska.
Då prinsen således uti intet mål har Gud för ögo-
nen, så är väl ingen under, att hans hjerta blifver
uppfyldt med all den högfärd, som hos en menniska
finnas kan. Det undslipper bonom ibland, då han
tilltalas för något, som han icke väl sjort, att efter
ban det gjort, måste det ju vara väl. En annan
sång, och detta skedde andra eller tredje dagen ef-
ter min ankomst till hofvet, föreställde jag prinsen,
i anledning af dess oanständiga uppförande vid ett
visst tillfälle, att alla de, som varit viitne dertill,
bade skrattat åt honom, och att han hela den da-
gen varit ett åtlöje för hoffolket. Han svarade mig
att han icke väl trodde att någon dristade sig skratta
åt honom, och vet jag icke med säkerhet, om han
utaf mitt gensvar blifvit öfvertygad, att sådant är
möjligt. Det skulle blifva för vidlyftigt att upprepa
alla de mindre och dagliga tillfällen, vid hvilka
denna högfärdsanda hos prinsen utbrustit.
En vanlig följd deraf, och som äfven uti Prinsens
sinne sig djupt fästat, är den smak för fåfänglig stor-
het och prakt, som uti fransyska språket så väl ut-
tryckes genom ordet Vaniten. Hans Kongl. Hög-
het är deraf så intagen, att allt hans företagande
och alla hans tankar gå först och sist derpå ut. Eo
grann klädning ådrager sig hans högaktning, och i
hans ögon är intet annat ädelt, än hvad som lyser
af utvärtes prydnad och ståt. Ceremonier äro der-
före isynnerhet honom behagliga; jag tror han lärer
deruti åtminstone gå så långt som hans framfarne
moderfaders fader.
En smak, som med denna eger mycken gemen-
skap, och som jag här nämner ibland Prinsens le-
ster endast i anseende till den exct3 och häftighet,
hvarmed han fallit deruppå, är smaken för skådespel
och alla teatraliska nöjen. De göra ett så synner-
ligt intryck på hans sinne, att icke mer än en enda
ropresentation behöfves, särdeles om det är en tra-
sedie, innan densamma är i hans minne förvarad.
Anmärkningsvärdt är likväl det, att frumtimmers-
rollerna fästa sig der aldra snarast, och ibland dessa
roller förnämligast dens, som uppå teatern varit
grannast klädd. Således eger nu Prinsen, i följd af
de många tragedier han sett, ett sådant förråd a!
roller i sitt hufvud, att han hvarje dag vid dess 1e-
diga stunder, isynnerhet under på- och afklädnin-
gen, förnöjer sig med deklamerande af någon rö:e
de Reine ou de Princesse. Kan Prinsen vid samma
tillfälle komma öfver någon serviette att fästa bak-
om sig såsom släp, och något annat linne att deraf
göra en teatralisk hufvudbonad, så underlåter han
det icke. Esomoftast händer ock sedan Prinsen gått
till sängs, att då man någon stund derefter vill tillse
om han ännu somnat, ficner man honom stående i
sängen och dek!2merande i tysthet någon roll, med
bart bröst och bara armar samt dess skjorta med
knappnåler fästad, till att likna ett fruntimmers-
förkläde.
För denna lastbara sedvänja har Prinsen nu i flera
år, som han mig sjolf berättat, och ganska ofia samt
allvarsamt blifvit påmind, tilltalad och straffad. Men
att sådant skett och ännu sier förgäfves, det härrö-
rer af en snnan Prinsens last, tilläfventyrs beoklag-
ligare än alla de öfriga, efter dessa af den förra un-
derhålles, jag vill tala om hans egensinnighet och
dermed förknippade olydnad. Jag skuile beböfva
snarare några böcker än några ark papper, om jag
bär ville uppteckna alla de dagliga och stundliga
bevis af denna last, som Prinsen lemnar dem, hvil-
ka på något sätt med dess uppfostran eller dess
uppvaktande äro sysselsatta. . Förmaningar och före-
ställningar, då han satt sig något i sinnet som icke
bör tillåtas, äro alldeles fåfänga; han gifver icke
ens derpå akt. Börer och andra sätt att beveka och
öfvertala honom äro äfven så litet verkande; ban
gör då snarare tvärt emot än han följer hvad man
beder honom om. Det enda medel, som således
blir öfrigt att bringa honom till lydnad, är tvång
och en hård medfart. Jag bar blifvit dertill nöd-
sakad, sedan jeg fruktlöst försökt att leda Prinsen
till sina skyldigheter med vänlighet och förnuft al-
lena; och måste jag bekänna, att han icke börjat
blifva lydig förr än jeg begynt detta förfarande med
bonocm, hvarifrån jag hade hoppats att städse se mig
befriad. Men egensinnigheten hos honom är icke
dess mindre lika stor som förut, och utöffar han
dersamma med lika häftighet, så ofta han finner sig
ENE STAR SEEK ESSENS SPEARS