tloch tvärtom, att han gemenligen så snart bönen ä sluten och i samma ögonblick framkommer med nå I gon derifrån vida skild tanke, hvilken klarligen ut I märker, att han under bönen varit deraf intagen loch ändtligen att han gerna skulle alldeles aflåt latt göra dessa böner, om han finge följa sin ege I böjelse. Likaledes är det jemväl i anseende till bi IIbelns läsande, hvartill Hans Kongl. Höghet jemvä lutaf sina första ledares berömliga omsorg blifvi hållen såsom till en daglig skyldighet. Prinsen för söker ofta att blifva derifrån endtledigad och visa; derigenom, så väl som under sjelfva läsandet, di ban ändå dertill tvingas, att kärleken till Gud ick har den ringaste del i denna gudaktighetsöfning Att bivista Guds ords predikande anser prinsen som en plågsam skyldighet, och har jag ännu icke kun nat förmå honom att under gudstjensten visa der utvärtes allvarsamhet och vördnad, som väl icke ä: Gudi behaglig, om den ej afbildar det inre väsen dets beskaffenhet, men hvars åsidosättande blifve; alltid en förargande och straffbar omständighet. 1 hela prinsens öfriga uppförande framlyser samme: obekymmersamhet att behaga Gud. Jag har trot: min pligt fordra att derom underrätta doktor Schröder, ät hvilken enkannerligen Riksens Ständer anförtrott prinsens själavård, och är jag med honom öfverenskommen, att föreläsningarne i theologien hädanefter blifva mer praktiska än dogmatiska. Då prinsen således uti intet mål har Gud för ögonen, så är väl ingen under, att hans hjerta blifver uppfyldt med all den högfärd, som hos en menniska finnas kan. Det undslipper bonom ibland, då han tilltalas för något, som han icke väl sjort, att efter ban det gjort, måste det ju vara väl. En annan sång, och detta skedde andra eller tredje dagen efter min ankomst till hofvet, föreställde jag prinsen, i anledning af dess oanständiga uppförande vid ett visst tillfälle, att alla de, som varit viitne dertill, bade skrattat åt honom, och att han hela den dagen varit ett åtlöje för hoffolket. Han svarade mig att han icke väl trodde att någon dristade sig skratta åt honom, och vet jag icke med säkerhet, om han utaf mitt gensvar blifvit öfvertygad, att sådant är möjligt. Det skulle blifva för vidlyftigt att upprepa alla de mindre och dagliga tillfällen, vid hvilka denna högfärdsanda hos prinsen utbrustit. En vanlig följd deraf, och som äfven uti Prinsens sinne sig djupt fästat, är den smak för fåfänglig storhet och prakt, som uti fransyska språket så väl uttryckes genom ordet Vaniten. Hans Kongl. Höghet är deraf så intagen, att allt hans företagande och alla hans tankar gå först och sist derpå ut. Eo grann klädning ådrager sig hans högaktning, och i hans ögon är intet annat ädelt, än hvad som lyser af utvärtes prydnad och ståt. Ceremonier äro derföre isynnerhet honom behagliga; jag tror han lärer deruti åtminstone gå så långt som hans framfarne moderfaders fader. En smak, som med denna eger mycken gemenskap, och som jag här nämner ibland Prinsens lester endast i anseende till den exct3 och häftighet, hvarmed han fallit deruppå, är smaken för skådespel och alla teatraliska nöjen. De göra ett så synnerligt intryck på hans sinne, att icke mer än en enda ropresentation behöfves, särdeles om det är en trasedie, innan densamma är i hans minne förvarad. Anmärkningsvärdt är likväl det, att frumtimmersrollerna fästa sig der aldra snarast, och ibland dessa roller förnämligast dens, som uppå teatern varit grannast klädd. Således eger nu Prinsen, i följd af de många tragedier han sett, ett sådant förråd a! roller i sitt hufvud, att han hvarje dag vid dess 1ediga stunder, isynnerhet under påoch afklädningen, förnöjer sig med deklamerande af någon rö:e de Reine ou de Princesse. Kan Prinsen vid samma tillfälle komma öfver någon serviette att fästa bakom sig såsom släp, och något annat linne att deraf göra en teatralisk hufvudbonad, så underlåter han det icke. Esomoftast händer ock sedan Prinsen gått till sängs, att då man någon stund derefter vill tillse om han ännu somnat, ficner man honom stående i sängen och dek!2merande i tysthet någon roll, med bart bröst och bara armar samt dess skjorta med knappnåler fästad, till att likna ett fruntimmersförkläde. För denna lastbara sedvänja har Prinsen nu i flera år, som han mig sjolf berättat, och ganska ofia samt allvarsamt blifvit påmind, tilltalad och straffad. Men att sådant skett och ännu sier förgäfves, det härrörer af en snnan Prinsens last, tilläfventyrs beoklagligare än alla de öfriga, efter dessa af den förra underhålles, jag vill tala om hans egensinnighet och dermed förknippade olydnad. Jag skuile beböfva snarare några böcker än några ark papper, om jag bär ville uppteckna alla de dagliga och stundliga bevis af denna last, som Prinsen lemnar dem, hvilka på något sätt med dess uppfostran eller dess uppvaktande äro sysselsatta. . Förmaningar och föreställningar, då han satt sig något i sinnet som icke bör tillåtas, äro alldeles fåfänga; han gifver icke ens derpå akt. Börer och andra sätt att beveka och öfvertala honom äro äfven så litet verkande; ban gör då snarare tvärt emot än han följer hvad man beder honom om. Det enda medel, som således blir öfrigt att bringa honom till lydnad, är tvång och en hård medfart. Jag bar blifvit dertill nödsakad, sedan jeg fruktlöst försökt att leda Prinsen till sina skyldigheter med vänlighet och förnuft allena; och måste jag bekänna, att han icke börjat blifva lydig förr än jeg begynt detta förfarande med bonocm, hvarifrån jag hade hoppats att städse se mig befriad. Men egensinnigheten hos honom är icke dess mindre lika stor som förut, och utöffar han dersamma med lika häftighet, så ofta han finner sig ENE STAR SEEK ESSENS SPEARS