så liten stund hvarje gång, att föga eller ingen fruk deraf synes vara att vänta. Deanna obenägenket för allvarsamma studier här törer dock ingalunda af brist uppå de förstånds krafter, som egentligen dertill fordras, såsom efter tanka, färdighet att döma och sluta, med mera. Ja har redan anmärkt och får vidare tillfälle att viss att Hans Kongl. Höghet i hög grad är begåfva äfven med dessa själens förmögenheter. Men ve derviljan och afsmaken för deras nyttjande bör en dast tillräknas en obeskriflig lust till nöjen och, di dessa tryta, till en fullkomlig ledighet åtminstone frå! det, som synes ledsamt. Det lyckliga desideriun sciendi, som af några filosofer blifvit räknadt blanc passionernas antal, är för Hans Kongl. Höghet er alldeles okänd passion. Jag har en gång frågat ho nom, om han då ville hinna till en mogen ålder u tan att veta mer, än hvad han nu redan lärt? Har har dertill svarat ja, och att han trodde sig redan hafvs lärt allt hvad han behöfde veta. Då jag till att vise hoerom orimligheten härutaf, invände deremot, ati han ju icke ens kunde skrifva eller stafva svenska och att han väl kunde finna åtminstone detta vara för honom oundgängligt, svarade Hans Kongl. Höghet sig icke komma öfverens om denne oundgänglighet, emedan han väl finge med tiden en sekrete. rare, för hvilken han kunde diktera hvad han ville hafva skrifvet. En annan gång har jag likaledes frågat Prinsen: huru det varit möjligt, att han med så stor afsky för all kunskaps inhämtande, kunnat hinna så långt i somliga stycken, som han dock redan verkligen hunnit? Hans Kongl. Höghet har derpå lemnat till svar: att sådant icke heller hade skett, så framt icke Hennes Maj:t Drottningen sjell sifvit sig den mödan att arbeta på dess undervisning. och så framt icke Hennes Maj:t haft tälamod att låta honom studera i Hennes Moj:ts egen närvaro. Af denna närvarelse, tillade Prinsen, hade han fått den uppmuntran, som för honom varit nödvändig att kunna öfvervinna dess egen aversion för studier. Jag tog mig anlednirg af detta svar att föreställa Hens Kongl. Höghet: huru det väl vore berömligt, att han hade så mycken vördnad för sin Fru Moder, men att han likväl borde derjemte besinna, att lust till att lära vore för Hans Kongl. Höghet i anseende till dess stånd en oundgänglig skyldighet, och att hans egen välfärd berodde deruppå, så att han fördenskull icke allenast för Hennes Maj:t Drottningens, utan ock för sin egen skull borde söka öfvervinna sin betlsgliga olust vid tidens nyttiga användande. Men Hans Kongl: Höghet förblef icke dess mindre dervid, att fruktan att misshaga Hennes Maj:t vore det enda, som kunde förmå honom att någorlunda motstå sin naturliga böjelse till lättja, och att han ändå fann sådant vara nog svårt. Det föga återhåll, hvarmed Hans Kongl. Höghet vid detta tillfälle tillstod dess eget fel, har jag likaledes sport vid många andra. Han her miångs gånger, då jag förehållit hozom de laster, om hvilka här nedanföre skall nämnas, sjelf berättat mig, att han ofta blifvit derför straffad, äfven agad med ris; men att några timmar sedan denna aga varit öfverstånden, har han icke mera tänkt deruppå, utan likafullt förblifvit som förut. Ibland har ock Hans Kongl. Höghet under lek med sina bröder härmat sig sjelf och sina vanarter samt upprepat alla de förmanirgar honom deröfver pläga göras. Man skulle i början kunna tro, att en sådan naivetå vore åtminstone en god egenskap; ty erkänslan af fel plägar vara första steget till bättring. Men jag fruktar snarare, att hos Hans Kong!. Höghet är denna erkänsla intet annat än en fräckhet och en vana at icke blygas för det onda, i hvilken händelse det redan i prinsens hjerta vunnit dess yttersta höjd. Hvad mer eller mindre svår påföljd härutaf bör väntes i framtiden, det lärer aldrabäst kunna dömas utaf beskaffenheten af de fel och laster, om hvilka Du frågan är. Ibland felen kunna förnämligsst näm nas Hans Kongl. Höghets obeskrifliga kärlek för de:s sbeqvämligheter och afsky för allt, som kan synas i det minsta mödossmt; dess föga troliga osnygghet i anseende till dess egen person, härrörande dela derutaf, att de nödigaste snygghetsomsorger förekomma honom mödosamma, dels ock af en onaturlig smak för sådana ting, som hos alla andra pläga uppväcka vämjelse oeh styggelse; dess omåttliga matlust eller gourmandise, hvilken öfvergår allt hvad derom sägas kan; dess barnslighet uti alla sina nöjen, så besynnerlig, att Hans Kongl. Höghet, änskönt redan inträdd i sitt elfte år, finner ännu sin största ro med dockor och docksaker, som pläga vara 3eller A:åriga barns enskilda tidsfördrif; och ändtligen dess sällsynta tycke för all qvinlig prydnad och klädebonad, så att han, sig sjelf lemnad, skulle gerna kläda sig i fruntimmersdrägt och söker nu, så ofta han dertill finner lägenhet, isynnerhet vid afklädningen om eftnarre, att med band och andra saker utstoffsra sig som ett fruntimmer. Ehuru svårt torde blifva att afvänja desså fel, sedan Hans Kongl. Höghet nu i flera år utan serdeles frukt blifvit derför både varnad och straffad, så torde dock en manligare ålder föra med sig någon bättring i detta målet, som beklegligen icke likaledes synes kunna hoppas i anseende till de laster, hvilka redan otat sig i prinsens hjerta. Ibland dessa nämner jag billigt först, och såsom ursprunget till alla de öftiga, en utmärkt kallsinnighet för allsann gudsfruktan. Hans Kongl. Höghet har väl ifrån sin spädaste barndom blifvit vand vid att göra sina morgonoch aftonböner uppå sina knän; men sådant sker utan ringaste tanka på Gud, hvilket kan dömas derutaf, att prinsen merände!s under läsningen tidigt jäspar, att han ofta förtager sig uppå bönerna och läser om morgonen det som hörer till aftonbönerna,