så liten stund hvarje gång, att föga eller ingen fruk
deraf synes vara att vänta.
Deanna obenägenket för allvarsamma studier här
törer dock ingalunda af brist uppå de förstånds
krafter, som egentligen dertill fordras, såsom efter
tanka, färdighet att döma och sluta, med mera. Ja
har redan anmärkt och får vidare tillfälle att viss
att Hans Kongl. Höghet i hög grad är begåfva
äfven med dessa själens förmögenheter. Men ve
derviljan och afsmaken för deras nyttjande bör en
dast tillräknas en obeskriflig lust till nöjen och, di
dessa tryta, till en fullkomlig ledighet åtminstone frå!
det, som synes ledsamt. Det lyckliga desideriun
sciendi, som af några filosofer blifvit räknadt blanc
passionernas antal, är för Hans Kongl. Höghet er
alldeles okänd passion. Jag har en gång frågat ho
nom, om han då ville hinna till en mogen ålder u
tan att veta mer, än hvad han nu redan lärt? Har
har dertill svarat ja, och att han trodde sig redan hafvs
lärt allt hvad han behöfde veta. Då jag till att vise
hoerom orimligheten härutaf, invände deremot, ati
han ju icke ens kunde skrifva eller stafva svenska
och att han väl kunde finna åtminstone detta vara
för honom oundgängligt, svarade Hans Kongl. Hög-
het sig icke komma öfverens om denne oundgäng-
lighet, emedan han väl finge med tiden en sekrete.
rare, för hvilken han kunde diktera hvad han ville
hafva skrifvet. En annan gång har jag likaledes
frågat Prinsen: huru det varit möjligt, att han med
så stor afsky för all kunskaps inhämtande, kunnat
hinna så långt i somliga stycken, som han dock re-
dan verkligen hunnit? Hans Kongl. Höghet har
derpå lemnat till svar: att sådant icke heller hade
skett, så framt icke Hennes Maj:t Drottningen sjell
sifvit sig den mödan att arbeta på dess undervisning.
och så framt icke Hennes Maj:t haft tälamod att
låta honom studera i Hennes Moj:ts egen närvaro.
Af denna närvarelse, tillade Prinsen, hade han fått
den uppmuntran, som för honom varit nödvändig
att kunna öfvervinna dess egen aversion för studier.
Jag tog mig anlednirg af detta svar att föreställa
Hens Kongl. Höghet: huru det väl vore berömligt,
att han hade så mycken vördnad för sin Fru Moder,
men att han likväl borde derjemte besinna, att lust
till att lära vore för Hans Kongl. Höghet i anseen-
de till dess stånd en oundgänglig skyldighet, och att
hans egen välfärd berodde deruppå, så att han för-
denskull icke allenast för Hennes Maj:t Drottningens,
utan ock för sin egen skull borde söka öfvervinna
sin betlsgliga olust vid tidens nyttiga användande.
Men Hans Kongl: Höghet förblef icke dess mindre
dervid, att fruktan att misshaga Hennes Maj:t vore
det enda, som kunde förmå honom att någorlunda
motstå sin naturliga böjelse till lättja, och att han
ändå fann sådant vara nog svårt.
Det föga återhåll, hvarmed Hans Kongl. Höghet
vid detta tillfälle tillstod dess eget fel, har jag li-
kaledes sport vid många andra. Han her miångs
gånger, då jag förehållit hozom de laster, om hvilka
här nedanföre skall nämnas, sjelf berättat mig, att
han ofta blifvit derför straffad, äfven agad med ris;
men att några timmar sedan denna aga varit öfver-
stånden, har han icke mera tänkt deruppå, utan li-
kafullt förblifvit som förut. Ibland har ock Hans
Kongl. Höghet under lek med sina bröder härmat
sig sjelf och sina vanarter samt upprepat alla de
förmanirgar honom deröfver pläga göras. Man
skulle i början kunna tro, att en sådan naivetå vore
åtminstone en god egenskap; ty erkänslan af fel
plägar vara första steget till bättring. Men jag fruk-
tar snarare, att hos Hans Kong!. Höghet är denna
erkänsla intet annat än en fräckhet och en vana at
icke blygas för det onda, i hvilken händelse det re-
dan i prinsens hjerta vunnit dess yttersta höjd.
Hvad mer eller mindre svår påföljd härutaf bör
väntes i framtiden, det lärer aldrabäst kunna dömas
utaf beskaffenheten af de fel och laster, om hvilka
Du frågan är. Ibland felen kunna förnämligsst näm
nas Hans Kongl. Höghets obeskrifliga kärlek för de:s
sbeqvämligheter och afsky för allt, som kan synas i
det minsta mödossmt; dess föga troliga osnygghet i
anseende till dess egen person, härrörande dela der-
utaf, att de nödigaste snygghetsomsorger förekomma
honom mödosamma, dels ock af en onaturlig smak
för sådana ting, som hos alla andra pläga uppväcka
vämjelse oeh styggelse; dess omåttliga matlust eller
gourmandise, hvilken öfvergår allt hvad derom sä-
gas kan; dess barnslighet uti alla sina nöjen, så
besynnerlig, att Hans Kongl. Höghet, änskönt redan
inträdd i sitt elfte år, finner ännu sin största ro
med dockor och docksaker, som pläga vara 3- eller
A:åriga barns enskilda tidsfördrif; och ändtligen dess
sällsynta tycke för all qvinlig prydnad och kläde-
bonad, så att han, sig sjelf lemnad, skulle gerna
kläda sig i fruntimmersdrägt och söker nu, så ofta
han dertill finner lägenhet, isynnerhet vid afkläd-
ningen om eftnarre, att med band och andra saker
utstoffsra sig som ett fruntimmer.
Ehuru svårt torde blifva att afvänja desså fel, se-
dan Hans Kongl. Höghet nu i flera år utan serdeles
frukt blifvit derför både varnad och straffad, så torde
dock en manligare ålder föra med sig någon bättring
i detta målet, som beklegligen icke likaledes synes
kunna hoppas i anseende till de laster, hvilka redan
otat sig i prinsens hjerta. Ibland dessa nämner jag
billigt först, och såsom ursprunget till alla de öf-
tiga, en utmärkt kallsinnighet för allsann gudsfruk-
tan. Hans Kongl. Höghet har väl ifrån sin späda-
ste barndom blifvit vand vid att göra sina morgon-
och aftonböner uppå sina knän; men sådant sker
utan ringaste tanka på Gud, hvilket kan dömas der-
utaf, att prinsen merände!s under läsningen tidigt
jäspar, att han ofta förtager sig uppå bönerna och
läser om morgonen det som hörer till aftonbönerna,