lorna inträngde i drottningens och infantinnans
rum — att deras lif sväfvade i fara, och attjag
underrättade härom, för att förekomma det för-
färliga, som möjligen kunde hända. Men till
hvem — svarade han — skall jag väl kunna
framföra hvad ni säger mig, då jag är innestängd
här för att försvara slottet. Jag beklagar på de!
högsta den belägenhet, hvari hennes maj:t befin-
per sig; jag har redan tömt ett halft patron-
kök, för att skjuta på insurgenterne. Slottet
bar genom förräderi af den yttre vakten blifvit
lemnadt i insurgenternes händer, och jag är här
innestängd. Hvar är hennes maj:t?, I sina
rum, svarade jag. Hvilka har hon hos sig?
,Sina hofdamer och mig,, gaf jag till svar. Hvem
har nyckeln till denna dörr? frågade åter offi-
ceren. Kammarfrun, som var med mig, gaf på
denna fråga ett tvetydigt svar; men då han å-
ter upprepade den, sade jag, att jag hade nyce-
keln. Han frågade då hvem jag var, och dåjag
sade det, beklagade han den svåra ställning, hvari
jag befann mig. Jag svarade, att jag icke var
orolig öfver mitt eget öde, utan att faran, hvari
drottningens lif sväfvade och landets öde, ensamt
sysselsatte mina tankar. Han sade, att han lif-
vades af samma känslor och bad mig tillåta ho-
nom att få komma in i drottningens och infan-
tinnans rumy på det han måtte hafva den gläd-
en att få dö för deras försvar. Min första tan-
ka var, att antaga detta ädelmodiga anbud; men
den kammarfrun, som var med mig, anmärkte
att det skulle mycket försvåra de kungliga bar-
nens ställning, om rummet, der de befunno sig,
äfven blefve skådeplatsen för deras försvar, och
jag afböjde derföre hans förslag. Samme officer,
som sade sig heta Dulce, erböd sig äfven ati
föra de kungliga barnen till de rum, der deras
trogna soldater stridde för deras försvar; men
Också detta Vägrade jag, hvaremot jag sade ho-
nom, att jag skulle underrätta hennes maj:t och
infantinnan om de ädla föresatser, som lifvade