lorna inträngde i drottningens och infantinnans rum — att deras lif sväfvade i fara, och attjag underrättade härom, för att förekomma det förfärliga, som möjligen kunde hända. Men till hvem — svarade han — skall jag väl kunna framföra hvad ni säger mig, då jag är innestängd här för att försvara slottet. Jag beklagar på de! högsta den belägenhet, hvari hennes maj:t befinper sig; jag har redan tömt ett halft patronkök, för att skjuta på insurgenterne. Slottet bar genom förräderi af den yttre vakten blifvit lemnadt i insurgenternes händer, och jag är här innestängd. Hvar är hennes maj:t?, I sina rum, svarade jag. Hvilka har hon hos sig? ,Sina hofdamer och mig,, gaf jag till svar. Hvem har nyckeln till denna dörr? frågade åter officeren. Kammarfrun, som var med mig, gaf på denna fråga ett tvetydigt svar; men då han åter upprepade den, sade jag, att jag hade nycekeln. Han frågade då hvem jag var, och dåjag sade det, beklagade han den svåra ställning, hvari jag befann mig. Jag svarade, att jag icke var orolig öfver mitt eget öde, utan att faran, hvari drottningens lif sväfvade och landets öde, ensamt sysselsatte mina tankar. Han sade, att han lifvades af samma känslor och bad mig tillåta honom att få komma in i drottningens och infantinnans rumy på det han måtte hafva den gläden att få dö för deras försvar. Min första tanka var, att antaga detta ädelmodiga anbud; men den kammarfrun, som var med mig, anmärkte att det skulle mycket försvåra de kungliga barnens ställning, om rummet, der de befunno sig, äfven blefve skådeplatsen för deras försvar, och jag afböjde derföre hans förslag. Samme officer, som sade sig heta Dulce, erböd sig äfven ati föra de kungliga barnen till de rum, der deras trogna soldater stridde för deras försvar; men Också detta Vägrade jag, hvaremot jag sade honom, att jag skulle underrätta hennes maj:t och infantinnan om de ädla föresatser, som lifvade