ge, skulle afkläda sig fideikommissnaturen och skiftas såsom käranderne nu yrkat, utan att mansätten: utgång i första generationen, gjordes till ett sådan: vilkor, att anmärkningen, det delning skuile få ske endast emellan stiftaripnans barnbarn, vore lika oriktigt, då både 4:sta och 2:dra testamentspunkterne innehöllo, att godsen ,skulle såsom annan arfvejord efter lag skiftas emellan dottrens barn och brödernes arfvingar af qvinnolinien, i hvilket slags skifte representationsrätten gälde så långt bröstarfvingar funnos; — att vid sakens pröfning egentligen blott 2:dra testamentspunkten borde vara föremål för tillämpning, häldst stiftarinnans äldsta son Carl Reinhold von Fersen, om hvilken successionslinea 1:sta punkten handiade, aflidit utan manlig afkomma, så att Steninge förenats med Ljung till ett enda fideikommiss i efterlefvande brodren Fredrik Axels hand, och 2:dra punkten, der hans efterträdare bestämdes, lemnade utan minsta våldförande af bokstafvens strängaste lydelse, bessämd ledning för successionen i det nu inträffade fall, att det förenade fideikommisset blifvit ledigt: 4:o efter afgång af Fredrik Axels afkomma, 2:0 efter stiftarinnans dotters död och 3:02 utan att Carl Reinhold efterlemnat några manliga bröstarfvingar, hvilka alla förenade och inträffode händelser supponeredes och sammanställdes i nyssnämnde punkt, som med afseende derå stadgade, att Ljungs gård oeh gods, äfvensom Steninge, skulle såsom arfvsjord efter stiftarinnan skiftas eniigt lag; att, såsom vilkor för detta stadgande, dottren nödvändigt skulle hafva varit i någon sådan besittning af Ljung, som denna testamentspunkt förutsatte, för det fall att Fredrik Axe!s ätt utgått före hennes död, vore destomindre antsgligt, som nämnde vilkorliga besittningsrätt innefattade blott Ljung, då tvärtom det nyssanförda, allmänna slutstadgandet omfattade både Ljung och Steninge såsom ett enda fideikommiss, och om någon besittning af det sistnämnda innehölle 2:dra punkten icke den ringaste supposition, — att, om ock antoges, det testamentet icke innehölle föreskrift om successionen sedan godsen, såsom nu inträffat, afklädt sig sin fideikomissegenskap, förjde likväl icke deraf att arfsrätten lagligen finge bestämmas efter 1686 års testamentsordning. Dot omtvistade testamentet hade tillkommit sgedan berörde författning upphört att gälla till efterlefnad och, efter ledning endast af lag och allmänt rättsbegrepp, finge ran ej taga sig friheten att låta en sfliden fideikommissaries arfvingar ärfra egendomar, hvilka icke tillhört honom och att till en del åt annan slägt öfverflytta gods, som, efter upphörande af deras fideikommissnatur och då ingen bestämd person nu funnes, åt hvilken stiftarinnan kunde anses hafva afstått dem, skulle tillhöra hennes samtliga arfvingar. beropanget af 4810 års Kongl. förordning, som hvarken vore retrosctiv eller innehölle något rörande denna sak, skulle endast ådaga!ögga en verklig förlägenhet efter skäl. Till bemötande af hvad käranderne i berörde måtto andrsgit, hafva svaranderne, uti dupplik den 235 Maj förklarat: att för den af käranderne yttrade mening, som skulle något vilkor för possession af fideikommissegendomarne icke vara i 4747 års stiftelsebref stadgadt, kunde stöd hemtas lika litet af stiftel sens ordalydelse, som Tträn dess syftning; — att, i afseende å den af käranderne anmärkta skillnaden emellan ordställningen i testamentet: efter min kära dotters dödb, och uttrycket vid min dotters död förekom huruledes den förra syntes till fördel för svaranderne, ega företrädet eftersom den när mare öfverensstämde med allmänna lagens sätt att uttrycka likartade begrepp, såsom: ,att taga arf efser den dödan, men icke att taga arf vid dödsfalt; — 8tt ditintills icke vore betviflaadt, att detta peftero betydt något annat, än att arfsrätton inträdt omedelbart efter den aflidnes frånfälle, och någon anledning funnes ej eller till den förmodan, att samma ord uti grefvinnan von Fersens testamente skulle betyda nåsot mera eller annat; — att, då grefvinnan von Fersen insatte sin dotter till fideikommissarie i succession efter sönerne och deras manliga bröstarfvingar, samt föreskref, att fideikommissegenskapen skulle vid dottrens död gå till ända, meddelade stiftarinnan ej något stadgande att samma egenskap skulle uppböra om manliga arfvingar öfverlefde Anna Sophia von Fersen och manslinien sedermera utgick, eller huruledes godsen i sådant fall skulle skiftas; — att från den skillnad, men trott sig skönja emellan orden efier och vid, nödgas härleda tillvaron af ett dylikt förordnande, ej vittnade serdeles fördelaktigt om fastheten af den premiss, hvarpå kärandernes talan hufvudsakligen stöddes; — att, om det varit stiftarinnans afsigt stadga nåzot om arfsrätten, i den händelse att fideikommissegenskapen upphörde, sedan den efter dottrens död varit i fortgående till och med i flera generationer, såsom nu vore förhållandet, skulle hon rimligen icke kunna antagas hafva inlagt denna vigtiga föreskrift i den dunkla forme!, att vefter hennes (dottrens) död, skall godset afkläda sig fideikommiss-egenskap och delaso c.; utan istället hafva angifvit fidelkommissnaturens expirerande såsom det allmänna vilkoret för den af käranderne yrkade arfsrätt; — icke eller vore det tänkbart, att hon skulle hafva uppgifvit grunderna för arfskifte efter dottern, då hufvudvilkoret för arfsrätten, nemligen, att egendomen ej mera vore fideikommiss, möjligen icke förrän flere sekler derefter inträdde; — att, om den af käranderne förutsatta händelse inträffat, att Anna Sophia von Fersen och ende fideikommissarien till Steninge på en gång aflidit, syntes i testamentet ej finnas någon serskild föreskrift, hvarefter arfsfrågan kunnat bedömas, men, då berörde händelse icke hörde till förevarande sak, vore det likgiltigt, huru en arfstvist, som ej blef af, skuile hafva utfallit; -— att, då, i fråga om kärandernes yttrande, som skulle egentligen blott 2:dra punkten af testamentet utgöra föremål för pröfning i denna sak, fideikommissrätten och successionen till Steninge, funnos stadgade i 1:sta testamentspunkten, På grund af hvilken Grefve Fredrik Axel von Fersen och hans manliga arfvingar till och med Grefve Hans von Fersen, hvar efter annan tillträdt och innehaft egendomen, vore samma punkt lika vigtig och vid bedömandet af tvistefrågan tillämplig, som 2!:dra punkten, heldst Steninge egendom icke omnämndes i den sednare på annat sätt, än att beteckna, huruledes Ljung skulle om dess fideikommiss-patur efter Anna Sophia von Fersens död expirerade, fördelas emellan samma personer, hvilka skulle sig emellan dela Stear LLA 2 Cm mm ÅA CP en SP Pr Rn RAR -— AR AR AR