skall på en gång störas, och det anda ifran det mest pastorala af våra landamären, sjelfva biskopens i Wexiö land, det betesrika Småland; och att i dess bergstrakter finnes en allmoge, som icke tycker alldeles precist detsamma angående sakernas gång, som Svenska Biet och dess patroner. Och tikväl är detta förbållandet, hvilket vi tycka är alldeles fasligt. Man finner nemligen af ett bihang till Wexiöbladet med dgens post, att en opinionsyttring inom Kronobergs län ägt rum till förmån för en af de mest prononserade opinionsmännen i bordeståndet vid sista riksdag, n. v. bankofullmäktigen Sven Heurlin. Invånvarne i.det härad, för hvilket han var riksdagsman, hafva till betygande af sin tillfredsställelse med hans offentliga verksambet, förärat honom en vaeker gulddosa, hvarpå finnes graverad inskriften: ett tacksamt minne för redligen uppfyllda pligter, tillegnadt riksdagsfullmäktigen gven Heurlin af dess liktänkande valmän. Denna dosa öfverlemnmades åt Sven Heurlin vid en koilation hos förre riksdagsmannen Petter Jansson i Alfvestad, af dess häradsboer, hvarvid nämndemannen Jöns Beng!tson i Sköidstad hö!l ett tal, som besvarades af Heurlin, äfvensom verser afsjöngos. Dessa tal hafva icke anspråken på någon akademisk prydlighet, men låta ganska väl läsa sig och förtjena dessutom att läsas, såsom innefattande en oförställd opinionsyttring af den sjelfständiga allmogen. Både adressen och svaret hedra för öfrigt bankoullmäktigen Heurlin, hvars person, i anseende till den liflighet och värma hvarmed han ofta yttrade sig, kanske mer än någon annan representants under den sista riksdagen var utsatt för insinuationer och förbannelser, så att många af de riktigt rättrogne gerna hade velat hacka honom sönder så fint som gryn för att slicka sin harm öfver hans bondefasthet. Vi låta de vexiade talen följa och rekommendera dem jemväl till införande i Biets pöfversigt af Aftonbladet.s Adressen till Heurlin var följande: Du fosterlandets bergfasta odalman och alla redligas broder! Du gjorde väl som lydde vår kallande röst och kom dina Ståndsbröder till mötes vid detta slutna sällskap; — utsn att du kände anledningen, hvarföre du blifvit hitkallad. Jo! broder! den grönskande tiden är nu kommen, att folket har lärt känna din redlighet i pligters uppfyllande, icke allenast inom denna Domsaga, utan emot alla fosterlandets liktänkande Ståndsbröder, som utropa ditt namn med heder och ära i fjerran orter; ty du har varit Odalbondens Ombudsman vid tvänne förflutna Riksdagar och tolkat Sanningens rätta språk; derföre hafve vi orsak, att tacka för redeligen uppfyllda pligter och öfverlemna dig vårt äreminne för det stora nit och den kloka omsorg, som du visat detta folk; ty mången gång kanhända hafva snaror varit utbredda för dina fötter och smickrets lockande ljud susat för dina öron och kanske med guldets förföriska glans ställt ditt redliga handlingssätt på hårda prof. Ja du har stridt för rättvisan och din ståndaktighet har segrat. Minnen deraf skola aldrig utslockaa; om ock tider och sekler komma att framskrida, skola dock efterkommande redliga Ståndsbröder, som beskåda ditt handlingssätt, säga: Ära vare dig Sven Hecurlin, flydda tiders bergfaste man, du redlige, som utan svek försvarat Odalbondens rätt såsom Riksdagsrepresentant. Din minnesvård är upprest i alla medbröders hjertan i hela fosterlandet, dig till ära; likasom den odödliges namn, den bergfaste mannen Lagman Torgny, som tolkade och förde den Svenska Odalbondens ord vid Storthinget vid Upsala högar och frimodigt försvarade den gamla ärliga friheten, som med ståndaktighet fastställdes med ett anslag af folket på deras sköldar. Utaf samma grund hafva vi nu orsak, att fastställa dina redligs, bergfasta handlingar, som du oförfalskadt framfört, med Odalmannens rättvisa ord, och försökt att bibehålla de gamle, ärliga friheter för dina Ståndsbröder, hvilka med svett och möda få föra plogen till allas uppehälle. Derföre få vi utropa dig med heder och ära, samt öfverlemna dig Broder Sven Heurlin detta vårt minnestecken, som består uti en liten Gulddosa, den jag å folkets vägnar dig öfverlemoar, och denna öfverlemnade gärd hoppas vi du ej försmår, utan den emottager af detta Folk såsom en ringa kärlekspant, och hvilken dina liktänkande Fosterlandsbröder dig förära med ett godt hjerta. Med glädjefulla ögon se vi till dig och utropa: ära vare dig, glädje och sällhet vare din och din framtids dagliga lott i ditt trefliga bem; vi önska detta ytterligare uti följande verser, (hvilka afsjöngos af kyrkovärden Anders Svensson i Gemmatorp): Du strävat för oss alla det ha vi sett så väl, Medbroder! vi dig kalla och datta med stort skäl, om aila såsom du har gjort, bekymret blefve ej så stort; ty du vill hafva rätt och lag, derföre prisas du i dag. Som Man uti Rikssalen Du stod, ej fruktade, och då du hörde valen som röstade att — ge, då sade du: God vänner stopp, det gagnar icke Statens kropp att suga hela mergen ut, ty då blir allmän brist till slut. Ja Bondens rätt du förde som redbar man det gör, om något svek du hörde du det tillrätta för; Derföre tacka vi dig ömt och vet, att vi dig icke glömt, — Vi sett hvart ord du troget sagt och det på minnet lagt. Nu skål för dig, du Odalsmen, Du man af radligt mod.