ge, skulle afkläda sig fideikommissnaturen och skif-
tas såsom käranderne nu yrkat, utan att mansätten:
utgång i första generationen, gjordes till ett sådan:
vilkor, att anmärkningen, det delning skuile få ske
endast emellan stiftaripnans barnbarn, vore lika o-
riktigt, då både 4:sta och 2:dra testamentspunkterne
innehöllo, att godsen ,skulle såsom annan arfve-
jord efter lag skiftas emellan dottrens barn och
brödernes arfvingar af qvinnolinien, i hvilket slags
skifte representationsrätten gälde så långt bröstarf-
vingar funnos; — att vid sakens pröfning egentligen
blott 2:dra testamentspunkten borde vara föremål för
tillämpning, häldst stiftarinnans äldsta son Carl
Reinhold von Fersen, om hvilken successionslinea
1:sta punkten handiade, aflidit utan manlig afkom-
ma, så att Steninge förenats med Ljung till ett en-
da fideikommiss i efterlefvande brodren Fredrik
Axels hand, och 2:dra punkten, der hans efterträ-
dare bestämdes, lemnade utan minsta våldförande af
bokstafvens strängaste lydelse, bessämd ledning för
successionen i det nu inträffade fall, att det förena-
de fideikommisset blifvit ledigt: 4:o efter afgång af
Fredrik Axels afkomma, 2:0 efter stiftarinnans dot-
ters död och 3:02 utan att Carl Reinhold efterlemnat
några manliga bröstarfvingar, hvilka alla förenade
och inträffode händelser supponeredes och samman-
ställdes i nyssnämnde punkt, som med afseende derå
stadgade, att Ljungs gård oeh gods, äfvensom Ste-
ninge, skulle såsom arfvsjord efter stiftarinnan skif-
tas eniigt lag; att, såsom vilkor för detta stadgande,
dottren nödvändigt skulle hafva varit i någon sådan
besittning af Ljung, som denna testamentspunkt
förutsatte, för det fall att Fredrik Axe!s ätt utgått
före hennes död, vore destomindre antsgligt, som
nämnde vilkorliga besittningsrätt innefattade blott
Ljung, då tvärtom det nyssanförda, allmänna slut-
stadgandet omfattade både Ljung och Steninge så-
som ett enda fideikommiss, och om någon besittning
af det sistnämnda innehölle 2:dra punkten icke den
ringaste supposition, — att, om ock antoges, det
testamentet icke innehölle föreskrift om successionen
sedan godsen, såsom nu inträffat, afklädt sig sin
fideikomissegenskap, förjde likväl icke deraf att arfs-
rätten lagligen finge bestämmas efter 1686 års testa-
mentsordning. Dot omtvistade testamentet hade till-
kommit sgedan berörde författning upphört att gälla
till efterlefnad och, efter ledning endast af lag och
allmänt rättsbegrepp, finge ran ej taga sig friheten
att låta en sfliden fideikommissaries arfvingar ärfra
egendomar, hvilka icke tillhört honom och att till
en del åt annan slägt öfverflytta gods, som, efter
upphörande af deras fideikommissnatur och då ingen
bestämd person nu funnes, åt hvilken stiftarinnan
kunde anses hafva afstått dem, skulle tillhöra hen-
nes samtliga arfvingar. beropanget af 4810 års
Kongl. förordning, som hvarken vore retrosctiv eller
innehölle något rörande denna sak, skulle endast å-
daga!ögga en verklig förlägenhet efter skäl.
Till bemötande af hvad käranderne i berörde måt-
to andrsgit, hafva svaranderne, uti dupplik den 235
Maj förklarat: att för den af käranderne yttrade me-
ning, som skulle något vilkor för possession af fidei-
kommissegendomarne icke vara i 4747 års stiftelse-
bref stadgadt, kunde stöd hemtas lika litet af stiftel
sens ordalydelse, som Tträn dess syftning; — att, i
afseende å den af käranderne anmärkta skillnaden
emellan ordställningen i testamentet: efter min
kära dotters dödb, och uttrycket vid min dotters
död förekom huruledes den förra syntes till fördel
för svaranderne, ega företrädet eftersom den när
mare öfverensstämde med allmänna lagens sätt att
uttrycka likartade begrepp, såsom: ,att taga arf ef-
ser den dödan, men icke att taga arf vid dödsfalt;
— 8tt ditintills icke vore betviflaadt, att detta pef-
tero betydt något annat, än att arfsrätton inträdt
omedelbart efter den aflidnes frånfälle, och någon
anledning funnes ej eller till den förmodan, att sam-
ma ord uti grefvinnan von Fersens testamente skul-
le betyda nåsot mera eller annat; — att, då gref-
vinnan von Fersen insatte sin dotter till fideikom-
missarie i succession efter sönerne och deras manli-
ga bröstarfvingar, samt föreskref, att fideikommiss-
egenskapen skulle vid dottrens död gå till ända,
meddelade stiftarinnan ej något stadgande att sam-
ma egenskap skulle uppböra om manliga arfvingar
öfverlefde Anna Sophia von Fersen och manslinien
sedermera utgick, eller huruledes godsen i sådant
fall skulle skiftas; — att från den skillnad, men
trott sig skönja emellan orden efier och vid, nödgas
härleda tillvaron af ett dylikt förordnande, ej vittna-
de serdeles fördelaktigt om fastheten af den premiss,
hvarpå kärandernes talan hufvudsakligen stöddes; —
att, om det varit stiftarinnans afsigt stadga nåzot
om arfsrätten, i den händelse att fideikommissegen-
skapen upphörde, sedan den efter dottrens död va-
rit i fortgående till och med i flera generationer,
såsom nu vore förhållandet, skulle hon rimligen icke
kunna antagas hafva inlagt denna vigtiga föreskrift
i den dunkla forme!, att vefter hennes (dottrens) död,
skall godset afkläda sig fideikommiss-egenskap och
delaso c.; utan istället hafva angifvit fidelkommiss-
naturens expirerande såsom det allmänna vilkoret
för den af käranderne yrkade arfsrätt; — icke eller
vore det tänkbart, att hon skulle hafva uppgifvit
grunderna för arfskifte efter dottern, då hufvudvil-
koret för arfsrätten, nemligen, att egendomen ej
mera vore fideikommiss, möjligen icke förrän flere
sekler derefter inträdde; — att, om den af käran-
derne förutsatta händelse inträffat, att Anna Sophia
von Fersen och ende fideikommissarien till Steninge
på en gång aflidit, syntes i testamentet ej finnas nå-
gon serskild föreskrift, hvarefter arfsfrågan kunnat
bedömas, men, då berörde händelse icke hörde till
förevarande sak, vore det likgiltigt, huru en arfs-
tvist, som ej blef af, skuile hafva utfallit; -— att,
då, i fråga om kärandernes yttrande, som skulle
egentligen blott 2:dra punkten af testamentet utgöra
föremål för pröfning i denna sak, fideikommiss-
rätten och successionen till Steninge, funnos stad-
gade i 1:sta testamentspunkten, På grund af hvilken
Grefve Fredrik Axel von Fersen och hans manliga
arfvingar till och med Grefve Hans von Fersen,
hvar efter annan tillträdt och innehaft egendomen,
vore samma punkt lika vigtig och vid bedömandet
af tvistefrågan tillämplig, som 2!:dra punkten, heldst
Steninge egendom icke omnämndes i den sednare
på annat sätt, än att beteckna, huruledes Ljung
skulle om dess fideikommiss-patur efter Anna So-
phia von Fersens död expirerade, fördelas emellan
samma personer, hvilka skulle sig emellan dela Ste-
ar - LLA 2
Cm mm ÅA CP en SP Pr Rn RAR -— AR AR AR