S. Heurlin svarade muntligen sålunda:
pRedlige Valmän, älskade Bröder!
Här gifvas tillfällen i verlden, då talarens tunga
blir stum.
Örfverraskad af eder välvilja äro inga ord för mig
tillräckliga att tolka de känslor, som lifva mitt bjerta
vid detta för hela mitt återstående lif betydelsefulla
tillfälle, då J, mine Valmän, genom denna opåräk-
nade gärd uttrycken ett godkännande af mina för-
handlingar vid sistl. brydsamma riksmöte; hvilka ädla
tänkesätt, uttalade af medborgare, som kalia sig sjelf-
ständige och frie, landets öfvervägande Opinion, näst
eget medvetande, utgör för mig den största och dyr-
baraste belöning.
Jag, lika med eder, en hyddans son, är fostrad i
enkelhet och flärdfrihet, i skötet af fattiga föräldrar,
och äger således icke annat kunskapsförråd än det
naturen hos mig nedlagt; alltså sjelf kännande min
oförmåga, då edert förtroende första gången kallade
mig från plogen till politiska värf, fann mig föran-
låten hos eder göra det förbehåll, att icke fordra
mera af mig i utöfningen af mitt kall, än hvad en
omutelig vilja, att göra deträtt är, kan åstadkomma.
Med försakelse af egna fördelar ha folkets rättigheter
och fäderneslandets väl uteslutande varit mitt högsta
syftemål, så vidt jag förmått uppfatta dem; och det
är i edert namn, som jag, min pligt likmätigt, oför-
skräckt sträfvat, till förbättring i samhällsskicket,
till ett starkare värn emot godtycket och mot ett o
behörigt användande af statsbidragen, till minskning
af en, med afseende på folkets belägenhet, allt för-
tryckande och ojemn beskattning, kort sagdt, af ett
annat och friskare lif i samhällskroppen.
Mine Bröder! Sådan är i få ord teckningen af
mina förhandlingar, och på det enkla språk, som jag
lärt mig, har jag öppet och fritt uttalat mina tankar
om landess ställning och om de medel, som jag an-
sett tjenliga till afojelpande af hindren för en bättre
sakernas ordning. Mina politiska ovänner — ty andra
ovänner känner jag icke — håna mina åtgärder; men
jag är glad att kunna vädja till den stora massan
af landets befolkning och underkasta mig dess dom,
som lika med mig vet, att bredvid palatset stå ko-
jor, uti hvilka morgondagens bröd ofcast szknas, un-
der en tid, då millioner uppoffras till lyx, flird och
fåfänga, hvilka penningar, dragna ur de betrycktes
lappade fickor, borde användas rättsenligt, för att
göra lyckans njutning gemensam åt alla rikets inne-
bygaare. Många för samtid och efterverld riksgag-
neliga förändringar har det lyckats. Riksståndens ma-
joritet att genom yttersta möda och ansträngning
tillkämpa sig, hvilka till en del blifvit, ty värr! af
makten afslagna, och en del hvilar ännu i sorglös-
hetens förvaringsrum ovidrörde: men tidens stora och
vigtigaste fråga, om en Representationsförändring,
återstår för kommende Ständer att afgöra. Natio-
nen, lofvad vare Försynen! har lärt sig att inse från
hvilka håll motståndet emot dess billiga önskningar
förskrifver sig, och man bör i viss mån finna sig
tillfredsställd deraf; ty derigenom skall mer än ge-
nom ellt annat en seger beredas åt rättvisans kraf.
Jag beklagar på det högsta, att de män, som i an-
seende och bildning tro sig vara upphöjde öfver alla
jordens varelser, just äro de, hvilka ifrigast och,
snart sagdt, hejdlöst motverka hvarje efterlängtad
samhällsreform, hvarje anspråk på en friare utveck-
ling af nationens lif och på de styrandes aktning
för besvurna lagar till försäkrade rättigheter; som
anse sin egentliga bestämmelse vara den, att intaga
statens embeten och prydas med dessas tomma ut-
märkelser, som jollret och fåfängan uppfunnit; jag
beklagar, att dessa, af begär att ostörde bibehållas
vid deras bekymmerfria företrädesrättigheter, låtsa
sig okunniga om folkets verkliga belägenhet och
trängande behof af bjelp. Jag beklagar vidare, att
de, hvilka bland folket tolka den eviga sanningens
ord och derföre äro närmare införlifvade med det-
samma, kännande det i dess hårda mödor och om-
sorger, för att kunna framsläpa ett beklagansvärdt
lif, jemväl bjuda trots och förakt emot äfven de bil-
ligaste framställningar af detta samma folk.
Blifve denna klagan allt mera främmande, tilldess
omsider folkets röst, som är Guds röst, kullstörtar
alla bolverk, dem frihetens fiender upprest.
Mine Bröder! Måitte Svenska Folket, under dessa
betänkiiga omständigheter, i hvarje samhällsvigtigt
ärende, stå slutet tillsammans såsom en man, ledd
och verkande i en anda, med ett gemensamt mål för
ögonen! Måtte samma heliga eld, som fosterlands-
kärleken tändt och underhållit i våra bröst, aldrig
förkolna; utan måtte dess flamma sprida sig vidt
kring Svea landsbygder, och mana sönerne af denna
urgamla jord till lika manlig strid för rätt och san-
ning, ära och sjelfbestånd!
Försynens nåd vake öfver våra kommande öden !
NORSKA STORTHINGETS FÖRHANDLINGAR,