S. Heurlin svarade muntligen sålunda: pRedlige Valmän, älskade Bröder! Här gifvas tillfällen i verlden, då talarens tunga blir stum. Örfverraskad af eder välvilja äro inga ord för mig tillräckliga att tolka de känslor, som lifva mitt bjerta vid detta för hela mitt återstående lif betydelsefulla tillfälle, då J, mine Valmän, genom denna opåräknade gärd uttrycken ett godkännande af mina förhandlingar vid sistl. brydsamma riksmöte; hvilka ädla tänkesätt, uttalade af medborgare, som kalia sig sjelfständige och frie, landets öfvervägande Opinion, näst eget medvetande, utgör för mig den största och dyrbaraste belöning. Jag, lika med eder, en hyddans son, är fostrad i enkelhet och flärdfrihet, i skötet af fattiga föräldrar, och äger således icke annat kunskapsförråd än det naturen hos mig nedlagt; alltså sjelf kännande min oförmåga, då edert förtroende första gången kallade mig från plogen till politiska värf, fann mig föranlåten hos eder göra det förbehåll, att icke fordra mera af mig i utöfningen af mitt kall, än hvad en omutelig vilja, att göra deträtt är, kan åstadkomma. Med försakelse af egna fördelar ha folkets rättigheter och fäderneslandets väl uteslutande varit mitt högsta syftemål, så vidt jag förmått uppfatta dem; och det är i edert namn, som jag, min pligt likmätigt, oförskräckt sträfvat, till förbättring i samhällsskicket, till ett starkare värn emot godtycket och mot ett o behörigt användande af statsbidragen, till minskning af en, med afseende på folkets belägenhet, allt förtryckande och ojemn beskattning, kort sagdt, af ett annat och friskare lif i samhällskroppen. Mine Bröder! Sådan är i få ord teckningen af mina förhandlingar, och på det enkla språk, som jag lärt mig, har jag öppet och fritt uttalat mina tankar om landess ställning och om de medel, som jag ansett tjenliga till afojelpande af hindren för en bättre sakernas ordning. Mina politiska ovänner — ty andra ovänner känner jag icke — håna mina åtgärder; men jag är glad att kunna vädja till den stora massan af landets befolkning och underkasta mig dess dom, som lika med mig vet, att bredvid palatset stå kojor, uti hvilka morgondagens bröd ofcast szknas, under en tid, då millioner uppoffras till lyx, flird och fåfänga, hvilka penningar, dragna ur de betrycktes lappade fickor, borde användas rättsenligt, för att göra lyckans njutning gemensam åt alla rikets innebygaare. Många för samtid och efterverld riksgagneliga förändringar har det lyckats. Riksståndens majoritet att genom yttersta möda och ansträngning tillkämpa sig, hvilka till en del blifvit, ty värr! af makten afslagna, och en del hvilar ännu i sorglöshetens förvaringsrum ovidrörde: men tidens stora och vigtigaste fråga, om en Representationsförändring, återstår för kommende Ständer att afgöra. Nationen, lofvad vare Försynen! har lärt sig att inse från hvilka håll motståndet emot dess billiga önskningar förskrifver sig, och man bör i viss mån finna sig tillfredsställd deraf; ty derigenom skall mer än genom ellt annat en seger beredas åt rättvisans kraf. Jag beklagar på det högsta, att de män, som i anseende och bildning tro sig vara upphöjde öfver alla jordens varelser, just äro de, hvilka ifrigast och, snart sagdt, hejdlöst motverka hvarje efterlängtad samhällsreform, hvarje anspråk på en friare utveckling af nationens lif och på de styrandes aktning för besvurna lagar till försäkrade rättigheter; som anse sin egentliga bestämmelse vara den, att intaga statens embeten och prydas med dessas tomma utmärkelser, som jollret och fåfängan uppfunnit; jag beklagar, att dessa, af begär att ostörde bibehållas vid deras bekymmerfria företrädesrättigheter, låtsa sig okunniga om folkets verkliga belägenhet och trängande behof af bjelp. Jag beklagar vidare, att de, hvilka bland folket tolka den eviga sanningens ord och derföre äro närmare införlifvade med detsamma, kännande det i dess hårda mödor och omsorger, för att kunna framsläpa ett beklagansvärdt lif, jemväl bjuda trots och förakt emot äfven de billigaste framställningar af detta samma folk. Blifve denna klagan allt mera främmande, tilldess omsider folkets röst, som är Guds röst, kullstörtar alla bolverk, dem frihetens fiender upprest. Mine Bröder! Måitte Svenska Folket, under dessa betänkiiga omständigheter, i hvarje samhällsvigtigt ärende, stå slutet tillsammans såsom en man, ledd och verkande i en anda, med ett gemensamt mål för ögonen! Måtte samma heliga eld, som fosterlandskärleken tändt och underhållit i våra bröst, aldrig förkolna; utan måtte dess flamma sprida sig vidt kring Svea landsbygder, och mana sönerne af denna urgamla jord till lika manlig strid för rätt och sanning, ära och sjelfbestånd! Försynens nåd vake öfver våra kommande öden ! NORSKA STORTHINGETS FÖRHANDLINGAR,