enahanda anhållan om stämning å majoren grefv
Hans von Fersens förenämnde arftagare.
Sedan, i anledning af hvardera utaf berörde an
sökningar, Kongl. Hofrätten serskildt beviljat och låti
utfärda stämning å enkefru grefvinnan Lovisa vor
Fersen, samt herr kammarherren grefve August Gyl
denstolpe till den 45 nästpåföljde April, hafva kä
randerne, uti samma dag afgifven, af dem samfäld
underteknad libell, hufvudsakligen anfört, att, efte
hvad käranderne förmodade, första och väsendtliga
ste inkastet emot deras talan skulle hemtas frår
stadgandet uti 5:e punkten af testamensordninger
den 3 Juli 1686, som innehöll: aatt derest testatori:
Yöreskrifna vilkor skulle på något sätt expirera, de
borttestamenterade bör, efter allmän lag, vid der
sista åtnjutarens död aktas såsom annan dess ocon
ditionerade egendom; men att beröre paragraf i
den föråldrade författningen desto mindre kunde
förevarande sak lägga hinder för kärandernes in.
stämde anspiåk, som vid omförmäldte förklarande
1 författningen uttryckligen blifvit fästad den förut
sättning, att, rörande det borttestamenterade godset
ieke vidare något stadgande funnes i sjelfva stiftelse
brefvet; samt att, om än nämnde stadgande i testa
mentsordniogen i sednare tider blifvit af högsta lag.
skipande makten tillämpadt, sådant inträffadt i af.
seende å en fideikommissförfattning, tillkommen der
tid, 4686 års testamentsordning ännu gällde, och
hvilken stiftelse alltså, i följd af Korgl. förordnin-
gen den 5 April 1739, som specielt angick nämnde
testamentsordning, ovilkor!igen bordt efter den.
samma afdömas; men en annan fråga vore nu, hu-
ruvida en dylik tillämpning kunde ega rum i af.
seende å ett testamente, som ej blott tillkommit,
sedan 1686 års testamentsordning upphört att gälla
såsom lag, utan äfven i sine speciella stadgan-
den föreskrefve ett bestämdt undantag från sam-
ma författning; att vid utvectlingen af hufvud-
grunderne för käromålet, hemtade dels i synner-
het från det omtvistade testamentets innehåll, dels
ock från de testements- och arfslgar, bvilka vore
gällande den tid, detsamma upprättades, käranderns
ansågo sig böra fåsta uppmärksamhet å den vigtig2
:omständighet, att, ehuru fideikomissbref i allmänhet
plägade förutsätta en everldelighet i de testemente
rade egendomsrnes fideikomissnatur. det ifrågaveran.
de, af grefvinpan von Fersen upprättade likväl emot
vanligheten innehöll en tydlig föreskrift om succes-
sionen för det fall, ett ezendomarnes fideikomissöga-
reskep upphörde, nemligen i slutet af första punk-
ten, rörande Steninge gård och gods: att, i händel.
so grefvinnans bägge söner eflidit utan manlig af-
komme, skulle, om hennes dotter Anna Sophia då
lefde, hon tega godset på lNifstids-besitining; men
om hon vore död, vid den nyss supponerade hän-
deisen, att ingen manlig aftomma funnes, skulle
godset afkläda sig fideikomissnetur och såsom annan
arfvejord delas icke blott mellan sista innehafvarens
närmaste arftagare, utan, såsom käranderne nu yr
kade, emellen stiftarinnans samtliga afkomlingar,
Demligen både hennes dotters barn och de bägge
söneraes alla efterlemnade arfvingar af qvinnolinien;
hvilket ock stadgades i den puukt af testamentet,
som rörde Ljungs gård och gods; att, om enligt hvad
käreanderne trodde sig hafva anledning förmoda, å
vederdelosidan härvid skulle invändag, att, innan
nyssberörda stadgande finge tillämpas, den händelse
nödvändigt skulle hafva först inträffat, att bägge sö-
nerne och deras manliga afkomlingar aflidlt och fidei-
komisset derefter koromit i deras systers hand, få
att endast hennes besittning deraf skule medföre
verkställighet åt den successionsordning, som stifta-
tinnan oskiljsktligt förenat med sitt stadgande om
upphörande af egendomarnes fideikomissnatur, före-
komma dock deremot, dels att berörde förutsättnicg
1 sig sjelf vore så föga rimlig, att den ej, utsn tvång
af den mest bestämda ordalydelse, kunde antsgas,
dels cck att en sådan ord:lydelse slldeles saknades,
enär testamentet icke på något sätt bestimdt inre
hölle, att den i slutet af nyssomförmälda punkter
föreskrifne, af kärsanderne yrkade succession skulle
iakttagas blott för det enda fall, att stiftarinnans
dotter bade, under någon, om än aldrig så kort, tid
innehaft fideikommisset. Grefvinnsn von Fersen
hade dock tvertom i 4:sta punkten af testamentet
icke yttrat annet, än att, om dottren lefde, då bäg-
2e sönerna och deras manliga descendenter eaflidit,
hon skulle tega fideikomisset, och att, efter hennes
död, godset skulle afkläda sig all fideikommisnatur
och såsom szfvejord skiftar, hvarigenom ealltså tydli-
gen vore stadgadt, att, efter manliga ättens utgång,
dottrens död, men icke nödvändigt hennes possession
af fideikommisset skulle utgöra vilkoret för egendo-
marnes skiftande emellan samtliga descendenter af
stiftarinnan, hvilket ännu tydligare uttrycktes i den
punkt af stiftelsen, gom angick Ljungs gård, och der,
för den händelse, att ej blott bägge sönerne och de-
vas manliga afkomme, utan äfven dottren aflidit, or-
den lydde: att Ljunas gård, äfvensom Stezinge,
skulle efter lsg delas emellan dottrens och hernes
bröders efterlemnade arfvingar; och åberopades så-
som ett hufvudskäl för kärandernes påstående, att, i
både A1:sta och 2:dra punkterne af testamentet, fidei
kommissägareskapens upphöranda och egendomarnes
skiftande såeom arfvejord exellan stiftarinnans samt
liga arfvingar blifvit stadgade såsom oskiljaktiga fö-
reskrifter, hvilka ömsesidigt utgjorde vilkor för hvar-
andras inträdande i verkställighet; bvarförutan kä
randerne anmärkt, att den åsigt vederparterne må-