sidan och pistolen vid sadelremmen gifvit si: häst lösa tyglar under fullt förtroende till Gud samt förtröstan att genom sitt mod och si kraft kunna segra i alla strider, den har aldri hyst en kristen riddares känslor. Morgonsolen strålar hade ännu knappt rodnat Kaukasusked jans, Oschtens och Elbruss mot skyarne sträf vande toppar, Mingre!iens, Guriens och Imere tiens berg lågo ännu begrafna i nattens skugga då furst Tarjel på sin turkiska häst lemnad det ännu tysta Usurgeti. Det fanns likväl ögon som sågo honom stiga till hist och följde ho nom, till dess han försvann bakom småskoge: på den krokiga vägen. Afståndet mellan Askan och Usurgeti utgjorde blott några mil; då ha ridit utför den höjd, hvarpå det sednare låg, kon han ned på en slått, midt ibland tätt beväxt trädgårdar. Med den kartaliniska plogen had äfven det kartaliniska landtfolkets sånger inkom mit i trakten kring Usurgeti; väl syntes inge: sångare, men Tarjel förnam en sorglig, i dess tider, då man ständigt var utsatt för anfall oci plundringar, mycket ofta sjungen sing, kalla Sami Nabadi (de trenne kämparne). Någr skott, klagoläten Och sedan högt skratt afbröt plötsligt sången. En hvit rök utbredde sig öf ver det daggiga fältet, krutlukt framträngde til ryttaren, och han skyndade till det ställe, hvar ifrån han förnummit stönandet och skrattet. E: stackars bonde låg här liflös på marken, fen röfvare voro just sysselsatta att lösspänna han oxar, plundra den dödade och med långa tå binda haus söner vid hästarne, då Tarjel, ursin nig af raseri, ilade mot dem. Innan han yttra ett ord, låg den förstes hufvud på jorden, me