sidan och pistolen vid sadelremmen gifvit si:
häst lösa tyglar under fullt förtroende till Gud
samt förtröstan att genom sitt mod och si
kraft kunna segra i alla strider, den har aldri
hyst en kristen riddares känslor. Morgonsolen
strålar hade ännu knappt rodnat Kaukasusked
jans, Oschtens och Elbruss mot skyarne sträf
vande toppar, Mingre!iens, Guriens och Imere
tiens berg lågo ännu begrafna i nattens skugga
då furst Tarjel på sin turkiska häst lemnad
det ännu tysta Usurgeti. Det fanns likväl ögon
som sågo honom stiga till hist och följde ho
nom, till dess han försvann bakom småskoge:
på den krokiga vägen. Afståndet mellan Askan
och Usurgeti utgjorde blott några mil; då ha
ridit utför den höjd, hvarpå det sednare låg, kon
han ned på en slått, midt ibland tätt beväxt
trädgårdar. Med den kartaliniska plogen had
äfven det kartaliniska landtfolkets sånger inkom
mit i trakten kring Usurgeti; väl syntes inge:
sångare, men Tarjel förnam en sorglig, i dess
tider, då man ständigt var utsatt för anfall oci
plundringar, mycket ofta sjungen sing, kalla
Sami Nabadi (de trenne kämparne). Någr
skott, klagoläten Och sedan högt skratt afbröt
plötsligt sången. En hvit rök utbredde sig öf
ver det daggiga fältet, krutlukt framträngde til
ryttaren, och han skyndade till det ställe, hvar
ifrån han förnummit stönandet och skrattet. E:
stackars bonde låg här liflös på marken, fen
röfvare voro just sysselsatta att lösspänna han
oxar, plundra den dödade och med långa tå
binda haus söner vid hästarne, då Tarjel, ursin
nig af raseri, ilade mot dem. Innan han yttra
ett ord, låg den förstes hufvud på jorden, me