————tem——?-
FRANKRIKE.
Debatten öfver regentskaps-lagen börjades a:
Hr Ledru-Rollin, som utgick från den åsigt, att
kammaren icke var befogad att behbandia den
närvarande frågan, och erinrade, bland annat,
att sjelfva Napoleon hade, då han ville stifta en
regentskaps-lag, rådfrågat folket. Man åberopar
sig på England, der parlamentet utnämner en
regent; men Engelska konstitutionen var vida
skild från den Fransyska, emedan den förra var
aristokratisk, men den sednare demokratisk 0.
s. v. — Hr Larochejacquelin besteg efter honom
tribunen. Hans tal väckte mycken sensation.
Presidenten måste flere gånger återkalla honom
till ordningen, och han upphörde ej förr, än
denne hotade att låta kammaren votera, huru-
vida ban skuile få fortsätta sitt tal eller icke.
Han kallade nemligen Juli-konungadömet en pa-
lats-revolution, en insurrektions-triumf, tadlade
den immoralitet, som någre mäns egennyttiga
rivalitet infört, och det system af list och våld,
som förskaffat sig öfverhanden m. m. Han sade
i allmänhet föga i sak, men retade så mycket
mer med ord.
Bland de efterföljande talarne utmärkte sig i
synnerhet Hr Lamartine. Under nuvarande om-
ständigbeter förstod han visserligen, att regerin-
gen snarast borde anförtros i en mans hand,
men insåg icke, hvarföre hon skulle göras ärftlig.
Den nya dynastien stod på en volkans krater
och måste hålla handen på svärdet, hvarje ögon-
blick beredd till strid. Men hvarföre skulle re-
gentskapet vara ärfiligt och hvarföre vore ko-
nungens moder för alltid utesluten derifrån?
Konungamaktens ärftlighet kunde omöjligen vara
en grund för regentskapets ärftlighet, 1y då kun-
de man med samma skäl låta alla höga stats-
embeten ärfvas, utan afseende på arfvingens
skicklighet. Och hvarföre var modren uteslu-
ten? Ett fruntimmer, säger man, kunde icke
kommendera några armåer. Man påminne sit
likväl Maria Theresia. Ett fruntimmers regent-
skap skulle väcka oenigheter och rivaliteter in-
om palatset? Men skulie sådant icke i ännu
högre grad vara fallet, om modren, jemte re-
genten, behöll förmynderskapet för sin son? Re-
gentinnan skulle vara en främmande prinsessa?
Detta inkast kunde man begripa, om det gjorts
i den konstituerande församlingen, men här kun-
de och borde det ej förekomma. Regentinnar
bekäaner sig icke till pluralitetens af Fransmänr-
nen religion. Men sådant skulle vara den lyck-
ligaste personifiering af den religiösa frihet, som
utgör Frankrikes styrka. Beklagar sig Belgien
verkligen öfver, att det valt en konung af er
annan troslära? Deremot voro fördelarne af mo-
drens regentskap väsendtliga. En mor har icke
annat intresse än sitt barns; i ingens hand hvi-
lar barnets person, prerogativer och lif säkrare
än i hennes, under det regenten blott är alltför
mycket benägen att förlänga sitt temporära väl-
de, kanhända att utbyta det mot kronan. Hans
ställning erbjuder honom medel dertill. Af 25
förmyndare, som styrt Frankrike, hafva 23 usur-
perat thronen. Ar detta ingen lära? Sålunda
är den ifrågavarande lagen ingen konservativ lag,
hvarför man utgifver den; nej; den har revolu-
tionen i sitt följe; den är ingen dynastisk 12g;
den alstrar usurpation. Man drifver bort mo-
dren från vaggan och ställer en rival till väk-
tare, 0. S. V.
Hr Guizot försvarade lagen i alla hänseenden,
både som motsvarande Frankrikes närvarande
behof och liggande inom gränsen af Kamrarnas
behörighet att vidtaga. Den var, försäkrade han
slutligen, ämnad att gifva helgd åt 1830 års karia
och institutioner, och hvarje rubbning deri skulle
blottställa och försvaga Frankrikes intressen. —
Hr Toqueville var väl icke emot att öfverlemna
regentskapet åt grefvens af Paris farbröder, men
trodde ej, att kammaren kunde och borde göra
det genom en allmän lag, emedan sådant vore
ett ingrepp i en blifvande kammare; fria beslut.
Aldrig i historien hade man för ett regentskap
antagit ärftlighetsprincipen. Ett sådant vore eo
sjukdom i den sociala ordningen, och en sjuk-
dom, som man för hvarje gång borde behandla
efter omständigheterna och landets för tillfället
rådande intressen.
Debatten den 49 börjades af Hr Passy. Han
trodde att Konungen oth båda kamrarna full
ständigt representerade nationalsuveräniteten, si
att man ej behöfde taga sin tillflykt till någor
konstituerande makt. Han bestridde völ icke
fruntimrens skicklighet att regera helt och hållet,
och Frankrike hade sjelft haft en Maria af Me
dicis och en Anna af Österrike; men å ena si
dan visade man fruntimmer ej den aktning, son
regentens plats fordrade, och å den andra skulle
os RSARSEROÅ-Å- — kJ———EEEEE——
dan Främst sick Saltehucesin mad cin etaf Ant