rätten i Grenoble har jag haft olyckor. Men Py
rec6erna! de sköna Pyreneerna! Der är det nöj
och ära att arbeta. Der går kontrabandisten, p
ljusa dagen, med öppen panna, bössan öfver axel!
och i byxfickan sin goda knif med fotlångt blad
Tullsnoken gör sig osynlig, han, döljer sig un
der en blus, spionerar och utlägger snaror: sällar
är han beväpnad. Det är upp- och nedvänd:
verlden. Ack! Pyreneerna! gränsen! — och ef
ter en suck, skänkt åt så många leende min
nen, sade han, återkommande till sin första tanke
Det var ändå ledsamt, att jag ej klämde han
hals litet bättre.n
Jag upprepar, att i Parisn....
Det gör ingenting. Det var väl för honom
att han var en källar-råtta, Annars skulle ja
gnart hafva gjort slut på honom, det mått
hafva kostat hvad som helst. Och vi skulle a!
lesammans hafva hjelpt till dermed. Hejsan
Du, min beskedlige vän, som man kallar For
tung,.och du, min sötaste, skulle, ta mig tusar
hafva varit med om leken. Jag skulle hafv
tvungit dig att gifva honom ett slag med påke
över tinningen, eller att ränna knifven i han
strupe, alltefter, behag. Gör en medbrottslin
af alla vittnen: det är min regel.n
Fortun ryste, då han hörde i hvilka hände
hans smugglarespekulationer fört honom.
I mitt hvardagslif, sade La Poigne, kan ja
skryta af att vara mycket from och ur stån
att göra ens en mask emot, Men, ser ni, s
snart jag har Varan på ryggen, då blir mitt bio
varmt; för att föra den till säker hamn, skull
jag sticka knifven 1 min egen fader.,
Då herr Perrot köper. vårt tre-sex,,.sad
Madeleine med förtrytelse, och när ban gräla
På oss, för det att det icke är nog väl mätt, s
vet han minsann inte huru mycket ondt vi slitit
för att skaffa honom det.n
Han sofver nu, hanv, instämde La Poigne
phan behöfver ej utsätta sitt skinn.n
Ej en gåDg ett runstycke af sin förmögenhet