RT a Tr rr vurrnrssssse— små glas; jag kände mig rädd; jag måste åter sätta bjertat på rätta stället. Du är lycklig, du, som aldrig känner behofvet att dricka! Nu gå vi till tullen. Det är bäst att vi skiljas. Du går förut; jag skall hålla mig tio steg bakom. Och tryckande hans hand, tillade han: aFortung, min vän, jag kan icke precis säga dig, huru du skall bära dig åt; men haf blott mod, mod! Om du, då du passerar den fördömda tullsnoken, känner någon svaghet, någon lust att blifva rädd, så förtrösta på mig, den gamle bakom dig, den gamle, sor betraktar dig, beundrar dig och vill dig vållp Den tullbetjent, som i detta ögonblick hade sig ålagdt att titta hvarenda menniska, som kom till tullbommen, i ansigtet, var en olycklig stackare, som några dagar förut blifvit upptagen i den hedervärda korpsen. Han hade såsom ruinerad bödkrämare i Montrouge nyligen lyckats rädda sig från konkurs, genom att lofva sina kreditorer fem procent af deras fordringar. De mindre tålige hade svurit att piska upp honom, så fort de träffade honom. TI sitt nya embete ålagd att hålla fulla tjugufyra timmars vakt vid denna tull, som gränsade till sjelfva Montrouge, de fruktansvärda kreditorernes bem, och der han var så allmänt känd, plågades han af den jemmerligaste fruktan för stryk. Den officielle iaqvisitorn var angelägnare att dölja sitt ansigte för de kommande och gående, än att undersöka deras. Han hade också för detta ändamål hittat På en liten manöver, som bestod i, att, med ett intagande utseende af vårdslöshet, svänga med sin mössa, som var uppsatt på spetsen af hans besökarespjut. Han nedsänkte denna mössa till