RT a Tr rr vurrnrssssse—
små glas; jag kände mig rädd; jag måste åter sätta
bjertat på rätta stället. Du är lycklig, du, som
aldrig känner behofvet att dricka! Nu gå vi till
tullen. Det är bäst att vi skiljas. Du går förut;
jag skall hålla mig tio steg bakom. Och tryc-
kande hans hand, tillade han: aFortung, min
vän, jag kan icke precis säga dig, huru du skall
bära dig åt; men haf blott mod, mod! Om du,
då du passerar den fördömda tullsnoken, känner
någon svaghet, någon lust att blifva rädd, så
förtrösta på mig, den gamle bakom dig, den
gamle, sor betraktar dig, beundrar dig och vill
dig vållp
Den tullbetjent, som i detta ögonblick hade
sig ålagdt att titta hvarenda menniska, som kom
till tullbommen, i ansigtet, var en olycklig stac-
kare, som några dagar förut blifvit upptagen i
den hedervärda korpsen. Han hade såsom rui-
nerad bödkrämare i Montrouge nyligen lyckats
rädda sig från konkurs, genom att lofva sina
kreditorer fem procent af deras fordringar. De
mindre tålige hade svurit att piska upp honom,
så fort de träffade honom. TI sitt nya embete
ålagd att hålla fulla tjugufyra timmars vakt vid
denna tull, som gränsade till sjelfva Montrouge,
de fruktansvärda kreditorernes bem, och der han
var så allmänt känd, plågades han af den jem-
merligaste fruktan för stryk. Den officielle ia-
qvisitorn var angelägnare att dölja sitt ansigte
för de kommande och gående, än att undersöka
deras. Han hade också för detta ändamål hittat
På en liten manöver, som bestod i, att, med ett
intagande utseende af vårdslöshet, svänga med
sin mössa, som var uppsatt på spetsen af hans
besökarespjut. Han nedsänkte denna mössa till