bjertan ville upplösa sig i onämnbart vemod,
som om hopp och förtviflan, himmel och hef-
vete kämpade om besittningen af våra arma
själar.
Frihetens dag var dock närmare, än någon al
oss hade vågat ana. Vi suto just och talade om
naturens skönheter, af hvilka vi aldrig mera
skulle njuta, då på en gång vår undran väcktes
af ett, i dessa fasans boningar, ovanligt larm;
det tille och aftog, närmade och fjermade sig.
Vi förnummo fotsteg, så raska och tunga, som
aldrig tillförene varit hörda i detta hus, hvar:
est eljest alla smögo sig fram tyst och långsam!
som andar. Vi hörde ljudeliga och starka rö
ster; Vi som 1 åratal endast hört ängsliga hvisk-
ningar, : eller sakta sjukligt mummel, när jagun:
dantager de bjertslitande skri, hvilka stundom
under nattens stillhet inträngde i vår cell frår
torturrummet, och tvang oss att nedborra våra
hufvuden bland kuddarna. Vi hörde rasslande
af vapen, så vida skiljdt från ljudet af kedjo
eller tunga gångjerns knarrande. Benägna, som
vi voro att antaga det värsta, trodde vi att mar
beredde sig till en auto-da-fö. Dock nej, de
var omöjligt; ty vi förnummo tydligen ett ljud
som i flera år varit oss främmande, som viss
aldrig hörts inom dessa murar — skratt! Mun
terhetens, den öfverdrifna glädjens språk. S
mäktigt, så oemotståndligt inverkade dessa glad
toner på oss båda, att vi, vår fruktan och spän
da nyfikenhet oaktadt, sjelfve började skratta, e
huru vi i ögonblicket upphörde med denna 0s
så ovanliga yttring, som om vi blifvit ertappad
i en förbrytelse. Bullret nalkades mer och mer
många stämmor talte om hvarandra och gap