bjertan ville upplösa sig i onämnbart vemod, som om hopp och förtviflan, himmel och hefvete kämpade om besittningen af våra arma själar. Frihetens dag var dock närmare, än någon al oss hade vågat ana. Vi suto just och talade om naturens skönheter, af hvilka vi aldrig mera skulle njuta, då på en gång vår undran väcktes af ett, i dessa fasans boningar, ovanligt larm; det tille och aftog, närmade och fjermade sig. Vi förnummo fotsteg, så raska och tunga, som aldrig tillförene varit hörda i detta hus, hvar: est eljest alla smögo sig fram tyst och långsam! som andar. Vi hörde ljudeliga och starka rö ster; Vi som 1 åratal endast hört ängsliga hviskningar, : eller sakta sjukligt mummel, när jagun: dantager de bjertslitande skri, hvilka stundom under nattens stillhet inträngde i vår cell frår torturrummet, och tvang oss att nedborra våra hufvuden bland kuddarna. Vi hörde rasslande af vapen, så vida skiljdt från ljudet af kedjo eller tunga gångjerns knarrande. Benägna, som vi voro att antaga det värsta, trodde vi att mar beredde sig till en auto-da-fö. Dock nej, de var omöjligt; ty vi förnummo tydligen ett ljud som i flera år varit oss främmande, som viss aldrig hörts inom dessa murar — skratt! Mun terhetens, den öfverdrifna glädjens språk. S mäktigt, så oemotståndligt inverkade dessa glad toner på oss båda, att vi, vår fruktan och spän da nyfikenhet oaktadt, sjelfve började skratta, e huru vi i ögonblicket upphörde med denna 0s så ovanliga yttring, som om vi blifvit ertappad i en förbrytelse. Bullret nalkades mer och mer många stämmor talte om hvarandra och gap