brända; nej, de som här pinas äro misstänkt som skola bekänna.n aMen om de nu äro oskyldiga och intet hafv att bekänna ? invände jag. Ja, så blifva de friax, svarade hon; men då har ingen nöd, hafva de först blifvit rättskaffer pinta, så hitta de nog på något att bekänn: det må de nådige herrarna och bödeln förstå. aBödeln ! aJa visst, barn! bödeln är den, som pinar den Ni må tro, han ser inte lustig ut för en un flicka: en stor, stark karl, i kolsvarta, snäfv lärftskläder från topp till tå, och med en svar mask för ansigtet, att han desto mer må likn djefvulen, i hvars klor kättaren snart skall öf verantvardas. Hon skulle hafva fortsatt ännu längre, me det var mig omöjligt att hålla ut — jag flö till dörren. uVänta litet, vänta då! ropade hon, under de hon förgäfves sträfvade att få mig tillbaka; de raraste har ni ännu ej sett! Ni måste ändtlige se kopparpannan, i hvilken de gensträfvige s småningom blifva stektel, Men ju mer hon bad mig dröja, desto fortar ilade jag, och först sedan jag hunnit i mitt rur och nedkastat mig i en stol, förmådde jag gör denna fråga: . cMen kan äfven allt detta vara sannt, elle vill ni bara injaga skräck hos mig? Så gryr är väl ingen menniska? aSt! barn lillan, läspade hon, atala inte or grymhet! . det är ett opassande, ett gudlöst ut tryck. Men så måtte det väl åtminstone vara för färliga förbrytare, som man sålunda marterar aVisst är dete, svarade hon, ekättare, gudsfö; nekare, förhärdade syndare! aOch fruntimmer, återtog jag, ablifva väl så behandlade?