brända; nej, de som här pinas äro misstänkt
som skola bekänna.n
aMen om de nu äro oskyldiga och intet hafv
att bekänna ? invände jag.
Ja, så blifva de friax, svarade hon; men då
har ingen nöd, hafva de först blifvit rättskaffer
pinta, så hitta de nog på något att bekänn:
det må de nådige herrarna och bödeln förstå.
aBödeln !
aJa visst, barn! bödeln är den, som pinar den
Ni må tro, han ser inte lustig ut för en un
flicka: en stor, stark karl, i kolsvarta, snäfv
lärftskläder från topp till tå, och med en svar
mask för ansigtet, att han desto mer må likn
djefvulen, i hvars klor kättaren snart skall öf
verantvardas.
Hon skulle hafva fortsatt ännu längre, me
det var mig omöjligt att hålla ut — jag flö
till dörren.
uVänta litet, vänta då! ropade hon, under de
hon förgäfves sträfvade att få mig tillbaka; de
raraste har ni ännu ej sett! Ni måste ändtlige
se kopparpannan, i hvilken de gensträfvige s
småningom blifva stektel,
Men ju mer hon bad mig dröja, desto fortar
ilade jag, och först sedan jag hunnit i mitt rur
och nedkastat mig i en stol, förmådde jag gör
denna fråga: .
cMen kan äfven allt detta vara sannt, elle
vill ni bara injaga skräck hos mig? Så gryr
är väl ingen menniska?
aSt! barn lillan, läspade hon, atala inte or
grymhet! . det är ett opassande, ett gudlöst ut
tryck.
Men så måtte det väl åtminstone vara för
färliga förbrytare, som man sålunda marterar
aVisst är dete, svarade hon, ekättare, gudsfö;
nekare, förhärdade syndare!
aOch fruntimmer, återtog jag, ablifva väl
så behandlade?