af hvad som heldst, som blott egde affektionsvärde, bittills brytt sig föga om egendomarne i Norge; att göra det af någon barnslig fromhet! likade henne icke. Bref från Norge hade väl kontoret mottagit på sednare tider, men hon var okunnig om deras innehåll och hade icke heller bekymrat sig derom. En dag, då fru Graves åter bragt detta ämne på bane, sade hon slutligen: man kan tydligen märka, att den kommissionär vi hafva tagit, söker att draga ut på tiden, för att desto längre få hafva våra förrättningar, och slutet blir, at! dessa vår familj så dyrbara egendomar smälts bort i processer och arfvoden. Jag kan ej med iugn se detta. Jag vill göra slut på denna sak och sjelf resa till Norge. Georg, måhända i den tanka att detta yttrande ej var så allvarligt menadt, teg dertill. Mer en annan närvarande person, på hvilken fru Gra ves möjligtvis gjorde räkning, visade sig icke si likgiltig. Denna person var ett gammalt frun timmer, vid namn Elsebeth Krag, som hade va rit Georgs amma och nu för sina öfriga daga hade sitt underhåll af familjen. Hon var född Berger, på en gård, som tillhörde fru Greve föräldrar, och hade som ung flicka kommit öf ver till Vestindien; men det vore synd att säga att hon var acclimatiserad. Den äkta norsk; hon insupit i Bergen, märktes såväl i henne sätt och klädedrägt, som aldrig rätt var afpassac efter det varma klimatet, som i synnerhet i hen nes språk och uttal. För sitt herrskap bar hor den största tillgifvenhet, och synnerligast för fr Graves den mest obetingade, djupa respekt, son hos obildadt folk är vanligt för allt, hvars för bindelse eller grund de icke kunna begripa, mer dock måste böja sig under. Hon hade ring: förstånd, men stor godmodighet. Emellan Geor; och hans moder var hon som oftast hos der förstnämnde en medlande person, och refränger var då alltid: hör nu hvad jag säger, Geort