af hvad som heldst, som blott egde affektions-
värde, bittills brytt sig föga om egendomarne i
Norge; att göra det af någon barnslig fromhet!
likade henne icke. Bref från Norge hade väl
kontoret mottagit på sednare tider, men hon var
okunnig om deras innehåll och hade icke heller
bekymrat sig derom.
En dag, då fru Graves åter bragt detta ämne
på bane, sade hon slutligen: man kan tydligen
märka, att den kommissionär vi hafva tagit, sö-
ker att draga ut på tiden, för att desto längre
få hafva våra förrättningar, och slutet blir, at!
dessa vår familj så dyrbara egendomar smälts
bort i processer och arfvoden. Jag kan ej med
iugn se detta. Jag vill göra slut på denna sak
och sjelf resa till Norge.
Georg, måhända i den tanka att detta yttran-
de ej var så allvarligt menadt, teg dertill. Mer
en annan närvarande person, på hvilken fru Gra
ves möjligtvis gjorde räkning, visade sig icke si
likgiltig. Denna person var ett gammalt frun
timmer, vid namn Elsebeth Krag, som hade va
rit Georgs amma och nu för sina öfriga daga
hade sitt underhåll af familjen. Hon var född
Berger, på en gård, som tillhörde fru Greve
föräldrar, och hade som ung flicka kommit öf
ver till Vestindien; men det vore synd att säga
att hon var acclimatiserad. Den äkta norsk;
hon insupit i Bergen, märktes såväl i henne
sätt och klädedrägt, som aldrig rätt var afpassac
efter det varma klimatet, som i synnerhet i hen
nes språk och uttal. För sitt herrskap bar hor
den största tillgifvenhet, och synnerligast för fr
Graves den mest obetingade, djupa respekt, son
hos obildadt folk är vanligt för allt, hvars för
bindelse eller grund de icke kunna begripa, mer
dock måste böja sig under. Hon hade ring:
förstånd, men stor godmodighet. Emellan Geor;
och hans moder var hon som oftast hos der
förstnämnde en medlande person, och refränger
var då alltid: hör nu hvad jag säger, Geort