rördes af starka, konvulsiviska ryckningar; deras
muskler voro säten för en fortsatt spasmodisk
darrning. Aadedrägten blef ständigt svårare;
pulsen på armen upphörde, och emot kl. 3
märkte man endast ett lätt pulsslag vid tinnin-
garna. Ögonstenen stod orörlig och töcknig, och
en blodstrimma visade sig omkring högra ögat.
Ett ögonblick upphörde man med allt läkare-
biträde. De höga föräldrarne trodde sig deri se
ett tecken till prinsens snara slut; de skyndade
till honom, omfamnade honom flera gånger snyf-
tande och togo ett sönderslitande afsked från
honom. Derefter omfamnade äfven prinsarne
och prinsessorna den döende. Drottningen upp-
repade flera gånger: Ack, hur skall man med-
dela den arma Helena denna sorgepost!, Några
minuter sednare infann sig äfven hertiginnan af
Nemours och delade sin familjs förtviflan. Dö-
den nalkades. Under denna långa och pinsam-
ma dödskamp tog man äfven sin tillflykt till
några safförande medel. Tinnipgarnas puls var
utomordentligt svag och stod till och med stun-
dom helt och hållet stilla. Ansigtet var blekt
och läpparna blåaktiga. Andedrägten öfvergick
till ett rosslande, blef ständigt svagare och upp-
hörde då och då. Flera gånger ansåg man prin-
sen för död; men då gjorde en djup darrande
andehemtning slut på tvifvelsmålet och ånyo
följde ett fullkomligt afstannande af alla lifstec-
ken. Andiligen uppgaf den med döden käm-
pande sin sista suck. De andlige inträdde och
alla kniböjde. Det usla rummet erbjöd det sorg-
ligaste och högtidligaste skådespel. Kongl. famil-
jen, Guds tjenare och kronans tjenare, statens
stordignitärer, alia knäböjande omkring en bädd,
på hviiken thronarfvingen hvilade, han, för hvil-
ken själamessorna i detta ögonblick höjas mot
himmelenhy . ..
nr