Williams giftermål med ett frifärgadt fruntimmer, voro nära att upprepas och voro vid detta tillfälle så mycket mer förödmjukande, som Georg var den siste af sin ätt, som på detta sätt heli och hållet skulle öfvergå till de frifärgades klass. Denna tanke var henne olidelig; hon ville hellre dö än finna sig deri. Den upprörde hela hennes stolthet och hotade att kullkasta alla hennes planer. En förbiadelse emellan Georg och ett ungt danskt fruntimmer,.dotter af en hög och ansedd embetsman på St. Croix, hade allaredan blifvit förberedd och stod nu på punkten att afgöras. Den unga damen, som vistades i Köpenbamn, hvarest hon blifvit uppfostad, skulle denna sommår afhemtas till St. Croix, för att hon och Georg skulle kunna göra hvarandras bekantskap. Fru Graves insåg, att hon behöfde all sin klokhet, för att under dessa omständigheter drifva igenom sina planer, och att endast Georgs aflägenande från St. Croix kunde lofva henne en lycklig utgång. Allt noga öfvervägadt, beslöt hor att låtsa sig okunnig om Georgs bekantskap till familjen Hoquevilles och att vänta allt af tid och frånvaro. Under de följande dagarne talte hon som oftast, i Georgs närvaro, om sina familjegods i Norge. Några bref, som hon emottagit, voro mycket oroande; man hade hittills visat en oförlåtlig vårdslöshet och likgiltighet för så stora och betydliga egendomar, och man Lunde riskera att mista dem. Dessa egendomar, som till en stor del gått i arf inom familjen, hade varit hennes faders ögonsten, och det var en dubbel pligt att sörja för, att de ej gingo förlorade. Försänkt i drömmar, fördjupad i sig sjelf, gaf ej Georg någor synnerlig akt på dessa utlåtelser. De norrska ärfda besittningarna VOro visserligen vidsträckta, men hittills ansedda som en bagatell mot de långt vigtigare och rikare i Westindien; synnerligast hade hans moder, hvars praktiska blick aldrig bragtes på afväg vid behandlandet