för sig i Köpenhamn, hvarifrån hon, så frami
der ingenting kom i vägen för förbindelsen, med
största ömhet skulle föra den unga damen öfver
till S:t Croix.
På samma tid detta verkställdes, blefvo an-
stalterna till hennes sons afresa drifne i allstill-
het och med sådan raskhet, ati Georg, som, till
följe af den ringa kunskap han erhöll derom,
ännu smickrade sig med hopp om något upp-
skof, obehagligt öfverraskades af sin moders ur:
derrättelse, att hans ekipering redan var besörjd,
att ett skepp låg segelfärdigt och att han den
nästa eller nästföljande dag skulle vara beredd
att stiga ombord. Och från derna stund förstod
ru Graves, under förevändning af närmare aftal
stt hålla bonom i närheten af sig eller omgifva ho.
nom med sina kreatur, så att intet tillfälle gafs
för honom att vidare taga afsked af Hoquevilles.
Fru Graves följde ejelf sin son ombord. Vid
afskedet gat hon honom ett försegladt paket,
som dels ionehöll handelspopper, dels en nöj-
aktigt bestämd regel för hans förbållande som
husets kommissionär i Europa. Jag behöfver
väl icke säga min son, tillade hon, patt den
minsta afvikelse från hvad här är föreskrifvet,
kan sätta vårt kontors välfärd på spel.n — Else-
beth, som till sin stora sorg icke vågade följa
sin gunstling på resan, ville ännu tillägga några
utrop af paj. Jjej, ej, skall han mu re:a, lilla
Georgn, ledsagadt al gråt och klagan och goda
råd, men en sträng blick från fru Graves bragte
henne till tystnad, och Bon satte sig i båten,
utan att en gång se sig tillbaka, endast brum-
mande för sig sjelf något om den långa vägen
och det myckna vatten han skulle öfver. —
Skeppet gick under segel; fru Graves kastade
ännu en stolt, triumferazde blick derpå, och
med den gynnsamma vinden behöfdes det blott
några timmar alt lägga ett stort haf och oöfver-
stigliga hinder i vägen för tvenne älskande bjertar-
(Forts. följer.)