gande trupperne; först kom kavalleriet, sedan
en väldig hop infanteri.
Hans Görgen hade med sina kamrater, Viteli
och Xaver, gått ut till tegelbruket, för att vara
till hands, ifall någonting skulle hända Lillkarin;
han gick med sina kamrater i trädgården utan-
för huset och lutade sig sedan mot staketet
samt rökte förnöjd sin pipa. Lillkarin tittade
ut genom fönstret och sade: Om du vill låta
bli att röka, Hans Görgen, så kan du komma
hit upp med dina kamrater.
Vi ha bra der vi äro, svarade Hans Görgen,
i det han hastigt utpustade trenne rökmoln ef-
ter hvarandra och slöt handen fastare om pipan.
Nu kom kavalleriet. Alla redo oordentligt,
de tycktes knappt höra tillsammans, hvar och
en bekymrade sig blott om sig sjelf, och likväl
såg man, att de höllo tillsammans. Några ka-
stade, skrattande och vinkande, slängkyssar åt
Lillkarin, som stod i fönstret; Hans Görgen for
hastigt med handen åt sin knif; men Lillkarin
drog igen fönstret och tittade blott i smyg ut
genom rutan. HEiter infanteriet kommo furage-
vagnarne och de, hvarpå de sårade lågo. Det
var en beklagansvärd anblick; en af de sårade
utsträckte en hand, som också hade blott fyra
fingrar; det for Hans Görgen genom märg och
ben, det föreföll honom plötsligt som om han
sjelf låge deruppe. Den sårade hade blott er
halsduk omkring hufvudet och tycktes frysa,
Hans Görgen hoppade hastigt öfver staketet, tog
yllemössan af hufvudet och satte den på den
stackars sårade; derpå gaf han honom äfven sin
läderpung med de penningar, som lågo deri.
Den sårade gjorde flera tecken med munnen
och antydde dermed, att han gerna ville röka,
han såg dervid bedjande på Hans Görgen och
pekade på hans pipa, men Hans Görgen skakade
på hufvudet. Lillkarin kom ned med bröd och
skjortor och lade det på de sårades vagn. De
sjuka krigarne sågo förnöjda på den friska flic-
kan, och några gjörde en militärisk helsning
samt pratade sinsemellan; sedan foro de, vänligt
vinkande afsked, derifrån; då tänkte ingen på
om det var vänner eller fisnder, det var olyck-
liga, hjelpbehöfvande menniskor, och hvar och
en måste bistå dem.