gande trupperne; först kom kavalleriet, sedan en väldig hop infanteri. Hans Görgen hade med sina kamrater, Viteli och Xaver, gått ut till tegelbruket, för att vara till hands, ifall någonting skulle hända Lillkarin; han gick med sina kamrater i trädgården utanför huset och lutade sig sedan mot staketet samt rökte förnöjd sin pipa. Lillkarin tittade ut genom fönstret och sade: Om du vill låta bli att röka, Hans Görgen, så kan du komma hit upp med dina kamrater. Vi ha bra der vi äro, svarade Hans Görgen, i det han hastigt utpustade trenne rökmoln efter hvarandra och slöt handen fastare om pipan. Nu kom kavalleriet. Alla redo oordentligt, de tycktes knappt höra tillsammans, hvar och en bekymrade sig blott om sig sjelf, och likväl såg man, att de höllo tillsammans. Några kastade, skrattande och vinkande, slängkyssar åt Lillkarin, som stod i fönstret; Hans Görgen for hastigt med handen åt sin knif; men Lillkarin drog igen fönstret och tittade blott i smyg ut genom rutan. HEiter infanteriet kommo furagevagnarne och de, hvarpå de sårade lågo. Det var en beklagansvärd anblick; en af de sårade utsträckte en hand, som också hade blott fyra fingrar; det for Hans Görgen genom märg och ben, det föreföll honom plötsligt som om han sjelf låge deruppe. Den sårade hade blott er halsduk omkring hufvudet och tycktes frysa, Hans Görgen hoppade hastigt öfver staketet, tog yllemössan af hufvudet och satte den på den stackars sårade; derpå gaf han honom äfven sin läderpung med de penningar, som lågo deri. Den sårade gjorde flera tecken med munnen och antydde dermed, att han gerna ville röka, han såg dervid bedjande på Hans Görgen och pekade på hans pipa, men Hans Görgen skakade på hufvudet. Lillkarin kom ned med bröd och skjortor och lade det på de sårades vagn. De sjuka krigarne sågo förnöjda på den friska flickan, och några gjörde en militärisk helsning samt pratade sinsemellan; sedan foro de, vänligt vinkande afsked, derifrån; då tänkte ingen på om det var vänner eller fisnder, det var olyckliga, hjelpbehöfvande menniskor, och hvar och en måste bistå dem.