ÅSKLEDAREN. )
AF CHARLES DE BERNARD.
Etter oräkneliga marcher och kontra-marcher
förbarmade sig ändtligen ödet öfver oss. Vi
kommo åter på rätta vigen och två timmar der-
efter voro vi vid slottet. Men i hvilket till-
stånd! Milde himmel! Jagtväskan tom, likasom
magen, kläderna genomvåta och smutsiga af jord
och lera. Jag har erkänt, att jag ieke hörde
till de vackra; jag bör nu tillägga, att jag icke
är bland de mest siarka och härdade. I hela
mitt lif hade jeg icke gjort en så Jång och hird
promenad. Också, då det led mot slutet, gick
jag icke, jag släpade mig fram, Jag var uttröt-
tad till kropp och själ; jag tänkte på reträtten
från Moskau; för första gången i mitt lif kunde
jag göra mig en riktig föreställning derom. Hvad
vår kapten angick, bar han vårt missöde med
en gammel krigares heta tålamod, och oaktadt
hans fetma, tillryggalade han hemvägen med lika
raska steg, som på morgonen bortväger.
— Er kallelse blef inte att tjena bland vol-
tigörerne, s23e han ironiskt, då han märkte roin
trötthet och min böjelse att bilda en eftertrupp.
— Mitte fan ta alla morkulior! utropade jag.
— Man bar inte lyckan med sig alla dagar,
svarade han; i morgon ska vi ta; vår hämnd.
Detta sätt att trösta mig gaf mig en viss lust
ait vrida halsen af den bödel, som använde det.
Jag teg, i stället att brista ut i otålighet; ban
gjorde detsamma, och så hunno vi slottet, utan
att vidare säga hvarandra ett ord. Middagstim-
man naikader, Jag tog i största hast vägen till
min kommare, a fruktan att blifva bemärkt a!
mina tenkars dam, i det bedröfliga tillstånd,
hvari j2g befann mig, hungrig som en varg och
genomböt. Jag bytte orm kläder från hufvud
till fot och sökte att reparera raitt förstörda ut-
?) Se Aftonbi. N:ris 168, 169, 470, 171, och 179,