ÅSKLEDAREN. ) AF CHARLES DE BERNARD. Etter oräkneliga marcher och kontra-marcher förbarmade sig ändtligen ödet öfver oss. Vi kommo åter på rätta vigen och två timmar derefter voro vi vid slottet. Men i hvilket tillstånd! Milde himmel! Jagtväskan tom, likasom magen, kläderna genomvåta och smutsiga af jord och lera. Jag har erkänt, att jag ieke hörde till de vackra; jag bör nu tillägga, att jag icke är bland de mest siarka och härdade. I hela mitt lif hade jeg icke gjort en så Jång och hird promenad. Också, då det led mot slutet, gick jag icke, jag släpade mig fram, Jag var uttröttad till kropp och själ; jag tänkte på reträtten från Moskau; för första gången i mitt lif kunde jag göra mig en riktig föreställning derom. Hvad vår kapten angick, bar han vårt missöde med en gammel krigares heta tålamod, och oaktadt hans fetma, tillryggalade han hemvägen med lika raska steg, som på morgonen bortväger. — Er kallelse blef inte att tjena bland voltigörerne, s23e han ironiskt, då han märkte roin trötthet och min böjelse att bilda en eftertrupp. — Mitte fan ta alla morkulior! utropade jag. — Man bar inte lyckan med sig alla dagar, svarade han; i morgon ska vi ta; vår hämnd. Detta sätt att trösta mig gaf mig en viss lust ait vrida halsen af den bödel, som använde det. Jag teg, i stället att brista ut i otålighet; ban gjorde detsamma, och så hunno vi slottet, utan att vidare säga hvarandra ett ord. Middagstimman naikader, Jag tog i största hast vägen till min kommare, a fruktan att blifva bemärkt a! mina tenkars dam, i det bedröfliga tillstånd, hvari j2g befann mig, hungrig som en varg och genomböt. Jag bytte orm kläder från hufvud till fot och sökte att reparera raitt förstörda ut?) Se Aftonbi. N:ris 168, 169, 470, 171, och 179,