dium, och slögtet visar sin öfvervigt genom att förmedelst materiella förhållanden, framkalla er instinkt, som försäkrar slägtets eget bestånd oc! fortfarande. Så känner djuret ett bebof för sg och bandlar just till fyllande af slägtets ända mål, i det att det tillfredsställer sin drift blot för sin egen skull. Om kärleken yttrar samma författare (:. 337) Det tredjemedlet, hvarigenom naturen föranlede; menniskan till propagation, är kärleken, eller de tillstånd, hvarunder sinnet med innerlighet kän. ner sig draget till en viss individ af det and: könet och endast i denna förening känner sig lyekligt. Äfven könsdriften gör ett sådant när mande till behof, men blott i andra rummet och hastigt öfvergående, liksom generationen öfvarhufvud i lifvets lägre regioner blott är er flygtigt öfvergående företeelse; den andra individen blir blott ett medel för tillfredsställande! af ett ögonblickligt behof. Kärleken deremot ä) ursprungligen fri från all egennytta och saknai allt sinnligt behof, blott grundad i den lifliga känslan af föremålets egendomliga fullkomligheter. Den går således, enligt sitt väsende, til och med öfver sjelfupprätthållelsedriften, och miste, till följe deraf, härstamma från en högre makt, hvilken bestämmer och såsom medel brukar individen till sina ändamål. Kärleken framträder hos djuret som en mäktig känsla, som helt och hållet bemäktigar sig detsamma, åt hvilken den hängifver sig, utan att känna dess ursprung eller mål. Den utvecklar sitt hela välde hos menniskan, då hos henne könsskilnadan blifver rent psychisk, liksom generationen blifver alltmer ideel i de organiska väsendenas högre ordningar. Menniskan är mera medveten af grunderna, då kärleken genom enskilda momenter blir väckt, i det hon gör det, som behagar benne genom (skönhet, behag och sedligt värde), till föremål för åskådningen; hon bevisar sig derigenom vara ett sjelfständigt och fritt handlande väsende, under det hon tillika följer naturens anvisning. Mes kärleken är desto starkare och varaktigare, ju mer den icke endast beror på ett enda moment, utan på fleres barmoni, såsom om t. ex. föremålet utmärker sig genom ett lifligt snille, i förbund med kroppsligt behag, en, genom välvilligt sinnelag förmildrad qvickhet, eller genom den i intagande former framträdande dygden. Derigenom visar den sig åter såsom en känsla, hvilken vi icke med full frihet och sjelfverksamhet bestämma, utan hvilken vi hafva undfått af en högre makt. — — — )Såsom den blott och bart kroppsliga kärleken närmar menniskan till djuret, så lyfter den blott och bart andliga kärleken henne utöfver det menskligas gräns och är äfven derföre på sin sida icke naturlig. Ty liksom det eändliga blott uppenbarar sig i det ändliga, så kan icke heller menniskan hafva sin tillvaro i det blott andliga. Den kärlek, som man högst orätt kallar den Platonska, kan endast med skäl ega rum der, hvarest befallande omständigheter hindra all förening; i sig strider den mot naturens ändamål och är derföre en illusion, hvars försvinnande ej kan vara annat än på det högsta önskvärd. — Kärleken grundar sig, i öfverensstämmelse med sitt väsende, på något ideellt, och det är ett alldeles ogrundadt påstående att det sinnliga är något förutgående. Der icke den råa sinnligheten genom förmildring är herrskande, är, hos den oförderfvade menniskan, den första ungdomliga kärleken endast ideell. Känslan såras vid en tanke på sinnlig njutning. Och så förhåller det sig ock sedermera vid hvarje ny kärlek, så vida man icke nedsjunkit till vällusting.. Den må icke säga att han älskar, som vid den nya känslan åtrår mera, än den älskandes aktning och hjerta. Men i naturen tjenar det kroppsliga till det idellas organ och den i deella funktionen måste söka sitt förverkligande medelst sitt organ. Sålunda öfvergår kärleken, då allt får tillgå naturenligt, momentant till könsdrift, utan att helt och hållet dermed förenas, hvarigenom den visar sig vara ett för sig bestående. Derföre återvänder den ock under ålderdomen till sin rätta källa; under de sednare äktenskapsåren, då könsdriften försvunnit, framträder den åter så rent ideell, som den var vid sim första uppkomst. Om man erkänner, att kärleken har sitt rätta ursprung i det ideella, så kan man med Sulzear säga, att den slår sina rötter i den djuriska kroppens kött och blod, men att den uppskjuter och utbreder sina grenar högt öfver den kroppsliga verlden och bringar till mognad oförgängliga frukter. Så uppenbarar sig här en kretsgång i naturen: det ideella är det ursprungligt första, men det nedstiger i sinneverlden, för att förkroppsligas och varde: ett yttre, men detta går åter tillbaka i det inre och förandligas. Det ideella är alltså det belar ; dinnet af hiertat svor ve och förbannelse