dium, och slögtet visar sin öfvervigt genom att
förmedelst materiella förhållanden, framkalla er
instinkt, som försäkrar slägtets eget bestånd oc!
fortfarande. Så känner djuret ett bebof för sg
och bandlar just till fyllande af slägtets ända
mål, i det att det tillfredsställer sin drift blot
för sin egen skull.
Om kärleken yttrar samma författare (:. 337)
Det tredjemedlet, hvarigenom naturen föranlede;
menniskan till propagation, är kärleken, eller de
tillstånd, hvarunder sinnet med innerlighet kän.
ner sig draget till en viss individ af det and:
könet och endast i denna förening känner sig
lyekligt. Äfven könsdriften gör ett sådant när
mande till behof, men blott i andra rummet
och hastigt öfvergående, liksom generationen öf-
varhufvud i lifvets lägre regioner blott är er
flygtigt öfvergående företeelse; den andra indi-
viden blir blott ett medel för tillfredsställande!
af ett ögonblickligt behof. Kärleken deremot ä)
ursprungligen fri från all egennytta och saknai
allt sinnligt behof, blott grundad i den lifliga
känslan af föremålets egendomliga fullkomlig-
heter. Den går således, enligt sitt väsende, til
och med öfver sjelfupprätthållelsedriften, och mi-
ste, till följe deraf, härstamma från en högre makt,
hvilken bestämmer och såsom medel brukar in-
dividen till sina ändamål. Kärleken framträder
hos djuret som en mäktig känsla, som helt och
hållet bemäktigar sig detsamma, åt hvilken den
hängifver sig, utan att känna dess ursprung el-
ler mål. Den utvecklar sitt hela välde hos men-
niskan, då hos henne könsskilnadan blifver rent
psychisk, liksom generationen blifver alltmer ideel
i de organiska väsendenas högre ordningar. Men-
niskan är mera medveten af grunderna, då kär-
leken genom enskilda momenter blir väckt, i det
hon gör det, som behagar benne genom (skön-
het, behag och sedligt värde), till föremål för
åskådningen; hon bevisar sig derigenom vara ett
sjelfständigt och fritt handlande väsende, under
det hon tillika följer naturens anvisning. Mes
kärleken är desto starkare och varaktigare, ju
mer den icke endast beror på ett enda moment,
utan på fleres barmoni, såsom om t. ex. före-
målet utmärker sig genom ett lifligt snille, i
förbund med kroppsligt behag, en, genom väl-
villigt sinnelag förmildrad qvickhet, eller genom
den i intagande former framträdande dygden.
Derigenom visar den sig åter såsom en känsla,
hvilken vi icke med full frihet och sjelfverksam-
het bestämma, utan hvilken vi hafva undfått af
en högre makt.
— — — )Såsom den blott och bart kropps-
liga kärleken närmar menniskan till djuret, så
lyfter den blott och bart andliga kärleken henne
utöfver det menskligas gräns och är äfven der-
före på sin sida icke naturlig. Ty liksom det
eändliga blott uppenbarar sig i det ändliga, så
kan icke heller menniskan hafva sin tillvaro i
det blott andliga. Den kärlek, som man högst
orätt kallar den Platonska, kan endast med skäl ega
rum der, hvarest befallande omständigheter hin-
dra all förening; i sig strider den mot naturens
ändamål och är derföre en illusion, hvars för-
svinnande ej kan vara annat än på det högsta
önskvärd. — Kärleken grundar sig, i öfverens-
stämmelse med sitt väsende, på något ideellt, och
det är ett alldeles ogrundadt påstående att det
sinnliga är något förutgående. Der icke den
råa sinnligheten genom förmildring är herrskan-
de, är, hos den oförderfvade menniskan, den för-
sta ungdomliga kärleken endast ideell. Känslan
såras vid en tanke på sinnlig njutning. Och så
förhåller det sig ock sedermera vid hvarje ny
kärlek, så vida man icke nedsjunkit till vällu-
sting.. Den må icke säga att han älskar, som
vid den nya känslan åtrår mera, än den älskan-
des aktning och hjerta. Men i naturen tjenar
det kroppsliga till det idellas organ och den i
deella funktionen måste söka sitt förverkligande
medelst sitt organ. Sålunda öfvergår kärleken,
då allt får tillgå naturenligt, momentant till
könsdrift, utan att helt och hållet dermed före-
nas, hvarigenom den visar sig vara ett för sig
bestående. Derföre återvänder den ock under
ålderdomen till sin rätta källa; under de sedna-
re äktenskapsåren, då könsdriften försvunnit,
framträder den åter så rent ideell, som den var
vid sim första uppkomst. Om man erkänner, att
kärleken har sitt rätta ursprung i det ideella,
så kan man med Sulzear säga, att den slår sina
rötter i den djuriska kroppens kött och blod,
men att den uppskjuter och utbreder sina gre-
nar högt öfver den kroppsliga verlden och brin-
gar till mognad oförgängliga frukter. Så uppen-
barar sig här en kretsgång i naturen: det ideella
är det ursprungligt första, men det nedstiger i
sinneverlden, för att förkroppsligas och varde:
ett yttre, men detta går åter tillbaka i det in-
re och förandligas. Det ideella är alltså det be-
lar ; dinnet af hiertat svor ve och förbannelse