tjust min, men fördömde det inom mig; jag afskydde jagten. Ingeating vidare, som förtjenar antecknas, tilldrog sig den dagen. Några blickar, från min sida endast modererade af försigtigheten, vexlades mellan fru Baretty och mig. Men jag fann icke något tillfälle att tala med henne utan vittnen, och jag fortgick i mitt system: med qvinnorna tystnaden, snarare än en betydelselös konversation. Om aftonen, då hvar och en begaf sig på sina rum, var det Malechard, i sin ordning, som följde mig. Under större delen af promenaden hade han gifvit fru Baretty armen, utan att kaptenen, hvars svartsjuka uteslutande tycktes koncentrerad mot mig, lemnat honom någon uppmärksamhet. Jag dröjde att göra honom någon fråga, ty, enligt bans löfte hade jag bordt utgöra hufvudföremålet för samtalet. — Bravissimo, mon cher! sade han till mig, då vi blefvo ensamme; i går afton syntes du mig en smula lärgosse, men nu måste jag egna dig, hela min aktning. Omöjligt, att med mera grace och skicklighet få en gift man att bita på kroken. — Du talar derom så om det synes dig, svarade jag; men du vet icke hvad möda det kostat Mig, att enligt konste.s reslor bringa saken derbän. Om du, liksom jag, vore dömd att i morgon döda jag vet inte huru många morkullor .-.. — Skall han gå på jagt! afbröt Malechard, med en ovanlig liflighet. — Ja, det vill säga, att vi skola gå på jagt.