tjust min, men fördömde det inom mig; jag af-
skydde jagten.
Ingeating vidare, som förtjenar antecknas,
tilldrog sig den dagen. Några blickar, från min
sida endast modererade af försigtigheten, vexla-
des mellan fru Baretty och mig. Men jag fann
icke något tillfälle att tala med henne utan
vittnen, och jag fortgick i mitt system: med
qvinnorna tystnaden, snarare än en betydelselös
konversation.
Om aftonen, då hvar och en begaf sig på
sina rum, var det Malechard, i sin ordning, som
följde mig. Under större delen af promenaden
hade han gifvit fru Baretty armen, utan att
kaptenen, hvars svartsjuka uteslutande tycktes
koncentrerad mot mig, lemnat honom någon
uppmärksamhet. Jag dröjde att göra honom nå-
gon fråga, ty, enligt bans löfte hade jag bordt
utgöra hufvudföremålet för samtalet.
— Bravissimo, mon cher! sade han till mig,
då vi blefvo ensamme; i går afton syntes du
mig en smula lärgosse, men nu måste jag egna
dig, hela min aktning. Omöjligt, att med mera
grace och skicklighet få en gift man att bita på
kroken.
— Du talar derom så om det synes dig, sva-
rade jag; men du vet icke hvad möda det ko-
stat Mig, att enligt konste.s reslor bringa saken
derbän. Om du, liksom jag, vore dömd att i
morgon döda jag vet inte huru många mor-
kullor .-.- .
— Skall han gå på jagt! afbröt Malechard,
med en ovanlig liflighet.
— Ja, det vill säga, att vi skola gå på jagt.