och Prinsessan Adelaide, som sutto i samma vagn, att Hertigen af Orleans låg sårad och sanslös i ett hus några steg derifrån. Liksom om hästarne icke nog hastigt kunde föra dem fram, stego de Kongl. personerna ur vagnen och ilade dit till fots. Det är omöjligt att skildra det uppträde som följde, då den konungsliga modren såg sin förstfödde, hvilken hon några minuter förut hoppats få omfamna frisk och sund, nu liggande der mållös, vanställd, betäckt med blod och kämpande med döden. Personer, som voro närvarande vid den jemmeriulla scenen, försäkra, att alla, som sågo henne, dervid greto som barn. Konungens, som inom sig led icke mindre, tvertom kanske mer, ty han såg med hertigeas af Orleans död sina skönaste förhoppningar försvinna, stod dödsblek och utan att säga ett ord vid sonens bädd och höll krampaktigt fast hans hand. Nåra en timma förflöt, innan man kunde skaffa läkarehjelp, och detta bidrog förmodligen att blodet dref så mycket upp it den sjukes hufvud och gjorde al räddning omöjlig. Äfven påstå några läkare, att man ej bordt åderlåta prinsen, som nyss ätit frukost, utan på annat sätt söka hindra blodstörtningen. Emot kl. 9 kommo hertigarne af Aumale och Montpensier, hertiginnan af Nemours och prinsessan Clementine, åtföljda af sin svit, till stället, emedan de blifvit underrättade om händelsen af den geasdarm, som upplyftat prinsen. Nu afbröts Kongl. familjens jemmerklagan för ett ögonblick af ett trösteord, som hördes från läkarnes mun. Man skickade genast en kurir till Paris, för att försäkra börsen om kronprinsens sannolika räddning. Mot kl. 3 försvann dock beklagligen hvarje hopp, ty prinsens extremiteter började förlora lifsvärmen, och hans ögon antogo ett glaslikt utseerde. Drottningen, som, ehuru nedtyngd af smärta, likväl alltid bibehöll sin kristliga fromhet, skickade genast bud till kyrkoherden i Neuilly, som man imedlertid icke träffade; men abbe Coquerau, densamme som följde Napoleons lik från St. Helena, stod just i begrepp att bege sig till Neuilly. Då han ankommit till denna jemmerns ort och erfor den bedröfliga tillåragelsen, skyndade han att meddela den djupt sörjande Kongl. familjen religionens tröst. På en vink afläkaren, gaf han kronprinsen den sista smörjelsen, och läste högt bönerna för den döende. Hvar och en, konung ministrar, marskalkar, bönder och folk knäböjde och bad snyftande. Abbe Coquerau hade änn ieke slutat den heliga förrättningen, då drott: ningen, som under en ständigt stigande ånges! följt alla den sjukes rörelser, ungefär 20 minu: ter på 3, med eti högt anskri störtade öfver sir liflöse son och höll, honom hårdt i sina -armar Offret var fullbordadt! Det berättas, att Konungen, några dagar för ut, då det vid bordet var fråga om markisensa Waterford olycka, talt om den fara, hvarför mar så lätt är blottställd vid åkande och dervid til lagt, att om hästarae blifva skygga, är det bättr att sitta qvar i vagnen, än genom ett språng derur blottställa sig för ett ännu större äfventyr Hertigen af Orleans var deremot af annan me ning och svarade, att han just enkom öfvat sif att vid en sådan händelse springa ur vagnen Försöket misslyckades likväl beklagligtvis, sou man sett. De sista ord, som prinsen yttrade, voro Ty ska: Macht die Thäre zu, hier ist Feuer!n