och Prinsessan Adelaide, som sutto i samma
vagn, att Hertigen af Orleans låg sårad och sans-
lös i ett hus några steg derifrån. Liksom om
hästarne icke nog hastigt kunde föra dem fram,
stego de Kongl. personerna ur vagnen och ilade
dit till fots. Det är omöjligt att skildra det
uppträde som följde, då den konungsliga modren
såg sin förstfödde, hvilken hon några minuter
förut hoppats få omfamna frisk och sund, nu
liggande der mållös, vanställd, betäckt med blod
och kämpande med döden. Personer, som voro
närvarande vid den jemmeriulla scenen, försä-
kra, att alla, som sågo henne, dervid greto som
barn. Konungens, som inom sig led icke min-
dre, tvertom kanske mer, ty han såg med her-
tigeas af Orleans död sina skönaste förhoppnin-
gar försvinna, stod dödsblek och utan att säga
ett ord vid sonens bädd och höll krampaktigt
fast hans hand. Nåra en timma förflöt, innan
man kunde skaffa läkarehjelp, och detta bidrog
förmodligen att blodet dref så mycket upp it
den sjukes hufvud och gjorde al räddning o-
möjlig. Äfven påstå några läkare, att man ej
bordt åderlåta prinsen, som nyss ätit frukost,
utan på annat sätt söka hindra blodstörtningen.
Emot kl. 9 kommo hertigarne af Aumale och
Montpensier, hertiginnan af Nemours och prin-
sessan Clementine, åtföljda af sin svit, till stäl-
let, emedan de blifvit underrättade om händel-
sen af den geasdarm, som upplyftat prinsen. Nu
afbröts Kongl. familjens jemmerklagan för ett
ögonblick af ett trösteord, som hördes från lä-
karnes mun. Man skickade genast en kurir till
Paris, för att försäkra börsen om kronprinsens
sannolika räddning. Mot kl. 3 försvann dock
beklagligen hvarje hopp, ty prinsens extremite-
ter började förlora lifsvärmen, och hans ögon
antogo ett glaslikt utseerde. Drottningen, som,
ehuru nedtyngd af smärta, likväl alltid bibehöll
sin kristliga fromhet, skickade genast bud till
kyrkoherden i Neuilly, som man imedlertid icke
träffade; men abbe Coquerau, densamme som
följde Napoleons lik från St. Helena, stod just
i begrepp att bege sig till Neuilly. Då han an-
kommit till denna jemmerns ort och erfor den
bedröfliga tillåragelsen, skyndade han att med-
dela den djupt sörjande Kongl. familjen religio-
nens tröst. På en vink afläkaren, gaf han kron-
prinsen den sista smörjelsen, och läste högt bö-
nerna för den döende. Hvar och en, konung
ministrar, marskalkar, bönder och folk knäböjde
och bad snyftande. Abbe Coquerau hade änn
ieke slutat den heliga förrättningen, då drott:
ningen, som under en ständigt stigande ånges!
följt alla den sjukes rörelser, ungefär 20 minu:
ter på 3, med eti högt anskri störtade öfver sir
liflöse son och höll, honom hårdt i sina -armar
Offret var fullbordadt!
Det berättas, att Konungen, några dagar för
ut, då det vid bordet var fråga om markisensa
Waterford olycka, talt om den fara, hvarför mar
så lätt är blottställd vid åkande och dervid til
lagt, att om hästarae blifva skygga, är det bättr
att sitta qvar i vagnen, än genom ett språng
derur blottställa sig för ett ännu större äfventyr
Hertigen af Orleans var deremot af annan me
ning och svarade, att han just enkom öfvat sif
att vid en sådan händelse springa ur vagnen
Försöket misslyckades likväl beklagligtvis, sou
man sett.
De sista ord, som prinsen yttrade, voro Ty
ska: Macht die Thäre zu, hier ist Feuer!n