vår kyrkas symbola. Tvertom är allt, som kan
bidraga till en mer renad uppfattning af Guds
ord, tormligen af dem skyddadt, i enlighet med
protestantismens anda. Annorlunda tolkades icke
heiler de symboliska böckerna vid utgifvandet
af vår ännu gällande Cateches, emedan i denna,
såsom i läran om treenigheten och dopet, åt-
skilliga stycken förekomma, som äro i uppenbar
strid mot de förras lärosatser. Ville man så-
ledes yrka en noggrann bokstaflig efterföljd af
hvarje lärosats, så skulle hvar och en prest, som,
i enlighet med Catechesen, medgifver möjlighe-
ten, att barn, de der utan döpelse dö, kunna
blifva saliga, också hafva gjort sig skyldig till af-
fall och förnekelse af besvuren troslärap.
Men tilläfventyrs vill nuherr ÅA. påbörda mig,
att jag ej håller mig vid den Hel. Skrift? Detta
är förmodligen hans afsigt, då han lägger mig i
munnen: 4) bort med tron på gamla testamen-
tet såsom källa för christlig sanning, 2) med nya
testamentets bokstafliga sanning, så snart man
ieke finner sig vid att godkänna den, 3) med
den christna kyrkans hitintills gällande tro på
Christi försoningsdöd m. m. I afseende på den
första af dessa punkter förstår jag knappast, huru
herr A. kunnat på den åberopade sidan finna
derför någon grund. Men lika mycket. Om
Christus erkännes såsom ljuset och psannin-
geun, så kunna icke Mose och profeterna redan
vara det. Det N. T. framställer hela den gam-
maltestamentliga institutionen endast såsom en
förberedelse till det nya och fullkomliga, som
genom Christus hade kommit (Rom. 40: 42; Gal.
3: 49; Ebr. 8: 43 m. fl.) Nu ligger det i sa-
kens natur, att när det kommer, som fullkom-
ligt är, det vänder åter, som endels och ofull-
komligt är, på samma sätt som för den upp-
gångna dagens ljus stjernornas och månans glans
förbleknar. Härrned underkännes på intet sätt
det upp!yftande och gudomliga, som ligger jem-
väl i Gamla Testamentet och måste ligga uti
detsamma, så vidt det verkligen skulle kunna
förbereda på det högre och fullkomliga hos Chri-
stus. Men lika litet som någon lärer vilja re-
kommendera det Gamla Testamentets offertjensi
till vår efterföljd, lika litet lärer någon vilja
framställa historien om den fromme Lot och
hans döttrar (4 Mos. 49: 30—536); Abrahams be-
teende i Egypten (4 Mos. 12: 41—920), Jacobs för-
hållande mot Esau (4 Mos. 27 kap.), Davids sista
ord till sin son Salomo (4 Kon. 2: 8—4140), m.
m., sisom sedliga mönster för oss. Det kan ej
annat än uppå mångfaldigt sätt förvirra begrep-
pen, att, såsom ännu vanligen sker, det Gamia
och Nya Testamentet, det ofullkomliga och full-
komliga, David och Christus framhållas och pre-
d;kas utan åtskillnad. Vare sig långt ifrån mig,
att härmed vilja förkasta bruket af G. T:s ord i
det religiösa föredraget; men derest christendomen
sjelf icke skall nedsättas till en blott judendom,
är nödigt, att allt från G. T. hemtadt skär-
skådas i det Nyas ljus, och fattas i sin relati-
vitet till tidsodlingen, då det skrefs. Se här
mitt svar på den första punkten. — I afseende
på den andra punkten, för hvilken visserligen
någon skenbar grund kunnat hemtas afs. XXXI,
har jag upprepat Ullmanns äfven af herr Fabl-
crantz med beröm anförda ord, att ablott från
det hela och dettas nödvändiga sanning det spe-
ciella kan förstås och bedömas,. Endast genom
sitt sammanhang med det hela eller såsom be-
teckning af något visst moment af den i Christo
kungjorda gudomssanningen får alltså hvarje en-
skildt bibelställe sin sanning. Men är nu äfven
det N. T:s skrifna ord gifvet genom monniskor
och på menskligt sätt, ej underligt, om äfven
här, uti Apostlarnes skrifter, spår af den mensk-
liga ofullkomligheten låta uppvisa sig. Uppen-
bart oriktig är t. ex den tro på verldens, innan
den då lefvande generationens bortgång inträf-
fande förstöring, som uppå flera ställen icke
otydligt uttalar sig. Häraf försvinner på intet sätt
det helas gudomlighet och evigt gällande kraft.
Annorlunda kan det ej vara, om, enligt den
Heliga :Skrifts egen undervisning, icke bokstaf-
ven, utan andan skall leda oss uti all sanning.
Ingen har, oaktadt bans nu mera afalla erkända
vördnad för Skriften, heller varit friare i sin bi-
belkritik, än Luther. Jacobs bref t. ex. kailar.
han aen rätt träaktig (eine recht stroherne) Epi-
sten, och ville uppsätta sin barett och låta kalla
sig en narr, om någon kunde förlika detta bref
med Romar-brefvet. Mot Jude-epistel, Ebreer-
brefvet och Johannis Uppenbarelse var han ock
ika sträng, ja orättvis i sina domar och beskyll-
ningar. Men märkvärdigt är i all synnerhet ett
tälle, der han på följande sätt yttrar sig om
Biblens böcker i allmänhet: aUtan tvifvel hafva
Profeterna studerat Mose och de sednare Profe-
erna de äldre, ,och nedskrifvit, inspirerade aj
len Hel. Anda, sina goda tankar i en bok. Men,