vår kyrkas symbola. Tvertom är allt, som kan bidraga till en mer renad uppfattning af Guds ord, tormligen af dem skyddadt, i enlighet med protestantismens anda. Annorlunda tolkades icke heiler de symboliska böckerna vid utgifvandet af vår ännu gällande Cateches, emedan i denna, såsom i läran om treenigheten och dopet, åtskilliga stycken förekomma, som äro i uppenbar strid mot de förras lärosatser. Ville man således yrka en noggrann bokstaflig efterföljd af hvarje lärosats, så skulle hvar och en prest, som, i enlighet med Catechesen, medgifver möjligheten, att barn, de der utan döpelse dö, kunna blifva saliga, också hafva gjort sig skyldig till affall och förnekelse af besvuren troslärap. Men tilläfventyrs vill nuherr ÅA. påbörda mig, att jag ej håller mig vid den Hel. Skrift? Detta är förmodligen hans afsigt, då han lägger mig i munnen: 4) bort med tron på gamla testamentet såsom källa för christlig sanning, 2) med nya testamentets bokstafliga sanning, så snart man ieke finner sig vid att godkänna den, 3) med den christna kyrkans hitintills gällande tro på Christi försoningsdöd m. m. I afseende på den första af dessa punkter förstår jag knappast, huru herr A. kunnat på den åberopade sidan finna derför någon grund. Men lika mycket. Om Christus erkännes såsom ljuset och psanningeun, så kunna icke Mose och profeterna redan vara det. Det N. T. framställer hela den gammaltestamentliga institutionen endast såsom en förberedelse till det nya och fullkomliga, som genom Christus hade kommit (Rom. 40: 42; Gal. 3: 49; Ebr. 8: 43 m. fl.) Nu ligger det i sakens natur, att när det kommer, som fullkomligt är, det vänder åter, som endels och ofullkomligt är, på samma sätt som för den uppgångna dagens ljus stjernornas och månans glans förbleknar. Härrned underkännes på intet sätt det upp!yftande och gudomliga, som ligger jemväl i Gamla Testamentet och måste ligga uti detsamma, så vidt det verkligen skulle kunna förbereda på det högre och fullkomliga hos Christus. Men lika litet som någon lärer vilja rekommendera det Gamla Testamentets offertjensi till vår efterföljd, lika litet lärer någon vilja framställa historien om den fromme Lot och hans döttrar (4 Mos. 49: 30—536); Abrahams beteende i Egypten (4 Mos. 12: 41—920), Jacobs förhållande mot Esau (4 Mos. 27 kap.), Davids sista ord till sin son Salomo (4 Kon. 2: 8—4140), m. m., sisom sedliga mönster för oss. Det kan ej annat än uppå mångfaldigt sätt förvirra begreppen, att, såsom ännu vanligen sker, det Gamia och Nya Testamentet, det ofullkomliga och fullkomliga, David och Christus framhållas och pred;kas utan åtskillnad. Vare sig långt ifrån mig, att härmed vilja förkasta bruket af G. T:s ord i det religiösa föredraget; men derest christendomen sjelf icke skall nedsättas till en blott judendom, är nödigt, att allt från G. T. hemtadt skärskådas i det Nyas ljus, och fattas i sin relativitet till tidsodlingen, då det skrefs. Se här mitt svar på den första punkten. — I afseende på den andra punkten, för hvilken visserligen någon skenbar grund kunnat hemtas afs. XXXI, har jag upprepat Ullmanns äfven af herr Fablcrantz med beröm anförda ord, att ablott från det hela och dettas nödvändiga sanning det speciella kan förstås och bedömas,. Endast genom sitt sammanhang med det hela eller såsom beteckning af något visst moment af den i Christo kungjorda gudomssanningen får alltså hvarje enskildt bibelställe sin sanning. Men är nu äfven det N. T:s skrifna ord gifvet genom monniskor och på menskligt sätt, ej underligt, om äfven här, uti Apostlarnes skrifter, spår af den menskliga ofullkomligheten låta uppvisa sig. Uppenbart oriktig är t. ex den tro på verldens, innan den då lefvande generationens bortgång inträffande förstöring, som uppå flera ställen icke otydligt uttalar sig. Häraf försvinner på intet sätt det helas gudomlighet och evigt gällande kraft. Annorlunda kan det ej vara, om, enligt den Heliga :Skrifts egen undervisning, icke bokstafven, utan andan skall leda oss uti all sanning. Ingen har, oaktadt bans nu mera afalla erkända vördnad för Skriften, heller varit friare i sin bibelkritik, än Luther. Jacobs bref t. ex. kailar. han aen rätt träaktig (eine recht stroherne) Episten, och ville uppsätta sin barett och låta kalla sig en narr, om någon kunde förlika detta bref med Romar-brefvet. Mot Jude-epistel, Ebreerbrefvet och Johannis Uppenbarelse var han ock ika sträng, ja orättvis i sina domar och beskyllningar. Men märkvärdigt är i all synnerhet ett tälle, der han på följande sätt yttrar sig om Biblens böcker i allmänhet: aUtan tvifvel hafva Profeterna studerat Mose och de sednare Profeerna de äldre, ,och nedskrifvit, inspirerade aj len Hel. Anda, sina goda tankar i en bok. Men,