i I prenumerationsmedel, för ett alldeles likartadt jändamål. Enda skilnaden var, att då de ena I utgåivos af uppsåtet, så utgåfves de andra at ; I tanklösheten. — Hade Presterskapet i detta fall t gjort sin pligt, hade det handlat, så bade det I förtorkat källan, hvarifrån giltströmmen flöcar, 1 l och gifvit ett fruktansvärdt exempel, huru helI gerån på de värnlösas tro straffas af vakna, ömsinta och samvetsgranna väktare. De hade derI med icke behöft beröfva sig nöjet att se regeti ringen klandrad och offentliga män upplexade, ti fall någon ibland dem älskar sådant: ville de . icke haiva Biet, så stod dem klander och oppo-Isition till öfverflöd ej mindre ön nyheter, ja, -I till och med skandaler, till buds i Dagl. Allehanda och Freja. Då källan hade förtorkats, så , ibade med detsamma allmänheten icke längre vaII rit blottställd för Straussismens oafvärjliga mordI facklor, enär intet allmänt blad vidare kringstrött dem. De liberala bladen skule, varnade at skaI dan, hållit sig inom skrankorna; och diskussioIaen om dessa ämaen hade förvisat sig sjeli Itill de vetenskapliga skrifterna, dit den hörer. I Presterskapet underlät detta: det bär således I hufoudskulden för de kyrkliga skador, StraussI giftet utbreder.n Likväl är icke artikeln alltigenom så ondsint, Isom den blir, när den här mot slutet hunnit larbeta upp sig. Den nöjer sig, under sitt mediersta stadium, med att allenast förklara presterskapet för tanklöst, hvilket är en smisak emot den gudlöshet, som tillägges detsamma vid utgången. Vi skola äfven härom anföra Bicts ord, helst de ionehålla några rätt roliga vinkar, rörande bikopjunkturens eget inre tillstånd. Såsom det framför allt är angeläget om, att ingen måtte föreställa sig, att det kan vara af något slags sympathi för sträfvandet tillsanning, ren sedlighet, frihet och laglighet såväl hos hög som Jåg, hvilket gör, att presterskapet insupit den olyckliga vanan att prenumerera på Aftonbladet, säger Biet visligen: : Det vore en orättvisa mot Svenska Presterskapet, om man sade att det prenumererar på Aftonbladet, derföre att det önskar nämnde tidnings upprätthållande. Det älskar A.B. på samma sätt som villebrådet älskar jägaren, eller som en resande älskar röfvaren. Den som aktiar sin tro och sin christendom helig — och hvilken prest gör icke det åtminstone i någon grad — kan väl icke älska den, som söker röfva tron och plundra helgedomen. Det finnes knappt en prest i hela landet, som icke skulle de 364 dagarne på året önska Aftonbladet dit, der pepparn vexer. Men när cet Kommer till prenumerationstiden, och fråga uppstår: ,hvilken tidning skall jag ha för nästa år?, då blir svaret: åh jo, jag skall väl ha Aftonbladets, och så pungar. man ut sina 49 Rdr. Och då man gripit detta tag i börsen, tycker man det vara alltför känbart att taga ännu ett — deröfver må också ingen undra —; man tänker: Biet skail jag skaffa mig tillgång att få låna; den tidningen är visst mycket vigtig för att motarbeta A.B:s destruktionsplaner: det är rätt bra, att en sådan tidning finnesp; — man önskar oss således allt möjligt godt; och — man inbillar sig att Biet till evig tid skall stå till tjenst för upprätthållande och förfäktande af intressen, som man anser vitala, och som visserligen i hög grad äro det, utan att man å sin sida gör något för att upprätthålla tidningenl!, Det är ickeså mycket likgiltighet för de kyrkliga intressenas upprätthållande, som mera den mest beskedliga tanklöshet, hvilken härtill är orsaken. Man tänker: derföre att tidningen Biet nu en gång finnes, så skall den också allt framgent finnas; och man besinnar icke, att Red. också för sin del kan blifva trött vid att offra tid och krafter på försvarande af institutioner, hvilka de, som saken fråmst angår, så hufvudlöst lemna åt förstörelse. Man besinnar icke, att denna liknöjdhet tvingar Red. att skjuta dessa ämnen i bakgrunden, om än tidningen under en så beskaffad försoffning från deras sida, af hvilka den borde påräkna stöd, icke till slut nödgas alldeles upphöra. Hvad säges om ett sådant hot? Svenska Biet har nu, som man ser, sökt gifva skäl för orsaken, hvarföre svenska Presterskapet tillåter sig begå den ohyggligheten att abonnera på A.B.; finnande densamma i presternas tanklöshet och gudlöshet. Få se hvad presterskapet en gång skall säga om denna Prelaternas förklaring öfver ståndets talrikaste medlemmar. Under tiden — månne icke en enklare och hegripligare grund skulle kunna upptänkas för otyckan? Månne den ej skulle kunna sökas deri, att det stora och egentliga, s. k. lägre Presterskapet väl inser, att A.B. strider för afskaffandet af missbruk och falska läror, som inrotat sig i vissa kyrkoformer; men omöjligen kan finna, det A.B. vill utrota eller ens skada den sanna christendomen ? ) Vi få således här den uppgiften, att det var Aftonbladet, som utgaf Straussboken. Mången har eljest trott, att det varit hr Hierta, som tryckt den sednare, likasom han litet derefter med visshet utgaf Åströms Anmärkningar emot doktor Strausss mythiska försök vid inledningen till. den evangeliska historien. Det är eget nog, att, till vinnande af stöd för sitt hemgjorda påstående om identitet emelian Aftonbl. och Strauss (oaktadt mångfaldiga gånger i det förra influtit anmärkningar emot den sednare), på detta