de väl glömma, att iolket kände detta lika val som
de sjelfve? Hade de förgätit att detta hus var upp-
fyldt med personer, som åttommit sina platser ge-
nom de gröfsta mutor? Hade de förgätit, att det
öfverallt blifvit medgifvet, att mutor blifvit använda,
och att folket trodde, att Husets ledamöter åtkom-
mit sina platser genom de sämsta och fulaste me-
del? — Efter att hsfva citerat några strofer ur ett
tal, som blifvit hållet i Föreningen emot spanmåls-
lagarne, hvilken för närvarande förklarat sig i por-
manens i London, fortfor Talaren: Den ädle baro-
netten, ispetsen, för styrelsen hade yttrat, att i mån
ga städer och distrikter funnos personer, som öppet
sökte reta folket till våldsamheter. Ministern hade sagt
detta, och på samma gång gifvit huset den bedröfliga
trösten, att man hade tillräcklig militärstyrka att
qväfva utbrott af våldsamheter. Det var visserligen
sannt, tt man hade anledning glädjas öfver, att sam-
hället ägde några medel till sitt skydd. Men var
det icke bedröfligt, att i samhället funnos ämnen af
så brännbar natur, att förstöring af egendom snart
kunde börja, såsom ett slags hämnd för den nöd
och det elände, som rådde? Dessa stora possessio-
nater, sem lefvat ett yppigt och obekymradt lif,
hörde de ej i folkets suckar en profetia, en hotan-
de röst, som varnade dem, att deras ställning icke
var trygg, och förebådade de faror, al hvilka de
voro omgifna? Ville de vänta, tilldess de sågo fa-
brikerne och farmerne stå i låga? Ville de, med
sådana utsigter för sig, stå stilla — icke göra nå-
gonting för folket? tt de icke trädde upp och
satte några gränser för landets elände, tryckte käns-
lolösbetens stämpel på dem. Man frågade ofta
oppositionen, hvilka medel den ville använda, för
att afbjelpa nöden? Talaren ville i alla händelser
göra ett försök. Landets belägenhet var sådan, att
man borde försöka hvilken utväg, som gaf hopp om
välgörande resultater. Men Talaren tyckte att det
fanns en mycket enkel plan. Den enfaldigaste hus-
moder skulle vidtaga den. Folket var hungrigt —
låt det få äta. Men man sade, att det icke fanns något
att äta. Det fanns i denna stund omkring 1,500,000
qvarters hvete under kronans lås, som väntade på
att spanmålspriserna skulle bli höga nog för landt-
mannen, så att folket skulle tillåtas äta. Må man
taga sig tillvara, eller en tid kan komraa, då inga
arrenden mera utgå. Om den nuvarande nöden
vore af vanligt slag, så skulle Talaren icke yrkat på
den utväg, han föreslagit; men ställningen var be-
dröflig, hela samhället var i fara. Låtom oss der-
före göra försöket. Det kunde vara skadligt för
jordägarne, men det skulle gifva något hopp om
hjelp. Folket visste, att föda fanns att tillgå. De
visste, att de voro utestängda derifrån, på det en
viss klass måtte frodas. Monopolisterne sade vis-
serligen, att de fortsatte systemet för alias bästa;
men folket sade, att de bibehöllo det för egen nytta.
Monopolisterne sade att deras syftemål var alla
klassers välging. Men folkets svar var: J haf-
ven goda dagsr, men vi svälta,. Och deras klagan
liknade sanning; ja, den var sanning. Sådan var
ställningen i landet; och Talaren vore på det lifli-
gaste öfvertygad, att någonting förfärligt förestod,
om ej Huset vaknade till handling och gjorde nå-
gonting. Och likväl stodo de här orörliga, obevek-
liga och vägrade hjelp! Ingen kunde säga, att ej
Talaren föreslagit någonting bestämdt, någonting
praktiskt. Han hade föreslagit en plan, som äfven,
ifall den ej lyckades, satte parlamentet i stånd att
säga till folket: Eder nöd är icke vårt fel; så myc-
ket vi förmå, hafva vi sökt lindra eder hunger. Men
Herrarne fortforo i sin vägran att försöka till och
med detta. Om J icke ären säkra på hvad verkan den-
na plan skulle åstadkomma, så anställen en undersök-
ning. Man skulle då lätt finna, hvad verkan den skulle
bafva på spanmålspriserna. Detta vore icke svårt
att få utredt. Talaren uppmanade derföre i folkets
namn regeringen, att göra försöket. Han gjorde det
i den innerliga öfvertygelsen, att samhället i när-
varande ögonblick sväfvade i fara, och han kunde
icke fatta, huru de, som medgålvo, att nöden var
så djup, så utbredd, som man öfverallt erkände den
vara, kunde tro, att folket längre med tålamod skulle
fördraga det elände, hvari det låg försänkt. Man
borde komma ihåg, att detta icke var första gången,
som landet befunnit sig på branten af en revolu-
tion. Talaren mindes den förfärliga ställningen i
landet, då den förra Tory-styrelsen afträdde 4830.
De södra grefskapen voro i insurrektionstillltånd.
Den ena natten efter den andra gjordes anfall på lif
och egendom; lagarna trampades under fötterna, och
doraaren och bödeln voro de, som ensamme upprätt-
höllo samhällsordningen. Talaren mindes allt detta.
Man hade den gången undsluppit den hotande fa-
ran; men skulle det väl äfven nu lyckas att undgå
den? Var den nöd, som då fanns, i någon mån
jemförlig med den puvarande? Nej; sakernes ställ
ning då var öfverflöd och lycka, i jemförelsa med
den nuvarande nöden. Ville herrarne vänta, till
dess en ny insurrektion bröt ut? Det fanns Iniet
land, som skulle lida mera genom revolutionära rö-
relser, än Storbritannien — samhällsförhållanderpe
voro här så invecklade — de olika klasserna så
sammanbundna med hvarandra, att skakningarne af
en revolution skulle åstadkomma större elände, än
någon menniska kunde föreställa sig. Utan tvifvel
var detta ett ytterligare motiv för handling; just den
nöd, som en sådan händelse skulle bringa öfver de-
ras hufvuden, hvilka voro skulden dertill, utgjorde
i sanning skäl, som borde drifva lagstiftande mak-
ten att taga något steg för nödens afbjelpande. Ville
man väl vänta, till dess mordbrännaren började sitt
verk — till dess fabrikerne stodo i låga, och bom-
ulls- och yllespinnerierna flammade i den mörka