BIET EMOT PRESTERSKAPET.
Vi hade i förra veckan tillfälle att omtala den
icke så litet märkvärdiga händelse, att Svenska
Biet tillkännagaf sig ämna öfvergifva både pre-
sterskap och theologi, och hädanefter i det när-
maste endast befatta sig med politik. Till att
bestyrka saken, meddelade vi ett utdrag ur Biet;
äfvensom vi förmode, att orsakerna till Biets
beslut icke i sig sjelfva kunde vara för allmän-
heten oväntade eller okända. Men att så blifva
taget på orden, har till den grad uppretat Biet,
att det genast derefter börjat en ry diatrib,
hvaraf första artikeln lästes i går, och som icke
längre består i det förra beskedliga beklagandet,
utan i ett ordentligt hot, -en näpst, riktad på
hela svenska presterskapet. Om Biet förut nöj-
de sig med att belt enkelt öfvergifva en posi-
tion, som det icke längre fann sig i stånd att
försvara, och således blott tog afsked af Prester-
skapet, så uppstiger det nu rentaf emot Prester-
skapet; och, såvida man får antaga, att Biet ut-
talar Prelaturens tänkesätt, så måste man tillstå,
att det bidrag till sin inre historia, Biet nu gif-
vit, tillhör ett af de aldra märkligaste.
Hufvudsumman af alla förebråelser, det nu i
Tikt mått utöser öfver Presterskapet, går ut på,
ait detta understått sig fortfarande prenumerera
på Aftonbladet! Ty det är klart, att Prester-
skapet icke borde hafva sin frihet, att göra detta:
och vi förmoda, att en i den blifvande kyr-
kolagen förbjuder det. Det är, nemligen, en all-
deles gifven sak, att Altonblad och Hedendom
utgöra ett och detsamma, hvilket besynnerliga
förhållande väl ingenstädes står att inhemta i Af-
tonbladet sjelf, men desto tillräckligare i Biet.
Detta går sutligen i sin exstase så långt, att
det sätter det nidingsdådet att abonnera på Af-
tonbladet i jemnbredd med hvad Judas Ischa-
riot gjorde; så att prenumeration derå, rätt förstådd,
år af föga annan natur än de bekanta trettio silf-
verpenningarne, för hvilka Christus förråddes.
Slutet blir ordagrannt, ait det just är Prester-
skapet, som bär hufvudskulden för de pkyrkliga
skador, som Straussgiftet utbreder!!! Läsaren
döme af följande:
Det är vår öfvertygelse och vi tveka ej att
högt uttala den: det Svenska Presterskapet är i
främsta rummet skulden till de sår, som Strauss
slagit och slår den Svenska kyrkan. Om de förut
vacklande falla objelpligt, om de otrogne och
fritänkarne förhärdas, om de enfaldige förvillas
om själsskador lika kräftsår uppstå, om menig-
heter fanatiseras vid det dunkla isande ryktet
ait Antichrist är kommen, på ett sätt, som vi
beklagligtvis i Småland blifvit varse — så är det