en menniska, om en Furste felar och galnas, utan land och folk måste bära denna galenskap.x För det tredje bör han se till, att han rätteligen förfar med missdådare. Här fordras mycken klokhet och visdom, för att utan andras förderf straffa. Och jag vet här åter intet bättre exempel, än Davids. Han hade en Höfvidsman, vid namn Joab, som gjorde tvenne illfundiga streck, och mördade förrädiskt tvänne fromma Höfvidsmän, hvarmed han två gånger ärligt hade förtjenat döden; likväl dödade han honom ej under sin lifstid, utan anbefallte det åt sin son Salomo; utan tvifvel derföre, att han sjelf icke utan stor skada och rumor kunde görat, 4 Kon. 2: 5. Således måste ock en Furste straffa de onda, att han icke tager opp en sked och trampar sönder en skål, och för ett hufvuds skull bringar land och folk i nöd, samt gör landet fullt af enkor och faderlösa. Derföre måste han icke följa sådana Råd och jernätare, som hetsa och reta honom att börja krig, och säga: Hvad? skulle vi lida sådana ord och sådan orätt? Det är en högst dålig Christen, som för ett slotts skull låter landet förstöras.n Men om en Furste hade orätt, är äfven då hans folk skyldigt att följa honom? Svar: Nej, ty emot rätt bör ingen handla; utan man måste mer lyda Gud (som vill hvad rätt är) än menniskor, Ap. G. 5: 29. Men om undersåterne icke visste om han hade rätt eller ej? Emedan de ej kunna veta elier möjligen erfara det genom sin flit, så måga de då följa utan fara för sina själar. Ty i ett sådant fall måste man använda Moses lag, 2 Mos. 24: 43, der han skrifver, huru en mördare, som utan vett och vilja dödar någon, skall genom flykt till en fristad och genom domstolen frikännas. Ty den parten, som här blifver slagen, den må hafva rätt eller orätt, måste upptaga det såsom ett straff af Gud. Men den som slår och vinner, under en sådan okunnighet om det rätta, måste anse sitt alag, såsom fölie någon ifrån taket och sloge annan ihjel, och hemställa saken åt Gud. Ty för Gud är det lika mycket, om han genom en rättmätig eller orättmätig Herre beröfvar dig lif och gods. Du är hans kreatur, och han må med dig göra, som han vill; om blott ditt samvete är oskyldigt. Sålunda urskuldar ock Gud sjelf Konung Abimelech, 4 Mos. 20: 6, då han tog ifrån Abrabam hans hustru; icke derföre, att han deri hade gjort rätt, utan derföre, att han icke hade vetat, det hon var Abrahams hustru. För det fjerde, hvilket väl bör vara det första, hvarom vi ock ofvanföre bafve talat, skall en Furste emot sin Gud äfven förhålla sig christeligt, det är, vara honom undergifven med hela sin förtröstan, och bedja om vishet att regera väl, såsom Salomo gjorde, 4 Kon. 3: 9. Men om tro och förtröstan på Gud bar jag annars skrifvit så mycket, att här icke behöfves att vilare orda derom. Derföre vilje vi här stadna; och sluta med en ifversigt, att en Furste skall i fyra hänseenden akttaga sin pligt: först, emot Gud, med rätt örtröstan och hjertlig bön; för det andra, emot ina Undersåter, med kärlek, och christlig tjenst; ör det tredje emot sina Råd och Befallningsnafvande, med fint förnuft och fritt förstånd; ör det fjerde, emot Missdådare, med beskedlig uilvarsamhet och stränghet. Så går hans stånd ätt, både utvärtes och invärtes, och skall behasa Gud och menniskorna. Men han måste deröre vänta sig mycket lidande och mycken afind; korset skall under sådant förehafvande snart igga honom på halsen.,