en menniska, om en Furste felar och galnas, u-
tan land och folk måste bära denna galenskap.x
För det tredje bör han se till, att han rät-
teligen förfar med missdådare. Här fordras myc-
ken klokhet och visdom, för att utan andras
förderf straffa. Och jag vet här åter intet bättre
exempel, än Davids. Han hade en Höfvidsman,
vid namn Joab, som gjorde tvenne illfundiga
streck, och mördade förrädiskt tvänne fromma
Höfvidsmän, hvarmed han två gånger ärligt ha-
de förtjenat döden; likväl dödade han honom ej
under sin lifstid, utan anbefallte det åt sin son
Salomo; utan tvifvel derföre, att han sjelf icke
utan stor skada och rumor kunde görat, 4 Kon.
2: 5. Således måste ock en Furste straffa de
onda, att han icke tager opp en sked och tram-
par sönder en skål, och för ett hufvuds skull
bringar land och folk i nöd, samt gör landet
fullt af enkor och faderlösa. Derföre måste han
icke följa sådana Råd och jernätare, som hetsa
och reta honom att börja krig, och säga: Hvad?
skulle vi lida sådana ord och sådan orätt? Det
är en högst dålig Christen, som för ett slotts
skull låter landet förstöras.n
Men om en Furste hade orätt, är äfven då
hans folk skyldigt att följa honom? Svar: Nej,
ty emot rätt bör ingen handla; utan man må-
ste mer lyda Gud (som vill hvad rätt är) än
menniskor, Ap. G. 5: 29. Men om underså-
terne icke visste om han hade rätt eller ej?
Emedan de ej kunna veta elier möjligen erfara
det genom sin flit, så måga de då följa utan fara
för sina själar. Ty i ett sådant fall måste man
använda Moses lag, 2 Mos. 24: 43, der han
skrifver, huru en mördare, som utan vett och
vilja dödar någon, skall genom flykt till en fri-
stad och genom domstolen frikännas. Ty den
parten, som här blifver slagen, den må hafva
rätt eller orätt, måste upptaga det såsom ett
straff af Gud. Men den som slår och vinner,
under en sådan okunnighet om det rätta, måste
anse sitt alag, såsom fölie någon ifrån taket och
sloge annan ihjel, och hemställa saken åt Gud.
Ty för Gud är det lika mycket, om han genom
en rättmätig eller orättmätig Herre beröfvar dig
lif och gods. Du är hans kreatur, och han må
med dig göra, som han vill; om blott ditt sam-
vete är oskyldigt. Sålunda urskuldar ock Gud
sjelf Konung Abimelech, 4 Mos. 20: 6, då han
tog ifrån Abrabam hans hustru; icke derföre,
att han deri hade gjort rätt, utan derföre, att
han icke hade vetat, det hon var Abrahams
hustru.
För det fjerde, hvilket väl bör vara det första,
hvarom vi ock ofvanföre bafve talat, skall en
Furste emot sin Gud äfven förhålla sig christe-
ligt, det är, vara honom undergifven med hela
sin förtröstan, och bedja om vishet att regera
väl, såsom Salomo gjorde, 4 Kon. 3: 9. Men
om tro och förtröstan på Gud bar jag annars
skrifvit så mycket, att här icke behöfves att vi-
lare orda derom.
Derföre vilje vi här stadna; och sluta med en
ifversigt, att en Furste skall i fyra hänseenden
akttaga sin pligt: först, emot Gud, med rätt
örtröstan och hjertlig bön; för det andra, emot
ina Undersåter, med kärlek, och christlig tjenst;
ör det tredje emot sina Råd och Befallnings-
nafvande, med fint förnuft och fritt förstånd;
ör det fjerde, emot Missdådare, med beskedlig
uilvarsamhet och stränghet. Så går hans stånd
ätt, både utvärtes och invärtes, och skall beha-
sa Gud och menniskorna. Men han måste der-
öre vänta sig mycket lidande och mycken af-
ind; korset skall under sådant förehafvande snart
igga honom på halsen.,