det skolat hemta från modersbröstet. En man,
som varit utan arbete i 45 a 46 veckor, fick
sysselsättning och arbetade i 40 timmar utan
föda; men då nödsakades han upphöra med ar-
betet. Han återkom hem, kastade sig på en
bänk, och hans hustru föll i gråt, emedan hon
visste att han ingenting förtärt hela den dagen.
Men en medlidande menniska gaf dem litet pen-
ningar, och mannen tackade honom och önskade,
att han aldrig måtte få erfara hvad hunger ville
säga. Dessa uppträden voro sönderslitande, och
kunde nedslå modet hos den starkaste. Men
det var tillfredsställande att veta, att midt un-
der denna nöd visade folket det största tålamod
och öfverträdde icke lagarne, och att alla försök
af illasinnade personer varit förgäfves att förmå
dem vika ifrån deras pligt emot fädernesland,
familjer och sig sjelfva.
Under fortsättningen af sitt tal anförde lord
Brougham, att i Leeds hade antalet af outhyrda
hus fyrdubblats under de tvenne sista åren, och
att af 130,000 personer 40,000 stodo på fattig-
listorna, till erbållande af understöd. I Bolton
bade, under loppet af de sednaste veckorna, DÅ
af de i bomullsmanufakturerne sysselsatta per-
sonerne blifvit utan arbete, och antalet af dem,
som åtnjöto fattigunderstöd, fördubblats under
samma period. Meachinerierne i fabriker, som
måst nedläggas, uppköptes af fransyska och -bel-
giska agenter för 1, af värdet, och exporterades
till dessa länder. Många af de skickligaste fa-
briksarbetare i landet höllo på att utvandra till
främmande länder.
Talaren slöt med begäran om nedsättande af
en kommitte, för att undersöka landets ställ-
ning. Han skulle icke hafva kunnat ansvara in-
för sitt eget samvete, om han icke påyrkat en
sådan åtgärd. Vintern nalkades, då nöden, efter
all sannolikhet, skulle blifva ännu större, och
folkets lidanden nå en sådan höjd, att de knap-
past kunde bäras. I hvad fall som heldst hade
talaren den tillfredsställelsen att veta, att han
uppfyllt sin pligt, och han bad till Gud, att hu-
sets ledamöter måtte handla så, att de icke
ådrogo sig ett ansvar, som kunde blifva af allt-
för allvarsam natur.
Den ende af ministrarne, som yttrade sig, i
anledning af Broughams motion, var grefve Ripon.
Hans hufvudskäl emot den begärta kommitteen
var, att en undersökning icke kunde leda till
något resultat, och derföre endast skulle hos fol-
ket gifva rum åt förhoppningar, som icke komme
att uppfyllas.
Läsaren känner redan, att Broughams motion
föll med 44 röster emot 614. (Slutet följer.)