det skolat hemta från modersbröstet. En man, som varit utan arbete i 45 a 46 veckor, fick sysselsättning och arbetade i 40 timmar utan föda; men då nödsakades han upphöra med arbetet. Han återkom hem, kastade sig på en bänk, och hans hustru föll i gråt, emedan hon visste att han ingenting förtärt hela den dagen. Men en medlidande menniska gaf dem litet penningar, och mannen tackade honom och önskade, att han aldrig måtte få erfara hvad hunger ville säga. Dessa uppträden voro sönderslitande, och kunde nedslå modet hos den starkaste. Men det var tillfredsställande att veta, att midt under denna nöd visade folket det största tålamod och öfverträdde icke lagarne, och att alla försök af illasinnade personer varit förgäfves att förmå dem vika ifrån deras pligt emot fädernesland, familjer och sig sjelfva. Under fortsättningen af sitt tal anförde lord Brougham, att i Leeds hade antalet af outhyrda hus fyrdubblats under de tvenne sista åren, och att af 130,000 personer 40,000 stodo på fattiglistorna, till erbållande af understöd. I Bolton bade, under loppet af de sednaste veckorna, DÅ af de i bomullsmanufakturerne sysselsatta personerne blifvit utan arbete, och antalet af dem, som åtnjöto fattigunderstöd, fördubblats under samma period. Meachinerierne i fabriker, som måst nedläggas, uppköptes af fransyska och -belgiska agenter för 1, af värdet, och exporterades till dessa länder. Många af de skickligaste fabriksarbetare i landet höllo på att utvandra till främmande länder. Talaren slöt med begäran om nedsättande af en kommitte, för att undersöka landets ställning. Han skulle icke hafva kunnat ansvara inför sitt eget samvete, om han icke påyrkat en sådan åtgärd. Vintern nalkades, då nöden, efter all sannolikhet, skulle blifva ännu större, och folkets lidanden nå en sådan höjd, att de knappast kunde bäras. I hvad fall som heldst hade talaren den tillfredsställelsen att veta, att han uppfyllt sin pligt, och han bad till Gud, att husets ledamöter måtte handla så, att de icke ådrogo sig ett ansvar, som kunde blifva af alltför allvarsam natur. Den ende af ministrarne, som yttrade sig, i anledning af Broughams motion, var grefve Ripon. Hans hufvudskäl emot den begärta kommitteen var, att en undersökning icke kunde leda till något resultat, och derföre endast skulle hos folket gifva rum åt förhoppningar, som icke komme att uppfyllas. Läsaren känner redan, att Broughams motion föll med 44 röster emot 614. (Slutet följer.)