OM
VERLDSLIG ÖFVERHET.)
(Slut från M 465.)
TI.
Nu, sedan vi vete, huru långt den verldslig
makten sträcker sig, är ock tid att se till hur:
en Furste deri skall skicka sig, för deras skull
som äfven gerna ville vara Christeliga Fursta
och Herrar samt äfven tänka att komma i de
andra lifvet, hvilka äro ganska få. Ty Ghristu:
sjelf beskrifver de verldsliga Furstarnes art, Luc
22: 25, der han säger: Verldslige Konungar regera
och de höge Herrarne äro väldige). Ty de
mena, när de äro födde eller utkorade till Her-
rar, så hafva de rätt dertill, att låta folket tje-
na sig och regera det med magt.
Den som nu vill vara en Christelig Furste,
han måste sannerligen bortlägga den meningen,
att han skall regera och vara väldig. Ty för-
bannadt och fördömdt är allt lif, som lefves och
sökes sig sjelft till nytta och till godo. Förban-
nade. alla gerningar, som icke ske i kärleken.
Men då ske de i kärleken, när de ej åsyfta egen
fägnad, nytta, ära, beqvämlighet och sällhet, u-
tan andras nytta, ära och sällhet af allt hjerta.n
För det första måste han hafva afseende på
sina undersåtare och rätt skicka samma sitt
bjerta. Men det gör han då, när han ställer
hela sin diktan och traktan derhän, att han må
vara sina undersåter till nytta och tjenst; och
icke tänker så: Land och folk äro mina, jag
vill göra, hvad mig lyster; utan så: Jag hör
landet och folket till, jag skall göra, hvad för
dem är nyttigt och godt; icke skall jag söka, att
jag sjelf må blifva hög och herrska, utan att de
måga med god frid beskyddas och försvaras;
och han skall hafva Christum för ögonen, och
säga: Se, Christus den högste Fursten, har kom-
mit och tjenat mig; icke sökt, att af mig vinna
magt, fördel och ära, utan blott sett till min
nöd och i allt gått derpå ut, att jag skulle häf
va magt, fördel och ära i honom och genom ho-
nom. Således vill jag ock göra: icke i afseende
på mina undersåter söka mitt, utan deras, och
vill äfven så tjena dem med mitt embete, be-
skydda, förhöra och försvara dem, samt regera
dem blott så, att de hafva fördel och nytta der-
af, och icke jag.s Således bör en Furste i sitt
hjerta afhända sig sin magt och sitt företräde,
och åtaga sig sina undersåters behof, och deri
handla, såsom vore det hans eget behof. Ty så-
ledes har Christus gjort med oss, och det är e-
gentligen den christeliga kärlekens gerningar.
Så säger du då: Ho ville då vara Furste? På
det sättet skulle Furstarnes stånd vara det usla-
ste på jorden, fullt af möda, arbete och olust.
Hvart skulle då de fursteliga förlustelserna taga
vägen, med dans, jagt, ridande, lekar och dylika
verldsliga nöjen ? Svar: vi läre nu ej, huru en
verldslig furste skall lefva, utan huru en verlds-
lig Furste skall vara en Christen, att han ock
må komma i himmelen. Ho vet icke, att en
Furste är villebråd i himmelen? Jag talar ej
heller derföre, att jag hoppas, det verldslige Fur-
star skola rätta sig derefter; utan i fall någon
vore, som äfven gerna vore en Christen och ville
veta, huru han skulle förhålla sig. Ty jag är
väl viss derom, att Guds ord ej skall foga eller
böja sig efter Furstarna, utan Furstarne måste
foga sig efter det.
För mig är det nog, om jag visar, att det ej
är omöjligt för en Furste att vara en Christen;
ehuru det är sällsynt och sker med svårighet.
Ty om de så ställde sig, att deras dans och jagt
och ridt vore utan skada för undersåtarne, och
annars i kärleken fullgjorde sitt kall emot
dem; skulle Gud icke vara så hård, att han ej
unnade dem att dansa, jaga och rida. Men om
de efter sitt kall skulle vårda och sköta sina un-
dersåter, skulle det väl säga sig sjelft, att rätt
mången kär dans, jagt, ridt och lek måste ute-
blifva.
För det andra bör han hafva akt på de stora
Jönsarne, på sina Råd, och förhålla sig emot dem
sålunda, att han ej föraktar någon, ej heller full-
komligen förlitar sig på någon; ty Gud kan ej
lida någotdera. Han har en gång talat genom
en åsna, 4 Mos. 22: 28; derföre är ingen men-
niska att förakta, huru ringa hon må vara.
Deremot, har han låtit den högste ängelen falla
ifrån himmelen, Upp. 49: 9; derföre bör man ej
sätta sin lit till någon menniska, huru klok; he-
lig eller stor hon må vara; utan man skall höra
alla, och gifva akt på, genom hvilken Gud vill
tala och verka. Ty det är den största skada vid
Herrars hof, derest en Furste gifver sig fången
åt de stora Jönsarne och smickrarne, och låter
sin tillsyn uteblifva; alldenstund det icke rörer
) Icke nu först, såsom Sv. Biet i sitt Måndagsblad
låter förstå, utan många gånger förut (som hvarje
läsare sjell bäst vet), bar Å. B. framställt sin öf-
vertygelso om Luther och hans tänkesätts förhål-
lande till vår tids opposition. Likaså egen är
Biets anmärkning, att Luther endast skrifvit om
katholska furstar; det är nemligen icke deras ka-
sholicism han vidrör, eller som här utgör föremå-
let för hans afhandling. (Red:s anm.)