OM VERLDSLIG ÖFVERHET.) (Slut från M 465.) TI. Nu, sedan vi vete, huru långt den verldslig makten sträcker sig, är ock tid att se till hur: en Furste deri skall skicka sig, för deras skull som äfven gerna ville vara Christeliga Fursta och Herrar samt äfven tänka att komma i de andra lifvet, hvilka äro ganska få. Ty Ghristu: sjelf beskrifver de verldsliga Furstarnes art, Luc 22: 25, der han säger: Verldslige Konungar regera och de höge Herrarne äro väldige). Ty de mena, när de äro födde eller utkorade till Herrar, så hafva de rätt dertill, att låta folket tjena sig och regera det med magt. Den som nu vill vara en Christelig Furste, han måste sannerligen bortlägga den meningen, att han skall regera och vara väldig. Ty förbannadt och fördömdt är allt lif, som lefves och sökes sig sjelft till nytta och till godo. Förbannade. alla gerningar, som icke ske i kärleken. Men då ske de i kärleken, när de ej åsyfta egen fägnad, nytta, ära, beqvämlighet och sällhet, utan andras nytta, ära och sällhet af allt hjerta.n För det första måste han hafva afseende på sina undersåtare och rätt skicka samma sitt bjerta. Men det gör han då, när han ställer hela sin diktan och traktan derhän, att han må vara sina undersåter till nytta och tjenst; och icke tänker så: Land och folk äro mina, jag vill göra, hvad mig lyster; utan så: Jag hör landet och folket till, jag skall göra, hvad för dem är nyttigt och godt; icke skall jag söka, att jag sjelf må blifva hög och herrska, utan att de måga med god frid beskyddas och försvaras; och han skall hafva Christum för ögonen, och säga: Se, Christus den högste Fursten, har kommit och tjenat mig; icke sökt, att af mig vinna magt, fördel och ära, utan blott sett till min nöd och i allt gått derpå ut, att jag skulle häf va magt, fördel och ära i honom och genom honom. Således vill jag ock göra: icke i afseende på mina undersåter söka mitt, utan deras, och vill äfven så tjena dem med mitt embete, beskydda, förhöra och försvara dem, samt regera dem blott så, att de hafva fördel och nytta deraf, och icke jag.s Således bör en Furste i sitt hjerta afhända sig sin magt och sitt företräde, och åtaga sig sina undersåters behof, och deri handla, såsom vore det hans eget behof. Ty således har Christus gjort med oss, och det är egentligen den christeliga kärlekens gerningar. Så säger du då: Ho ville då vara Furste? På det sättet skulle Furstarnes stånd vara det uslaste på jorden, fullt af möda, arbete och olust. Hvart skulle då de fursteliga förlustelserna taga vägen, med dans, jagt, ridande, lekar och dylika verldsliga nöjen ? Svar: vi läre nu ej, huru en verldslig furste skall lefva, utan huru en verldslig Furste skall vara en Christen, att han ock må komma i himmelen. Ho vet icke, att en Furste är villebråd i himmelen? Jag talar ej heller derföre, att jag hoppas, det verldslige Furstar skola rätta sig derefter; utan i fall någon vore, som äfven gerna vore en Christen och ville veta, huru han skulle förhålla sig. Ty jag är väl viss derom, att Guds ord ej skall foga eller böja sig efter Furstarna, utan Furstarne måste foga sig efter det. För mig är det nog, om jag visar, att det ej är omöjligt för en Furste att vara en Christen; ehuru det är sällsynt och sker med svårighet. Ty om de så ställde sig, att deras dans och jagt och ridt vore utan skada för undersåtarne, och annars i kärleken fullgjorde sitt kall emot dem; skulle Gud icke vara så hård, att han ej unnade dem att dansa, jaga och rida. Men om de efter sitt kall skulle vårda och sköta sina undersåter, skulle det väl säga sig sjelft, att rätt mången kär dans, jagt, ridt och lek måste uteblifva. För det andra bör han hafva akt på de stora Jönsarne, på sina Råd, och förhålla sig emot dem sålunda, att han ej föraktar någon, ej heller fullkomligen förlitar sig på någon; ty Gud kan ej lida någotdera. Han har en gång talat genom en åsna, 4 Mos. 22: 28; derföre är ingen menniska att förakta, huru ringa hon må vara. Deremot, har han låtit den högste ängelen falla ifrån himmelen, Upp. 49: 9; derföre bör man ej sätta sin lit till någon menniska, huru klok; helig eller stor hon må vara; utan man skall höra alla, och gifva akt på, genom hvilken Gud vill tala och verka. Ty det är den största skada vid Herrars hof, derest en Furste gifver sig fången åt de stora Jönsarne och smickrarne, och låter sin tillsyn uteblifva; alldenstund det icke rörer ) Icke nu först, såsom Sv. Biet i sitt Måndagsblad låter förstå, utan många gånger förut (som hvarje läsare sjell bäst vet), bar Å. B. framställt sin öfvertygelso om Luther och hans tänkesätts förhållande till vår tids opposition. Likaså egen är Biets anmärkning, att Luther endast skrifvit om katholska furstar; det är nemligen icke deras kasholicism han vidrör, eller som här utgör föremålet för hans afhandling. (Red:s anm.)