STRANDGODSET I TREMBLADE. ) NOVELL AF EMANUEL GONZALES. Ännu en gång ljöd ett kanonskott genom vindens och vågornas tjut. sUpp med lyktorna och ned på marken, mina gossar!, ropade Mathurin med stark röst. I ett ögonblick lyste lanternorna upp ifrån träkorsen; kona bar på sina horn en rörlig fyr, bönderne lade sig ned på sanden och mulåsnorna satte sig i rörelse efter kon, längs stranden. Dessa djurs naturliga gång är långsam och afmätt; men likväl var deras skridande framåt så väl beräknad, att lyktorna syntes orörliga, som om de alls icke lemmnat sitt ställe; en följd af de svarta täckena och töcknet var, att man icke såg hvarken kon eller mulisnorna; träkorsen syntes fastnaglade i jorden. Blanche började nu förstå sammanhanget. Skeppet Trident styrde, liksom fördt af en ond ande, efter dessa sken och derigenom mot skären och bankarna. Hon kom nu ihog, att hon läst i historien, huru vicomte de Låeon, herre öfver byn Tremblade, sagt derom: pjag har i den en ädelsten, dyrbarare än någon, som pryder en konungs krona., Det är då på det sättet, sade hon för sig, psom menniskor föranleda skeppsbrott, och hon tillslöt sina ögon för att icke se, hvad som skulle hända. Men nu hörde hon ett af dessa buller, som intet menskligt ord kan beskrifva, ett doft brakande, ett böljornas visande och ett enda rop, höjdt af huudrade röster. Matburin steg upp och besvarade det med ett glädjerop. ) Se Aftonbl. N:is 461 och 462.