STRANDGODSET I TREMBLADE. )
NOVELL AF EMANUEL GONZALES.
Ännu en gång ljöd ett kanonskott genom vin-
dens och vågornas tjut.
sUpp med lyktorna och ned på marken, mina
gossar!, ropade Mathurin med stark röst.
I ett ögonblick lyste lanternorna upp ifrån
träkorsen; kona bar på sina horn en rörlig fyr,
bönderne lade sig ned på sanden och mulås-
norna satte sig i rörelse efter kon, längs stran-
den. Dessa djurs naturliga gång är långsam och
afmätt; men likväl var deras skridande framåt
så väl beräknad, att lyktorna syntes orörliga,
som om de alls icke lemmnat sitt ställe; en följd
af de svarta täckena och töcknet var, att man
icke såg hvarken kon eller mulisnorna; träkor-
sen syntes fastnaglade i jorden.
Blanche började nu förstå sammanhanget.
Skeppet Trident styrde, liksom fördt af en
ond - ande, efter dessa sken och derigenom mot
skären och bankarna. Hon kom nu ihog, att
hon läst i historien, huru vicomte de Låeon,
herre öfver byn Tremblade, sagt derom: pjag
har i den en ädelsten, dyrbarare än någon, som
pryder en konungs krona.,
Det är då på det sättet, sade hon för sig,
psom menniskor föranleda skeppsbrott, och hon
tillslöt sina ögon för att icke se, hvad som skulle
hända. Men nu hörde hon ett af dessa buller,
som intet menskligt ord kan beskrifva, ett doft
brakande, ett böljornas visande och ett enda
rop, höjdt af huudrade röster. Matburin steg
upp och besvarade det med ett glädjerop.
) Se Aftonbl. N:is 461 och 462.