nm nm
tydligast förklarade beunes fars afbrutna menin
gar? Helt säkert gjorde han tjenst som lots
Han lefde af detta ädla, mea farliga yrke. Har
blottställde visserligen hvarje dag sitt bf för o
bekanta menniskors skuld, mon för dem, som
voro i fara. Sjeliuppoffeingen var hans plig:
och om han darrade af sorgliga aningar hvarje
afton, då han gaf sin dotter afskedskyssen, si
var det derföre, att han straxt derpi skulle ut
att rycka något byte undan strandens blindskär
och att denna kyss sålunda möjligtvis kunde va
ra den sista. Sa barnslig hade hon varit! Hor
hade ju orättvist misstänkt den gode Ivon? Nr
välsignade hon hoaom. Förskräckt öfver de:
fara, ban lopp, ville hon imedlertid med sins
böner följa honom ända till hafskuster.
Företaget var ingenting mindre än lätt; hen-
nes fötter nedsjönko vid hvarje steg i sanden
Denna kustsand är hafvets tvillingssyster och
har, som det, sina svallande vågor, hvilka vin-
den uppdrifver i höjden eller nedsänker i dju-
pet. Vid hvarje steg såg Blanche en graf a
sand öppnas framför sig, och hon började redar
ångra silt försök, då oförmodadt ett mystisk!
ljus på spridda afstånd, liksom stjernor, genom
trängde töckenslöjan, som betäckte nejden, utar
att tystnaden deraf stördes. Blanche kände sij
fattad af en slags vidskeplig fruktan; hon på
minde sig de många brokiga sagor hon hört om
elfvorna, dessa bleka demoaer, SOM så grymi
hämnas på de dödliga, hvika äro nog djerfv:
att vilja utforska hemiigbeten af deras nattlig:
fester. Hon tog dessa spridda, öfvernaturliga oc
orörliga ljus, som upplyste kusten, för deras ögor
utan ögonlock, och smög sig rädd bakom d
buskväxter och de knippen af ljung, som växt
här och der, emedan hon trodde sig redan känn:
deras isiga hand på sin skuldra. Derifrån kund:
bon, utan att sjelf bli sedd, följa alla detaljern:
af det fruktansvärda uppträde, som förestod, oc
som skulle erfordra en stor målares pensel, fö
att skildras i hela sin vilda storhet.