åsyftat afskaffandet af det konungsliga envälde! hvilket år 4809 fört riket på branten af undergång aldrig tänkt sig annat, än att i fråga om staten embeten och tjenster, folkets suveränitet utöj vades af de beggestatsmakterna gemensamt, Ko nungen berättigad att utnämna de högre embe ten och tjenster, städer, menigheter och embets verk bibehållna i deras rätt att utse de öfrige och Rikets Ständer alltid berättigade att vid sta tens reglerande bestämma, hvilka embeten d pröfvade nödvändiga, samt hvilka lönevilko dessa borde, enligt stat, åtnjuta. Skola grundla gens ord ej sålunda förstås; skola de tolkas så som Riksrätten nu försökt, att folkets skatteme dei fritt disponeras af Konungen till behof, son Rikets Ständer förklarat obehöflige, då är det på sätt vi redan förut visat, förbi med hel: sjelfbeskattningsrätten och statsregleringens be roende af Rikets Ständer. Konungen är då åter i dessa delar, enväldig; och den konstitutionell: ansvarighbeten hos Konungens rådgifvare är då äfven i detta afseende, endast ett gyckelverk. De sednare trettio årens riksdagshistoria visa i många fall behofvei af en inskränkning i Ko nungens veto, så att, på sätt i Norge sker, na tionalrepresentationens förnyade beslut kunn: frambringa nya lagar och reformer; men i få saker ådagalägges nödvändigheten af ett sådan suspensivt veto bättre, än af ifrågavarande mil då man ser, huru eljest bifall till en obetydlig anhållan icke kan af Rikets Ständer vinnas på tjugu års tid, oaktadt allmänna öfvertygelsen om dessa tjensters onytta. Angående anordning å rikstatens nionde huf. vudtitel, till ett lån för iståndsättande af häradskhöfdingebostället Allequia. (Se Aftonbladet N:o 81 den 41 April d. år.) Riksrätten förklarar: Enär riksstatens 9:2 hufvudtitel är bestämd fö: åkerbroket, handelns och näringarnes befrämjande och ifrågavarande anslag, hvilket såsom lån från denna titel utgått, icke må anses hafva varit för densamma främmande; finner Riksrätten herr Justitieombudsmanneas påstående i denna del ej kunna bifallas.n Efter alla de föregående domsluten kan detta ej förundra någon. Besynnerligt är det likväl, att Riksrätten, som i en föregående fråga antydt, att den icke skulle gillat, om medel dragits ifrån en till annan huivudtitel (se Lördagsbl.), likväl här förbisett denna omständighet, och således, de facto, gillat äfven detta afsteg ifrån en, för statsmedlens förvaltning af den sjelf erkänd, stadgad ordning. Men i hufvudsaken är äfven detta det samma; ty, enligt Riksrättens egen förklaring, hade i alla fall den tilltalade föredraganden blott behöft till protokollet yttra, att han icke afinner Konungens beslut stridande emot grundlagen, och dermed vore han ifrån allt ansvar. Med ett ord: i konseqvent följd af Riksrättens dom, är det aldrig mer fråga om hvad Rikets Ständer pröfvat, hvad riksstaten innehåller, hvad grundlagen stadgat såsom inskränkning i konungarnes förra, enväldiga dispositionsrätt öfver statsmedlen. Det är bloit fråga om, hvar medel finnas? Finnas de någorstädes, så kunna de ock af Konungen disponeras; och det gamla, förhatade enväldet kan således på det fullständigaste återställas, i fråga om statsmedlens användande. Angående portoersältningen för Konungens utrikes beskickningar, anvisad å postverkets inkomster. (Se Aftonbl. A? 82 den 49 April.) Då man på det förut visade sättet sett Riksrätten i allt erkänna Konungens enväldiga dispositionsrätt öfver statsmedlen, kan man föga förvånas öfver följande domslut i ofvannämnde åtal: aSom det icke blifvit ifrågasatt, att ju Kongl. Maj:t eger rättighet, att åt embetsoch tjenstemän i embetsärenden meddela frihet från porto-afgift och bevilja ersättning för hvad, såsom sådan afgift, blifvit af dem erlagdt, samt någre allmänt gällande föreskrifter icke kunnat åberopas, hvilka genom ifrågavarande ersättnings anvisande å postmedlen må anses öfverträdde, varda svaranderne från åtalet i denna del befriade.n : Riksrätten har icke funnit för godt att taga i betraktande, att Rikets Ständer beviljat serskilte anslag för ministerstaten och för diplomatiska utgifter, och att af ålder postportos erläggande ålegat sändebuden sjelfve, samt varit afsedt i deras lönevilkor. Det är således detsamraa, om Konungen låter af statsmedel tvenne gånger betala samma individ för samma sak; och vwvi se intet binder, hvarföre ej postmedlen kunde, i tydligast förklarade bennes fars afbrutna menin