åsyftat afskaffandet af det konungsliga envälde!
hvilket år 4809 fört riket på branten af undergång
aldrig tänkt sig annat, än att i fråga om staten
embeten och tjenster, folkets suveränitet utöj
vades af de beggestatsmakterna gemensamt, Ko
nungen berättigad att utnämna de högre embe
ten och tjenster, städer, menigheter och embets
verk bibehållna i deras rätt att utse de öfrige
och Rikets Ständer alltid berättigade att vid sta
tens reglerande bestämma, hvilka embeten d
pröfvade nödvändiga, samt hvilka lönevilko
dessa borde, enligt stat, åtnjuta. Skola grundla
gens ord ej sålunda förstås; skola de tolkas så
som Riksrätten nu försökt, att folkets skatteme
dei fritt disponeras af Konungen till behof, son
Rikets Ständer förklarat obehöflige, då är det
på sätt vi redan förut visat, förbi med hel:
sjelfbeskattningsrätten och statsregleringens be
roende af Rikets Ständer. Konungen är då åter
i dessa delar, enväldig; och den konstitutionell:
ansvarighbeten hos Konungens rådgifvare är då
äfven i detta afseende, endast ett gyckelverk.
De sednare trettio årens riksdagshistoria visa
i många fall behofvei af en inskränkning i Ko
nungens veto, så att, på sätt i Norge sker, na
tionalrepresentationens förnyade beslut kunn:
frambringa nya lagar och reformer; men i få
saker ådagalägges nödvändigheten af ett sådan
suspensivt veto bättre, än af ifrågavarande mil
då man ser, huru eljest bifall till en obetydlig
anhållan icke kan af Rikets Ständer vinnas på
tjugu års tid, oaktadt allmänna öfvertygelsen om
dessa tjensters onytta.
Angående anordning å rikstatens nionde huf.
vudtitel, till ett lån för iståndsättande af hä-
radskhöfdingebostället Allequia. (Se Aftonbladet
N:o 81 den 41 April d. år.)
Riksrätten förklarar:
Enär riksstatens 9:2 hufvudtitel är bestämd fö:
åkerbroket, handelns och näringarnes befrämjande
och ifrågavarande anslag, hvilket såsom lån från
denna titel utgått, icke må anses hafva varit för
densamma främmande; finner Riksrätten herr Justi-
tieombudsmanneas påstående i denna del ej kunna
bifallas.n
Efter alla de föregående domsluten kan detta
ej förundra någon. Besynnerligt är det likväl,
att Riksrätten, som i en föregående fråga antydt,
att den icke skulle gillat, om medel dragits ifrån
en till annan huivudtitel (se Lördagsbl.), likväl
här förbisett denna omständighet, och således,
de facto, gillat äfven detta afsteg ifrån en, för
statsmedlens förvaltning af den sjelf erkänd,
stadgad ordning. Men i hufvudsaken är äfven
detta det samma; ty, enligt Riksrättens egen
förklaring, hade i alla fall den tilltalade före-
draganden blott behöft till protokollet yttra,
att han icke afinner Konungens beslut stridande
emot grundlagen, och dermed vore han ifrån
allt ansvar. Med ett ord: i konseqvent följd af
Riksrättens dom, är det aldrig mer fråga om
hvad Rikets Ständer pröfvat, hvad riksstaten in-
nehåller, hvad grundlagen stadgat såsom in-
skränkning i konungarnes förra, enväldiga di-
spositionsrätt öfver statsmedlen. Det är bloit
fråga om, hvar medel finnas? Finnas de någor-
städes, så kunna de ock af Konungen dispone-
ras; och det gamla, förhatade enväldet kan såle-
des på det fullständigaste återställas, i fråga om
statsmedlens användande.
Angående portoersältningen för Konungens utrikes
beskickningar, anvisad å postverkets inkom-
ster. (Se Aftonbl. A? 82 den 49 April.)
Då man på det förut visade sättet sett Riks-
rätten i allt erkänna Konungens enväldiga di-
spositionsrätt öfver statsmedlen, kan man föga
förvånas öfver följande domslut i ofvannämnde
åtal:
aSom det icke blifvit ifrågasatt, att ju Kongl.
Maj:t eger rättighet, att åt embets- och tjenstemän
i embetsärenden meddela frihet från porto-afgift och
bevilja ersättning för hvad, såsom sådan afgift, blif-
vit af dem erlagdt, samt någre allmänt gällande fö-
reskrifter icke kunnat åberopas, hvilka genom ifrå-
gavarande ersättnings anvisande å postmedlen må
anses öfverträdde, varda svaranderne från åtalet i
denna del befriade.n :
Riksrätten har icke funnit för godt att taga i
betraktande, att Rikets Ständer beviljat serskilte
anslag för ministerstaten och för diplomatiska
utgifter, och att af ålder postportos erläggande
ålegat sändebuden sjelfve, samt varit afsedt i
deras lönevilkor. Det är således detsamraa, om
Konungen låter af statsmedel tvenne gånger be-
tala samma individ för samma sak; och vwvi se
intet binder, hvarföre ej postmedlen kunde, i
tydligast förklarade bennes fars afbrutna menin-