satta brickor kryssa fram emellan de oroliga
danslinierna! Gif akt, hur i en momang allt
får en annan karakter! Hur fiolerna ljuda med
eftertryck och känsla, hur hela dansen går med
lifvad takt, hur den mest belefvade språksamhet
träder i gäspningarnas ställe, bur uppbjudningen
försiggår i större skala än någonsin, hur smi-
mamsellerna, hvilka nyss, så trötta och ledsna,
nypte söta mor i armen, för att genast få fara
hem, nu på det bevekligaste anhålla att få bli
qvar åtminstone en vals till, endast en enda-
ste vals!
Man säger att kaffekoppen sätter lif i menni-
skans ben och elektriserar sjelfva en holländares
fegma. Har man rätt?....
Har man rätt i att kaffekoppen är det förträff.
ligaste under solen? Jag tror det. Hvad som
visst är, är åtminstone, att om denna vackra
afhandling får anses af någonting inspirerad, så
är det just af den kaffekopp, hvarmed jag nyss
framför den vänliga eftermiddagsbrasan hugnade
min digererande lekamen.
Öch skulle man tänka sig, att en falsk och
narraktig statskonst en gång sträckt sitt prohi-
pitiva tyranni ända till en artikel, som borde
anses icke mindre fri och icke mindre direkte
kommen från himmelen, än den uppfriskand
daggen, denna de dufna blommornas nektarisk
morgonperla! Många af mina läsare torde änn
med grämelse påmisna sig denna melankolisk
minnesvärda epos, detta kaffeförbuds, som hos os
gjorde verldens vällust proskriberad, satte k:ffe
qvarn inom lås och bom, och de ostindiska ser
viserna på vatten och bröd. Gick det icke än
da derhän att blotta namnet blef en fara, oci