tillåtit sig och åt hvilken deras domare nu g
vit kelgd, i framtiden måste föra vårt så kalia
konstitutionella samhälle, och i hvilken ställni
statsmakterna nödvändigt derigenom skola kon
ma till hvarandra. Deraf fianes, att RiksRä
tens dom, i fall de prejudikat den innefatt
skulle anses vidare tillämplige i Rikets styrels
nödvändigt måste bringa oss tilbaka under et
väldet, och detta resultat måste å alla sidor lj
na till varning. Inses det icke af Regeringer
börjar den ej genast återgången till lagenlight
och aktning för folkets önskningar och dess re
presentanters rätti;heter; fortfar den vidare, a!
tro sig kunna ansvarslöst och strafflöst beskat!
folket, slösa med dess skattemedel, och nedbryt
formerna för lagarnes och myndigheters verk
samhet, så kunna de omstörtande följderna
en sådan blindhet likalitet här, som annorstäde
undvikas, ty att svenska folket ej nöjer sig me
enväldet, är otvifvelaktigt.
Riksrättens dom, i fråga om några i administra
liv väg vidtagna beslut, som bordt såsom lag
frågor behandlas, nemligen:
Angående Rikets Ständers förslag till ny vexel
lag; (se Aftonbladet 4 51 dea 3 Mars).
Angående Rikets Ständers förslag till lag fö
enskilda banker; (se Aftoubladet JM 34 den !
Mars).
Avgående utfärdandet af Kongl. Förordninge:
den 30 Juni 4838 rörande Mosaiste trosbekän
nares rättigheter och skyldigheter, m. m., (st
Aftonbladet MI 56 den 9 Mars).
Domen lyder sålunda:
Vid zranskning af hvad anfördt blifvit, finne
Riksrätten, att då Rikets Ständer den 6 Juni 1809 ut
106 icke allenast bestämmer, huru, i der förutsatte
fall Konstitutionsutskottet eger ställa ledamot a!
Statsrådet under åtal inför Riktsrätt, utan ock stad-
ger, att Statsrådsledamot, som kan finnas hafva, på
sätt der omförmäldt är, gjordt sig till ansvar skyl-
dig, bör af Riksrätt dömas efter allmän lag och den
serskildta författning, som, till bestämmande af sådant
ansvar, utaf Konungen och Rikets Ständer fastställd
varder; och, i sammanhang härmed, en sådan ser-
skild författuing, benämnd ansvarighetslag, den 410
Februari 4810 blifvit utfärdad, som, enligt öfvar-
skriften, utgör den lag, hvarefter ledemot af Stats-
rådet, föredragande samtden embetsman, Konungen
allmän befattning med kommandomål uppdragit,
skola för embetsförscelser dömas; hvilken ansvarig-
hetsisg uti serskilda paragrafer uppräknar och be-
stämmer de grundlagsbud för öfverträdelse, hvaraf
Riksrätt må döma till ansvar, som tillika finnes ut-
satt för hvarje fall, antingen uttrycklingen, eller ge-
nom hänvisning till allmänna lagen; äfvensom sam-
ma ansvarighetslag uti 5 I 2 punkten och uti 8 Ä
innebål.er den föreskrift, att om, genom lagstridigt
förhållande i embetet af statsrådsledamot eller före-
dragande, någon lider skada till lif, personlig frihet,
ära elier egendom, sådan embetsman derföre bör
dessutom straffas, på sätt allmänna lagen i 4 kap.
12 rättegångsbalken stradgar för domare, som
vrång dom fäller; hvaremot 6 af ansvarighetslagen
förmår, att om statsrådsledamot eller Konungens
rådgifvare i kommandomål uraktlåter att öfrige dem
i grundlagen uttryckligen föreskrifne, men i ansva-
rigslagen icke serskildt uppräknade pligter och före-
skrifter iakttaga och fullgöra, ankomme det på Ri-
kets Ständer, att hos Konungen göra sådan anmä-
lan, bvartill 407 af regeringsformen dem berätti-
gar, med ikttagande ef de vilkor, samma i dess
sednara mement innehåller; så och enär af dessa stad-
ganden i regeringsformen och ansvarighetslagen, med
hvarandra jemförda, uppenbart är, att fråga om för-
ment öfverirädelse af grundlagen icke kan komma
under hufvudsaklig pröfning hos Riksrätten i andra
kände!ser, än der om öfverträdelse skulle hafva egt
rum, Riksrätt må kunna, i fenlighet med ansvarig:
hetslagen, fälla till ansvar; men 87 regeringsfor-
men, emot hvilken berr Justitieombudsmannen för
menet rådslogen uti här ifrågsvarande punkter vara
stridande, icke finnes i ansvarighetslagen omnämnd,
kan, hvad Justieombundsmannen, rörande desse
punkter, anmärkt och påstått, icke till vidare pröf-
ning upptagas.
87 Regeringsformen handlar om sättet för
agars stiftande. Deri säges, att Rikets Ständer
iga gemensamt med Kozungen makt att stifta
ulmän civil- och kriminal- samt kyrkolag, och
Itt sådan förut stiftad lag förändra och upp-
läfva. Om således Konungens rådgifvare till-
tyrker Konungen, såsom här varit fallet, att
cke antaga de lagförslag Rikets Ständer beslutat,
itan sjelf utfärda lagar i ämnet, olika met
lessa förslag, eller att såsom fallet t. ex. var
ned Judereglementets förändrande, utan gemen-
amhet med Rikets Ständer och i visst fall, i
trid med Rikets Ständers uttryckta mening, ut-
ärda ny lag, har den händelse inträffat, som i
06 Regeringsformen fianes förutsedd, att råd-
itvare tillstyrkt öfvertrådeise af bokstafliga fö-
eskriften i grundlagens 87 GS.
Skulle nu åtal mot rådgitvare, som enligt
amma 106 för sådan tillstyrkan gjort sig ti
nsvar skyldige, på sätt Riksrätten här yttrat,
cke kunna till pröfning upptagas, emedan 87 Ä
e-
mm ÖR AA —- -