eller sämre förstådda egna intresset berodde allt
bandlande; Gud, ande, försakelse, sjelfuppoffring
vore endast tomma ord; de sinnliga begären och
passionerna voro allas berrar och uti dessas be-
höriga tillfredsställande låge allas väl. Var här
den aldra crassaste förnekelse af all andlighet.
så neddrogs också helt följdriktigt menniskan i-
från jordens herre till dess slaf, den till Guds
afbild skapade förnuftige blef den tunga, stela.
döda materien underdånig. Så sammanfalla, pris
vare författarens bevisning! godtycke (den Fran-
syska skolens frihet) och absolut slafveri till eqvi-
valenta begrepp. En motsatt väg, ehuru än-
dande med nästan enahanda resultater, gick He-
gel. - Andens makt öfver materien har ingen lif-
ligare förfäktat än han. Men medan Gud icke
var ett från verlden afskiljdt väsende, utan en-
dast den i verlden immanenta, först genom den
menskliga utvecklingen till real existens och sjelf-
medvetenhet sig förverkligande anden: så ble!
den menskliga friheten en absolut. Hegel sjeli
aktade icke under sin : värdighet att betitla lä-
ran om beroendet af Gud för en hundtheori,
Slutade det fransyska frihetsbegreppet i absolut
slafveri, så slutar åter det Hegelska uti en kall
och stolt sjelfförgudning. Uti de christna temp-
lens ställe byggas Pantheons åt menniskosnillet ),
Så sammanlöpa bådas resultater tiil indirekt hyll-
ning åt den evangeliska vishet, hvilken allena
förmår att förena frihetens höghet och kraft med
ödmjukhetens barnasinne.
) Se Strauss: Det förgängliga och beståndande i
Christendomen.
Grunddagen af Geografiens och Geografiska
upptäckternas historia, af Johan Ernst Rietz;
Lund, Berling, 1842, 4922 sid. 8:0, å 492 sk. B:ko
h.; har nyligen utkommit i bokhandeln, och eger
den förtjensten, att fylla en lucka i vår liltera-
tur, väl icke fullsfändigt, hvarpå den ej heiler
gör anspråk, men ganska godt, såsom handbok el-
ler inledning betraktad. Den omtalar geografiska
systemer, resor, jordbeskrifningar och dithörande,
ifrån Fenicierne ända till vår tid. Förf char i
företalet uppgifvit sina källor vara Malte Brun,
Löwenberg, Zeune, Sprengel, Hoffman, Kilbe,
Faikenstein, Maonert, Merleker, Lädde, Viertha-
ler m. fl. hvarmed blifvit jemförde såväl äldre
som nyare geografiske skriftställare och: de re-
sebeskrifningar, hvartill förf. på Lunds universi-
tet haft tillgång. Hr Rietz har, som man ser,
hufvudsakligen baserat sitt kompendium på ty-
ska auktorer, hvaremot fransyska och ännu mer
engelska geografer synes varit honom mindre be-
kanta. Boken skall säkert med tillfredsställelse
emottagas af hvar och en Jordbeskrifningens äl-
skare.
Sn