eller sämre förstådda egna intresset berodde allt bandlande; Gud, ande, försakelse, sjelfuppoffring vore endast tomma ord; de sinnliga begären och passionerna voro allas berrar och uti dessas behöriga tillfredsställande låge allas väl. Var här den aldra crassaste förnekelse af all andlighet. så neddrogs också helt följdriktigt menniskan ifrån jordens herre till dess slaf, den till Guds afbild skapade förnuftige blef den tunga, stela. döda materien underdånig. Så sammanfalla, pris vare författarens bevisning! godtycke (den Fransyska skolens frihet) och absolut slafveri till eqvivalenta begrepp. En motsatt väg, ehuru ändande med nästan enahanda resultater, gick Hegel. Andens makt öfver materien har ingen lifligare förfäktat än han. Men medan Gud icke var ett från verlden afskiljdt väsende, utan endast den i verlden immanenta, först genom den menskliga utvecklingen till real existens och sjelfmedvetenhet sig förverkligande anden: så ble! den menskliga friheten en absolut. Hegel sjeli aktade icke under sin : värdighet att betitla läran om beroendet af Gud för en hundtheori, Slutade det fransyska frihetsbegreppet i absolut slafveri, så slutar åter det Hegelska uti en kall och stolt sjelfförgudning. Uti de christna templens ställe byggas Pantheons åt menniskosnillet ), Så sammanlöpa bådas resultater tiil indirekt hyllning åt den evangeliska vishet, hvilken allena förmår att förena frihetens höghet och kraft med ödmjukhetens barnasinne. ) Se Strauss: Det förgängliga och beståndande i Christendomen. Grunddagen af Geografiens och Geografiska upptäckternas historia, af Johan Ernst Rietz; Lund, Berling, 1842, 4922 sid. 8:0, å 492 sk. B:ko h.; har nyligen utkommit i bokhandeln, och eger den förtjensten, att fylla en lucka i vår lilteratur, väl icke fullsfändigt, hvarpå den ej heiler gör anspråk, men ganska godt, såsom handbok eller inledning betraktad. Den omtalar geografiska systemer, resor, jordbeskrifningar och dithörande, ifrån Fenicierne ända till vår tid. Förf char i företalet uppgifvit sina källor vara Malte Brun, Löwenberg, Zeune, Sprengel, Hoffman, Kilbe, Faikenstein, Maonert, Merleker, Lädde, Vierthaler m. fl. hvarmed blifvit jemförde såväl äldre som nyare geografiske skriftställare och: de resebeskrifningar, hvartill förf. på Lunds universitet haft tillgång. Hr Rietz har, som man ser, hufvudsakligen baserat sitt kompendium på tyska auktorer, hvaremot fransyska och ännu mer engelska geografer synes varit honom mindre bekanta. Boken skall säkert med tillfredsställelse emottagas af hvar och en Jordbeskrifningens älskare. Sn