kr RR RAR är AL RNE RE RE för dess omlång, för dess sammanhang med menniskonaturen sjelf såsom densamma väsendtligen nödvändig; och för samvetet såsom sedlighetens ,subjektiva factor,. 2) Sedelärans samband med trosläran; hvåri visas, huru den först uppkommer genom ,handlandets hänförning på Gud, (bänförande till Gud); samt att det endast är fullständigt hos Christus och i hans Lfs delaktighet genom tron. Här redogöres, i ett tillägg, för begreppet Uppenbarelsen, och i ett annat för förhåliandet emellan den cbristliga och fi!osofiska sedeläran. 3) Den cehristliga sedlighetens princip och väsende, hvari redogöres för förf:s åsigt öfver Christi person, eller hans Christo login. 4) Uppställning af den christliga sedeläran i anseende till dess mål (begreppet Högsta Goda), dess kraft (Dygdebegreppet) och dess förfaringssätt (Pligtbegreppet). Sedan dessa fyra hufvudämnen utförts i en temligen lång inledning (på 460 sidor); kommer 4:a delen sjelf, som har till föremål, att afbandla Den christliga verksamhetens mil eller det högsta goda, och hvarmed den nu utkomna afdelningen af verket slutar. Denna 4:a del beskrifver: Guds rike i menniskohjertat, åseddt på tvenne sidor, eller i sina två motsattser, nemligen den ena: Synden och det Onda; den andra: Guds rike, såsom den enda segerkraften öfver synden, verkande: a) förlossning, b) försoning, c) rättfärdighet, d) helgelse, e) syndaförlåtelse, f) barnaskap och g) salighet. Den christaa saligheten beskrifves utgöra en psalighet i verksamhet; men all verksamhet för Guds rike är att förstå såsom en nåd af Gud, såsom blott möjlig genom den af honom meddelade. kraft. Slutet utgöres af en ganska tänkvärd framställning om det timliga lifvets ting i förhållande till verksamheten för Guds rikes förkofran; samt vidrörande af begreppet om andlig frihet. Såsom Hr I:s arbete icke ännu är fulländadt, kunna vi icke. fälla något omdöme deröfver i det hela, eller huruvida det såsom fulländad organism skall komma att hålla hvad det lofvar. Vi inskrinka oss således för närvarande till att fästa allmänhetens uppmärksamhet på det högst förtjenstfulla i företaget, och lemna ett utdrag, dels för att gifva de läsare, som icke ännu tagit boken sjelf om händer, ett prof på förf:s skrifart, dels för att visa hvad han tänker om den historiska utvecklingen, i sednare tider, af det andliga frihets-begreppet. Han säger sid. 353: Kasta vi här en historisk öfverblick på de förnämsta modifikationer, som frihetsbegreppet under sin utbildning undergått, så är att märka, att, med den brist på dialektisk bestämdhet, som tillbör den första christna tiden, den menskliga viljans frihet allsicke sattes i fråga under den Christna Kyrkans fyra första århundraden. Först genom Augustinus uppstod en mera på djupet gående diskussion i detta ämne. För mycket spekulativ för att stanna på blotta: valfrihetens ståndpunkt, på hvilken hans beryktade motståndare Pelagius förblef ståeride, insåg han allt för väl, det bruket af den så kallade fria viljan ej vore så alldeles oberoende, som man menade, och att de bibliska försäkringarna, att Gud böjer menniskors bjertan såsom vattubäckar, Ordspr. 21: 4, att Gud är den, som verkar hos oss både vilja och gerning, Phil. 2: 43 m. fl, ej voro utan sin djupa betydelse. Men med det onda, denna -stötesten för den menskliga visheten, mägtade han icke reda sig. Då han uti det goda beprisade en gudomlig nåd, men icke vågade med hänsigt till det onda strängt fullfölja det manichaiska system, hvartill ban lutade, d. v.t s. antaga ett ondt urväsende, lika : mägtigt som Gud, om icke mägtigare, alldenstund dettas anhang ju var så ojemförligt mycket större: sål! återvände han i det sistnämnda hänseendet till det redan förut gällande föreställningssättet, i det ban sökte förklara sig det onda af ett ursprungligt frihetens missbruk och af ett deraf öfver menniskoslägtet sig utbredande allmänt syndaförderf. Och med den crassa rättstheori, hvarvid han fastbängde, utbildade sig häraf läran om ett absolut nådaval, så att Gud enligt sitt fria ovilkorliga beslut frälsade några, under det de öfriga hemföllo till en evig fördömelse; en lära, som, oaktadt all sin vidrighet, deck vid reformationen åter upptogs af Calvin. Utistort trångmil var nu med hänsigt till läran om friheten och den fria viljan den Lutherska kyrkan. Då hon å ena sidan, djupt erkännande nådens verk och menniskans behof af densamma för verkliggörandet af hennes goda uppsåt, aldraminst ville ansluta sig till Pelagius, men å den andra sidan äfven skyggade tillbaka för den ovillkorliga predestinationen, och icke helier kunde finna sig vid den Katholska kyrkans semipelagianska synergism ): så stadnade hon vid en obestämnd halfhet, hvilken blott alltför illa doldes af den vedertagna formeln, att: Gud ulkorat. till salighet dem som tro. Först genom Schleiermacher undergick denna lära en omarbetning, i enlighet med den här i-de föregående momenterna framställda, så att predestination väl eger rum, men endast en kärlekens predestination till saligheten, d. v. med andra ord säga, att Gud, på sammrg gång som han anordnat en tidsföljd för sitt ri-! kes utveckling, äfven uti det helas sammanhang bestämt för hvar och en tiden för hans inträde i detsamma. Men här förlikar sig på sådant sätt älven frihet och beroende af Gud, att vi icke oaktadt, utan just i den mån vi känne oss rätteligen fria, äfven måste erkänna denna frihet för en gudomlig nådegåfv2a. Detta med hänsigt till det thbeologiska behsndlingssättet. — Il afseende på det fitosofiska åter, det de, som afhandla den evangeliska sanningen, heller aldiig borde förbise, framstå i synnerhet tvenne åsigARA j