kr RR RAR är AL RNE RE RE
för dess omlång, för dess sammanhang med men-
niskonaturen sjelf såsom densamma väsendtligen
nödvändig; och för samvetet såsom sedlighetens
,subjektiva factor,. 2) Sedelärans samband med
trosläran; hvåri visas, huru den först uppkom-
mer genom ,handlandets hänförning på Gud,
(bänförande till Gud); samt att det endast är
fullständigt hos Christus och i hans Lfs delak-
tighet genom tron. Här redogöres, i ett tillägg,
för begreppet Uppenbarelsen, och i ett annat
för förhåliandet emellan den cbristliga och fi!o-
sofiska sedeläran. 3) Den cehristliga sedlighetens
princip och väsende, hvari redogöres för förf:s
åsigt öfver Christi person, eller hans Christo
login. 4) Uppställning af den christliga sedeläran
i anseende till dess mål (begreppet Högsta Goda),
dess kraft (Dygdebegreppet) och dess förfarings-
sätt (Pligtbegreppet). Sedan dessa fyra huf-
vudämnen utförts i en temligen lång inledning
(på 460 sidor); kommer 4:a delen sjelf, som har
till föremål, att afbandla Den christliga verk-
samhetens mil eller det högsta goda, och hvar-
med den nu utkomna afdelningen af verket slu-
tar. Denna 4:a del beskrifver: Guds rike i men-
niskohjertat, åseddt på tvenne sidor, eller i sina
två motsattser, nemligen den ena: Synden och
det Onda; den andra: Guds rike, såsom den
enda segerkraften öfver synden, verkande: a)
förlossning, b) försoning, c) rättfärdighet, d) hel-
gelse, e) syndaförlåtelse, f) barnaskap och g) sa-
lighet. Den christaa saligheten beskrifves ut-
göra en psalighet i verksamhet; men all verk-
samhet för Guds rike är att förstå såsom en nåd
af Gud, såsom blott möjlig genom den af honom
meddelade. kraft. Slutet utgöres af en ganska
tänkvärd framställning om det timliga lifvets ting
i förhållande till verksamheten för Guds rikes
förkofran; samt vidrörande af begreppet om and-
lig frihet.
Såsom Hr I:s arbete icke ännu är fulländadt,
kunna vi icke. fälla något omdöme deröfver i det
hela, eller huruvida det såsom fulländad orga-
nism skall komma att hålla hvad det lofvar. Vi
inskrinka oss således för närvarande till att fä-
sta allmänhetens uppmärksamhet på det högst
förtjenstfulla i företaget, och lemna ett utdrag,
dels för att gifva de läsare, som icke ännu tagit
boken sjelf om händer, ett prof på förf:s skrif-
art, dels för att visa hvad han tänker om den
historiska utvecklingen, i sednare tider, af det
andliga frihets-begreppet. Han säger sid. 353:
Kasta vi här en historisk öfverblick på de
förnämsta modifikationer, som frihetsbegreppet
under sin utbildning undergått, så är att märka,
att, med den brist på dialektisk bestämdhet, som
tillbör den första christna tiden, den menskliga
viljans frihet allsicke sattes i fråga under den
Christna Kyrkans fyra första århundraden. Först
genom Augustinus uppstod en mera på djupet
gående diskussion i detta ämne. För mycket
spekulativ för att stanna på blotta: valfrihetens
ståndpunkt, på hvilken hans beryktade motstån-
dare Pelagius förblef ståeride, insåg han allt för
väl, det bruket af den så kallade fria viljan ej
vore så alldeles oberoende, som man menade,
och att de bibliska försäkringarna, att Gud bö-
jer menniskors bjertan såsom vattubäckar, Ordspr.
21: 4, att Gud är den, som verkar hos oss både
vilja och gerning, Phil. 2: 43 m. fl, ej voro
utan sin djupa betydelse. Men med det onda,
denna -stötesten för den menskliga visheten, mäg-
tade han icke reda sig. Då han uti det goda
beprisade en gudomlig nåd, men icke vågade
med hänsigt till det onda strängt fullfölja det
manichaiska system, hvartill ban lutade, d. v.t
s. antaga ett ondt urväsende, lika : mägtigt som
Gud, om icke mägtigare, alldenstund dettas an-
hang ju var så ojemförligt mycket större: sål!
återvände han i det sistnämnda - hänseendet till
det redan förut gällande föreställningssättet, i
det ban sökte förklara sig det onda af ett ur-
sprungligt frihetens missbruk och af ett deraf
öfver menniskoslägtet sig utbredande allmänt syn-
daförderf. Och med den crassa rättstheori, hvar-
vid han fastbängde, utbildade sig häraf läran om
ett absolut nådaval, så att Gud enligt sitt fria
ovilkorliga beslut frälsade några, under det de
öfriga hemföllo till en evig fördömelse; en lära,
som, oaktadt all sin vidrighet, deck vid refor-
mationen åter upptogs af Calvin. Utistort trång-
mil var nu med hänsigt till läran om friheten
och den fria viljan den Lutherska kyrkan. Då
hon å ena sidan, djupt erkännande nådens verk
och menniskans behof af densamma för verklig-
görandet af hennes goda uppsåt, aldraminst ville
ansluta sig till Pelagius, men å den andra sidan
äfven skyggade tillbaka för den ovillkorliga pre-
destinationen, och icke helier kunde finna sig
vid den Katholska kyrkans semipelagianska syner-
gism ): så stadnade hon vid en obestämnd half-
het, hvilken blott alltför illa doldes af den ve-
dertagna formeln, att: Gud ulkorat. till salighet
dem som tro. Först genom Schleiermacher un-
dergick denna lära en omarbetning, i enlighet
med den här i-de föregående momenterna fram-
ställda, så att predestination väl eger rum, men
endast en kärlekens predestination till saligheten,
d. v. med andra ord säga, att Gud, på sammrg
gång som han anordnat en tidsföljd för sitt ri-!
kes utveckling, äfven uti det helas sammanhang
bestämt för hvar och en tiden för hans inträde
i detsamma. Men här förlikar sig på sådant
sätt älven frihet och beroende af Gud, att vi
icke oaktadt, utan just i den mån vi känne oss
rätteligen fria, äfven måste erkänna denna fri-
het för en gudomlig nådegåfv2a. Detta med hän-
sigt till det thbeologiska behsndlingssättet. — Il
afseende på det fitosofiska åter, det de, som af-
handla den evangeliska sanningen, heller aldiig
borde förbise, framstå i synnerhet tvenne åsig-
ARA
j