SLAFVERI I ENGLAND. Om någon berättade att han i England sett en naken qvinna, med en lädergjord om lifvet och en jernkedja fästad dervid, krypande på händer och fötter genom trånga, underjordiska mullvadsgångar, släpa en lastad vagn efter sig, så skulle man taga för gifvet, att han förtäljde en herzenhjelmsk historia, som bragt hela England i rörelse och satt vederbörande domare i yttersta förlägenhet, i hänseende till utfinnande! af straffet för ett så eerhördt och af lagarne icke förutsedt brott. Och likväl är deana berättelse blott exa hvardagshistoria i England, och innefattar så litet ett brott, att man gerna på engelska vapnet, i stället för enbörningen och lejonet, kunde måla en så misshandlad qvinna vid den stolta Brittannias fötter, och deröfver också gerna låta det bekanta valspråket, honny soit qui mal y pense,, qvarstå, nemligen i samma mening som Vespasianus hade, då han höll skattpenniagen för Titi näsa; ty hvarifrån härleder sig engelska aristokratins rikedom, om icke från et: sådant slafveri? Nedan intagne berättelse ur en engelsk tidning skall till fullo öfvertyga låsaren att ofvan panerade händelse är i England, om icke lika vanlig, åtminstone lika daglig, som här i Sverige den händelse, att torparn, vid en hafrekaka och en bit sill samt vatten ur närmaste pöl, nära nog svetias blod på sin herres åker, medan denna herre, vid sitt bord, tadlar champagnea och af tio utsökta rätter knappt finner en nog läcker och medan favorithunden, icke mindre aristokrat än herrn, låter en domestik reta sig att förtära ett af de bästa stycken af steken Ingenting är lagligare, ingenting står bättre tillsamman med de inaötta begreppen om pfrihet och äganderätt, än detta slags slafveri, som förefalle: så grymt, då man ser det i tryck, men som vanligen ej väcker minsta reflexion, då mar ser det i verkligheten. Icke dess mindre har dess offentliga framställning merendels dena verkan, att man önskar st det afskaffadt, emedan det sårar känslan, och gör njutningen af champagnen och tryffeln mindre angenäm. Då reser sig den aris!okratiska filantropin med pomp och ståt, att tala i den förtryckta mensklighetens namn. Man förenar sif till sällskaper, man gör sammanskott, sätter bandstumpar i kaapphålet och titlar framför sina namn, man håller tal och middagar, man agiterar och lemnar icke lagstiftande makten i ro förr än man utverkat att — lädergjorden, som sitte: kring den olyckliga qvinnans kropp, blir en tum bredare och att jernkedjan, som löper mellan hennes nakna ben, kilädes med buldan eller kommiskläde, Så har man uppfyllt allan rätifärdighet. Att den olyckliga slafvinnan med ansträngt arbete måste betala den tum läder oct den qvartaln kommiskläde som husbonden nödga: påkosta henne, derpå tänker man icke; mar tillintetgör slafveriet under en form och bekym rar sig icke om att det ånyo framkommer unde? en annan, ofta ännu värre. Mer kan man icke göra, ty det skulle strida emot de för ägande rättens helgd besvurna lagar, och dessa vill mar naturligtvis icke rubba. Herrn äger väl icke arbetarn, men han äger jorden, bergen, vattnet och arbetet, hvaraf man skall lefva, dessa kar man ju icke fråntaga honom, utan att ingrip: i äganderätten; arbetet är ju alldeles frivillig och om arbetarn ej vill förtjena sitt bröd, si äger han ju svälta ihjäl, eller på annat sätt görs af med sig; kunna liberalare vilkor erbjudas? Betraktar man uppmärksamt de fakta, dem der engelska berättelsen här nedan gifver vid handen och jemför man dermed den aristokratiska filan: tropin i alla länder, så skall man medgifva ati den paradoxa fråga vi här tillåtit oss, verkliger innefattar det vilkor, utöfver hvilket utöfninger af denna filantropi aldrig sträckt eller sträckel sig. Ått i grunden angripa de lagar och inrätt: ningar, till följe af hvilka slafveriet äfven i s k. fria samhällen existerar, att erbjuda arbetarer något bättre, än att antingen under en eler annan form vara slaf eller ock absentera sig u: samhället, det tillåter ej den aristokratiska filantropins begrepp om äganderätt, hvilken hos aristokratien står öfver all annan rätt. Man utestänger den fattige från jordens besittning, mar förvandlar alla något lönande handteringar til privilegium, man gör kunskapers förvärfvande omöjligt , man fördyrar alla medel till uppebäl let; kan den arbetande ej slå sig ut med dessa vil kor, så låter man honom skylla sig sjelf. Förhållandet här i Sverige är alldeles enahanda och om vi ej äga några kolgrufvor. äga vi:cke des: