SLAFVERI I ENGLAND.
Om någon berättade att han i England sett
en naken qvinna, med en lädergjord om lifvet
och en jernkedja fästad dervid, krypande på hän-
der och fötter genom trånga, underjordiska mull-
vadsgångar, släpa en lastad vagn efter sig,
så skulle man taga för gifvet, att han förtäljde
en herzenhjelmsk historia, som bragt hela Eng-
land i rörelse och satt vederbörande domare i
yttersta förlägenhet, i hänseende till utfinnande!
af straffet för ett så eerhördt och af lagarne icke
förutsedt brott. Och likväl är deana berättelse
blott exa hvardagshistoria i England, och inne-
fattar så litet ett brott, att man gerna på en-
gelska vapnet, i stället för enbörningen och lejo-
net, kunde måla en så misshandlad qvinna vid
den stolta Brittannias fötter, och deröfver också
gerna låta det bekanta valspråket, honny soit
qui mal y pense,, qvarstå, nemligen i samma me-
ning som Vespasianus hade, då han höll skattpen-
niagen för Titi näsa; ty hvarifrån härleder sig
engelska aristokratins rikedom, om icke från et:
sådant slafveri? Nedan intagne berättelse ur en
engelsk tidning skall till fullo öfvertyga låsaren
att ofvan panerade händelse är i England,
om icke lika vanlig, åtminstone lika daglig, som
här i Sverige den händelse, att torparn, vid en
hafrekaka och en bit sill samt vatten ur när-
maste pöl, nära nog svetias blod på sin herres
åker, medan denna herre, vid sitt bord, tadlar
champagnea och af tio utsökta rätter knappt fin-
ner en nog läcker och medan favorithunden, icke
mindre aristokrat än herrn, låter en domestik
reta sig att förtära ett af de bästa stycken af steken
Ingenting är lagligare, ingenting står bättre till-
samman med de inaötta begreppen om pfrihet och
äganderätt, än detta slags slafveri, som förefalle:
så grymt, då man ser det i tryck, men som
vanligen ej väcker minsta reflexion, då mar
ser det i verkligheten.
Icke dess mindre har dess offentliga framställ-
ning merendels dena verkan, att man önskar st
det afskaffadt, emedan det sårar känslan, och
gör njutningen af champagnen och tryffeln min-
dre angenäm. Då reser sig den aris!okratiska filan-
tropin med pomp och ståt, att tala i den för-
tryckta mensklighetens namn. Man förenar sif
till sällskaper, man gör sammanskott, sätter band-
stumpar i kaapphålet och titlar framför sina
namn, man håller tal och middagar, man agite-
rar och lemnar icke lagstiftande makten i ro
förr än man utverkat att — lädergjorden, som sitte:
kring den olyckliga qvinnans kropp, blir en tum
bredare och att jernkedjan, som löper mellan
hennes nakna ben, kilädes med buldan eller
kommiskläde, Så har man uppfyllt allan räti-
färdighet. Att den olyckliga slafvinnan med an-
strängt arbete måste betala den tum läder oct
den qvartaln kommiskläde som husbonden nödga:
påkosta henne, derpå tänker man icke; mar
tillintetgör slafveriet under en form och bekym
rar sig icke om att det ånyo framkommer unde?
en annan, ofta ännu värre. Mer kan man icke
göra, ty det skulle strida emot de för ägande
rättens helgd besvurna lagar, och dessa vill mar
naturligtvis icke rubba. Herrn äger väl icke
arbetarn, men han äger jorden, bergen, vattnet
och arbetet, hvaraf man skall lefva, dessa kar
man ju icke fråntaga honom, utan att ingrip:
i äganderätten; arbetet är ju alldeles frivillig
och om arbetarn ej vill förtjena sitt bröd, si
äger han ju svälta ihjäl, eller på annat sätt görs
af med sig; kunna liberalare vilkor erbjudas?
Betraktar man uppmärksamt de fakta, dem der
engelska berättelsen här nedan gifver vid handen
och jemför man dermed den aristokratiska filan:
tropin i alla länder, så skall man medgifva ati
den paradoxa fråga vi här tillåtit oss, verkliger
innefattar det vilkor, utöfver hvilket utöfninger
af denna filantropi aldrig sträckt eller sträckel
sig. Ått i grunden angripa de lagar och inrätt:
ningar, till följe af hvilka slafveriet äfven i s
k. fria samhällen existerar, att erbjuda arbetarer
något bättre, än att antingen under en eler an-
nan form vara slaf eller ock absentera sig u:
samhället, det tillåter ej den aristokratiska filan-
tropins begrepp om äganderätt, hvilken hos ari-
stokratien står öfver all annan rätt. Man ute-
stänger den fattige från jordens besittning, mar
förvandlar alla något lönande handteringar til
privilegium, man gör kunskapers förvärfvande
omöjligt , man fördyrar alla medel till uppebäl
let; kan den arbetande ej slå sig ut med dessa vil
kor, så låter man honom skylla sig sjelf.
Förhållandet här i Sverige är alldeles enahanda
och om vi ej äga några kolgrufvor. äga vi:cke des:
