framställa eller ämnar hämta ur tillförlitliga källor. Hvem vet om jag ej får detta arbete på gamla dagar att tacka för att mitt namn öfverlefver mig? Det vore artigt om efterverlden yttrade: den kloke, den alivarsamme Be:anger! hvarför icke? Och i sjelfva verket hvarför icke? Hvarföre skulle ej efterverlden på en gång kunna säga den odödlige poeten, den vise historieskrifvaren? Alla som känna Beraöger veta, att den sluge gubben älskar att gömma sitt vetande lika Omsorgs fullt som en annan skulle dölja sin okunnighet. Han är, på sätt någonstädes är anmärkt, en 0kunnig illparing efter Montaignes sed. Eiter hans vänners utsago och att döma efter flera fragmenter på prosa öfver de mes! allvarsamma ämnen fanns visserligen hos Beranger stoff till en historieskrifvare, en filosof eller en statsman. Är härmed sagdt att poeten missförstått sin bestämmelse? Är härmed sagdt, att hans snille förlorat vid att inskränka sig till egenskapen af sångare och att efterverlden en dag skulle åt honom vija inrymma endast en plats bland sina konstellationer af andra ordningen, hvilkas Jånade glans försvagas och aftynar i samma mån man ?flägsnar sig derifrån? Har, med ett ord, Beranger gjort rätt uti att så eftertryckligt nedsätta sig och sina sånger i sitt sista företal? V; tro det icke. Tant vaut Uhomme, tant vaut la terren, säger Ordspråket; poetens värde bestämmer värdet af hans sällskap. Sitt en stafihänderna på en herkules, och han gör deraf en häfstång e!ler en klubba. En plats bör här naturligen i slutet af denna ofullkomliga uppsats inrymmas åt några ord rörörande BErangers skaldestycken i sin helhet. Berangers snille är som hans bjerta, det återger alla ljud från hvad fall de anslå, så att vismakaren utgör en sammansättning af åtminstone fyra olika och fyra stora poeter, en erotisk och bachanalisk poet, en satirisk poet, en ele