framställa eller ämnar hämta ur tillförlitliga käl-
lor. Hvem vet om jag ej får detta arbete på
gamla dagar att tacka för att mitt namn öfver-
lefver mig? Det vore artigt om efterverlden
yttrade: den kloke, den alivarsamme Be:anger!
hvarför icke?
Och i sjelfva verket hvarför icke? Hvarföre
skulle ej efterverlden på en gång kunna säga den
odödlige poeten, den vise historieskrifvaren? Al-
la som känna Beraöger veta, att den sluge gub-
ben älskar att gömma sitt vetande lika Omsorgs
fullt som en annan skulle dölja sin okunnighet.
Han är, på sätt någonstädes är anmärkt, en 0-
kunnig illparing efter Montaignes sed. Eiter hans
vänners utsago och att döma efter flera frag-
menter på prosa öfver de mes! allvarsamma äm-
nen fanns visserligen hos Beranger stoff till en hi-
storieskrifvare, en filosof eller en statsman.
Är härmed sagdt att poeten missförstått sin
bestämmelse? Är härmed sagdt, att hans snille
förlorat vid att inskränka sig till egenskapen af
sångare och att efterverlden en dag skulle åt
honom vija inrymma endast en plats bland si-
na konstellationer af andra ordningen, hvilkas
Jånade glans försvagas och aftynar i samma mån
man ?flägsnar sig derifrån? Har, med ett ord,
Beranger gjort rätt uti att så eftertryckligt ned-
sätta sig och sina sånger i sitt sista företal? V;
tro det icke. Tant vaut Uhomme, tant vaut la
terren, säger Ordspråket; poetens värde bestäm-
mer värdet af hans sällskap. Sitt en stafihän-
derna på en herkules, och han gör deraf en häf-
stång e!ler en klubba.
En plats bör här naturligen i slutet af denna
ofullkomliga uppsats inrymmas åt några ord rö-
rörande BErangers skaldestycken i sin helhet.
Berangers snille är som hans bjerta, det åter-
ger alla ljud från hvad fall de anslå, så att vis-
makaren utgör en sammansättning af åtminsto-
ne fyra olika och fyra stora poeter, en erotisk
och bachanalisk poet, en satirisk poet, en ele-