föreställningar om egenskapen och beståmmelsen at det höga embete, hvilket biifvit Hr Justitie-ombudsmannen utaf Rikets Ständer anförtrodt, och om hans uppfattning af dess fordringar. De påminnelser, som han d 3 nästlidne Februari inför den Höglofl. RikeRätten uppläste och hvaraf vi sedermera erhållit del, förete endast ett ytterligare bevis på ihärdigheten af hans nit att rättfärdiga och utföra KonstitutionsUtskottets anklagelser; — men ock tillika på egörligheten att förringa krafien af våra försvarsskäl. Vi behöfsva icke att ännu en gång upprepa och utveckla dessa, enär Hr Justitie-ombudsmannen, rörande de flesta anklagelsepunkterna, inskränkt sin — såsom vi hoppas — sista — talan i detta mål, till åberopande dels af KonstitutionsUtskottets föreskrifter, dels af siaa förra anföranden, hvilkås brist på djupare och fastare grund, än den nyssnämnda, vi tro oss hafva tillräckligen ådagalagt. Likväl förekomma uti Hr Justitie-ombudsmannens ifrågavarande påminnelser en och annan ny faktisk uppgift, en och annan ny lagtydning, en och annan ny rättssats samt, framför allt, ett förut blott antydt, men nu verkligen utfördt och till ziffror specificeradt, påstående om skadeersättning; och då detta ovilkorligen fordrar att besvaras, finna vi oss, äfven i afseende på det öfriga nya i Hr Justitieombudsmannens supplement till sina slutpåståenden, ehuru obetydligt det må vara, icke böra eftergifva eller lemna obögagnad den rätt till sista ordet, hvilken oss, såsom svarande, tillkommer., Vi förbigi här de vidlyfiiga invändningar i speciella punkter, väsendtligen gjorda för Hr Poppii del, och i allmänhet blott upprepanden af hvad han förut anfört, för att genast komma till de tilltalades anmärkningar emot Justitie-ombudsmannens bevisning, att 6 Ansvarighets-lagen för Statsrådets 1edamöter icke hindrar, att dessa kunna tilltalas äfven för sådana öfverträdelser af Regeringsformen, som i -Ansvarighets lagen icke finnes uppräknade och bestämda. Di detta rörer en högst vigtig princip i vårt statsskick, meddela vi ordagrannt denna del af anförandet, som är af följande lydelse: He Justitie-ombudsmannen synes vilja ställa i fråga giltigheten af den gränsbestämning, emellan fsremålen för KonstitutionsUtskottets användande af 106 Regeringsformen, och för Riket; Ständers af 407 , som Ansvarighets lagen noggrant och tydligen stadgar. Han finner den iaskränka den förstnämnda grundlags-paragrafens, enligt hans tolkning mera vidsträckta, brukbarhet, och han anser det vara åtminstone tvifvelaktigt. om sådant rätteligen kunnat ske, i annan ordning, än Regeringsformen för grundlagsförändringar medgifver. Hans tvifvel härom torde hafva försvunnit, om han velat erinra sig och be:änka, att då Regeringsformens stiftare icke kunde, uti dess 406 S, gifva speciela föreskrifter för utöfningen och verkningarna af den makt, som de anförtrodde KonstitutionsUtskottet, att låta vid RiksRätt tilltala Konungens Rådgifvare, derest desse funnes hafva uppenbarligen kränkt Grundlagarnes tydliga bud, så hänvisade de, för den fullständiga bestämningen häraf, till en serskild författning, hvilken komme att utaf Konusgen och Rikets Ständer festställas., Denna Ansvarighets-lag för Konungens Rådgifyare, hvilken vid samma Riksdag, då Regeringsormen stiftades, hlef föreslagen, ej a LagUtskottet utan af KonstitutionsUtskottet , samt af Rikets Ständer antagen och vidare af Konungen bekräftad, är således att betrakta såsom ett bihang till nyssnämnda Grundlags 406 och såsem en authentik uveckling af dess endast i få ord antydda mening. Det må vara, att de sålunda utvecklade speciella bestämmelserna icke svara mot Hr Justitie-ombudsmannens vidsträcktare begrepp om pden rättighet, som 106 Regeringsformen velat åt Representationen förvara och åt dess delegerade (d. v. s. KonstitutionsUtskottet) uppdragit Men han lärer dock icke vilja neka, aw den ifrågavarande Ansvarighets-lagen är en ännu gällande lag, som det endast kan tillkomma Konungen och Rikets Ständer att gemensamt upphäfva eller förändra. Också, oaktadt sitt tvifvel om den grundlagsenliga tillkomsten af denna Lags 6 , antsger han slutligen dess giltighet, men enär dess af oss åberopade stadgande oicke i bestämda ordalag uttalar något hinder eller förbud emot åtals anställande äfven i andra fall, än de i föregående S8 uppräknade, an. ser han detsamma kunna medgifva en förklaring, som vore förenlig med Regeringsformens 406 S, d. v. s. med hans tydning deraf. Häremot må wi framställa den anmärkning, att, äfven om Ansv2righets-lagen icke anses för annat eller mera, än en Civillag, kan någon förklaring deraf enligt Regeringsformens 88 endast gifvas af Konungen och Rikets Ständer, eller mellan Riksdagarne af Konungens Högsta Domstol. Med den af Hr Justitieombudsmannen önskade lagförklaringen lärer han följakteligen vänta förgäfves, att den Höglofl. RiksRätten sig befattar. Det är sant, att den omtvistade 6 i Ansvarighets-lagen icke i bestämda ordalag uttalar något förbud; men den innehåller deremot det ganska tydliga positiva stadgandet, att om någon Ledamot af Konungens StatsRåd uraktlåter andra i Grundlagen uttryckligen föreskrifna pligter, än dem, som de första fem pöragraferna af samma Ansvarighets-lag serskildt uppräkna och bestämma, ankommer det på Rikets Ständer, att hos Konungen göra sådan enmälan, hvartill 407 Regeringsformen dem berättigar. Likasom alla andra positiva lagstadganden, innebär ock detta ett förbud, fastän icke i öfverflödiga ord uttaladt, mot öfverträdelser deraf. Rikets Ständer behöfde väl icke serskildt örbjuda sitt KonstitutionsUtskott att ingripa i den