föreställningar om egenskapen och beståmmelsen at
det höga embete, hvilket biifvit Hr Justitie-ombuds-
mannen utaf Rikets Ständer anförtrodt, och om hans
uppfattning af dess fordringar. De påminnelser,
som han d 3 nästlidne Februari inför den Höglofl.
RikeRätten uppläste och hvaraf vi sedermera erhål-
lit del, förete endast ett ytterligare bevis på ihär-
digheten af hans nit att rättfärdiga och utföra Kon-
stitutionsUtskottets anklagelser; — men ock tillika
på egörligheten att förringa krafien af våra försvars-
skäl. Vi behöfsva icke att ännu en gång upprepa
och utveckla dessa, enär Hr Justitie-ombudsmannen,
rörande de flesta anklagelsepunkterna, inskränkt sin
— såsom vi hoppas — sista — talan i detta mål,
till åberopande dels af KonstitutionsUtskottets fö-
reskrifter, dels af siaa förra anföranden, hvilkås
brist på djupare och fastare grund, än den nyss-
nämnda, vi tro oss hafva tillräckligen ådagalagt.
Likväl förekomma uti Hr Justitie-ombudsmannens
ifrågavarande påminnelser en och annan ny faktisk
uppgift, en och annan ny lagtydning, en och annan
ny rättssats samt, framför allt, ett förut blott an-
tydt, men nu verkligen utfördt och till ziffror spe-
cificeradt, påstående om skadeersättning; och då
detta ovilkorligen fordrar att besvaras, finna vi oss,
äfven i afseende på det öfriga nya i Hr Justitie-
ombudsmannens supplement till sina slutpåståenden,
ehuru obetydligt det må vara, icke böra eftergifva
eller lemna obögagnad den rätt till sista ordet, hvil-
ken oss, såsom svarande, tillkommer.,
Vi förbigi här de vidlyfiiga invändningar i spe-
ciella punkter, väsendtligen gjorda för Hr Poppii
del, och i allmänhet blott upprepanden af hvad han
förut anfört, för att genast komma till de tilltalades
anmärkningar emot Justitie-ombudsmannens bevis-
ning, att 6 Ansvarighets-lagen för Statsrådets 1e-
damöter icke hindrar, att dessa kunna tilltalas äf-
ven för sådana öfverträdelser af Regeringsformen,
som i -Ansvarighets lagen icke finnes uppräknade
och bestämda. Di detta rörer en högst vigtig prin-
cip i vårt statsskick, meddela vi ordagrannt denna
del af anförandet, som är af följande lydelse:
He Justitie-ombudsmannen synes vilja ställa i
fråga giltigheten af den gränsbestämning, emellan
fsremålen för KonstitutionsUtskottets användande af
106 Regeringsformen, och för Riket; Ständers af
407 , som Ansvarighets lagen noggrant och tydli-
gen stadgar. Han finner den iaskränka den först-
nämnda grundlags-paragrafens, enligt hans tolkning
mera vidsträckta, brukbarhet, och han anser det vara
åtminstone tvifvelaktigt. om sådant rätteligen kun-
nat ske, i annan ordning, än Regeringsformen för
grundlagsförändringar medgifver. Hans tvifvel här-
om torde hafva försvunnit, om han velat erinra sig
och be:änka, att då Regeringsformens stiftare icke
kunde, uti dess 406 S, gifva speciela föreskrifter
för utöfningen och verkningarna af den makt, som
de anförtrodde KonstitutionsUtskottet, att låta vid
RiksRätt tilltala Konungens Rådgifvare, derest desse
funnes hafva uppenbarligen kränkt Grundlagarnes
tydliga bud, så hänvisade de, för den fullständiga
bestämningen häraf, till en serskild författning,
hvilken komme att utaf Konusgen och Rikets
Ständer festställas., Denna Ansvarighets-lag för
Konungens Rådgifyare, hvilken vid samma Riksdag,
då Regeringsormen stiftades, hlef föreslagen, ej a
LagUtskottet utan af KonstitutionsUtskottet , samt af
Rikets Ständer antagen och vidare af Konungen be-
kräftad, är således att betrakta såsom ett bihang
till nyssnämnda Grundlags 406 och såsem en
authentik uveckling af dess endast i få ord antyd-
da mening. Det må vara, att de sålunda utveckla-
de speciella bestämmelserna icke svara mot Hr Ju-
stitie-ombudsmannens vidsträcktare begrepp om
pden rättighet, som 106 Regeringsformen velat åt
Representationen förvara och åt dess delegerade (d.
v. s. KonstitutionsUtskottet) uppdragit Men han
lärer dock icke vilja neka, aw den ifrågavarande
Ansvarighets-lagen är en ännu gällande lag, som
det endast kan tillkomma Konungen och Rikets
Ständer att gemensamt upphäfva eller förändra.
Också, oaktadt sitt tvifvel om den grundlagsenliga
tillkomsten af denna Lags 6 , antsger han slutli-
gen dess giltighet, men enär dess af oss åberopade
stadgande oicke i bestämda ordalag uttalar något
hinder eller förbud emot åtals anställande äfven i
andra fall, än de i föregående S8 uppräknade, an.
ser han detsamma kunna medgifva en förklaring,
som vore förenlig med Regeringsformens 406 S,
d. v. s. med hans tydning deraf. Häremot må wi
framställa den anmärkning, att, äfven om Ansv2-
righets-lagen icke anses för annat eller mera, än en
Civillag, kan någon förklaring deraf enligt Rege-
ringsformens 88 endast gifvas af Konungen och
Rikets Ständer, eller mellan Riksdagarne af Ko-
nungens Högsta Domstol. Med den af Hr Justitie-
ombudsmannen önskade lagförklaringen lärer han
följakteligen vänta förgäfves, att den Höglofl. Riks-
Rätten sig befattar.
Det är sant, att den omtvistade 6 i Ansva-
righets-lagen icke i bestämda ordalag uttalar nå-
got förbud; men den innehåller deremot det gan-
ska tydliga positiva stadgandet, att om någon Le-
damot af Konungens StatsRåd uraktlåter andra i
Grundlagen uttryckligen föreskrifna pligter, än dem,
som de första fem pöragraferna af samma Ansva-
righets-lag serskildt uppräkna och bestämma, an-
kommer det på Rikets Ständer, att hos Konungen
göra sådan enmälan, hvartill 407 Regeringsformen
dem berättigar. Likasom alla andra positiva lag-
stadganden, innebär ock detta ett förbud, fastän
icke i öfverflödiga ord uttaladt, mot öfverträdelser
deraf. Rikets Ständer behöfde väl icke serskildt
örbjuda sitt KonstitutionsUtskott att ingripa i den