OM SVENSKA FOLKETS OMBUD. (Slut fr. gårdagsbl.) Detta om korporationens legalisation, såsor Riksrepresentatiop. Nu till förhållandet mella dess särskilda elementer, samt emellan Rep:escn tationen och Konuxrgen. Hr N. tror, att samtliga ståndens röster, i slu tet af 46:de århundradet, ansetts erforderliga ti ett Riksdagsbeslut öfver allmänna frågor. De torde dock för oss vara lika svårt, som det uta tvifvel skulle varit för de kunnigaste svensk män i slutet af 46:de århundradet, att bestämd uppgifva, hvilka dessa stånd voro. Sjelfva Riks dagsordningen 4647 undanröjde icke alla tvifve i detta afseende. Rec. behöfver blott erinra on Krigsbefälets besynnerliga ställning, samt derom att Konung och Ständer så sent, som 4680, be höfde förklara, det Rådet icke var ett femt stånd. Hvilken bestämdhet kan man då, i den na fråga, vänta vid slutet af 46:de århundradet Väl finner man i den tidens handlingar menig Riksens Ständer omtalade. Men allt hvad mar om detta talesätts betydelse med visshet kan sä ga, är, alt det uttrycker motsatsen till ett an nat, äfven ofta förekommande: de förnämste Rik sens Sländer, hvarmed Rådet och Adeln tycka: hafva biifvit betecknade. I det föregående är ett bevis redan anfördt att Ständerne, i ögonblick af stor fara, kände saknaden af en i lag försäkrad existens. Dennz saknad delades icke af Rådet, för dess del och såsom Råd. Detsamma och den klass, hvars re. presentant det egentligen var, den äldre, högre Adeln, de friborne, utgjorde den nya Ståndsrepresentationens kärna. Det var deras fäder, med hvilkas bifall (så trodde de åtminstone) de lägre stånden blifvit i denna representation intagne. Det var de, hvilka ifrån de lägre stånden afsöndrat och med sig förenat de lägre frälsemännen, hvilkas deltagande i öfverläggningar rörande rikets allmänna angelägenheter först omtalas år 4470. De kände sig på fast och säker grund. De lägre stånden hade lånat sig til bildande af en ny makt, på sidan om lagen. stället för att fordra den rätt lagen dem tillerkände. De fingo tåla, att af sina patroner blifva behandlade såsom parvenuer. Både under Gustaf Wasa, Erik XIV och Jo han III finner man derföre spår, icke blott att Rådet och Adeln ansett den afgörande rösten tillhöra dem, att maktens verklighet var hos dem och skenet hos de öfriga stånden, utan äfven att de handlat derefter. Christians bödelsyxa hade visserligen slagit Svenska Adeln djupa sår; men Reformationen hade åter upphjelpt den. Men en plan, som skulle sätta kronan-på Adelns makt, en ;ny Kalmare-union), mötte från Carl IX ett motstånd, mot hvilket den kantrade. Rådet sprängdes. Den högre Adeln förlorade sin föreningspunkt. Den lägre Aden och ofrälse