OM SVENSKA FOLKETS OMBUD.
(Slut fr. gårdagsbl.)
Detta om korporationens legalisation, såsor
Riksrepresentatiop. Nu till förhållandet mella
dess särskilda elementer, samt emellan Rep:escn
tationen och Konuxrgen.
Hr N. tror, att samtliga ståndens röster, i slu
tet af 46:de århundradet, ansetts erforderliga ti
ett Riksdagsbeslut öfver allmänna frågor. De
torde dock för oss vara lika svårt, som det uta
tvifvel skulle varit för de kunnigaste svensk
män i slutet af 46:de århundradet, att bestämd
uppgifva, hvilka dessa stånd voro. Sjelfva Riks
dagsordningen 4647 undanröjde icke alla tvifve
i detta afseende. Rec. behöfver blott erinra on
Krigsbefälets besynnerliga ställning, samt derom
att Konung och Ständer så sent, som 4680, be
höfde förklara, det Rådet icke var ett femt
stånd. Hvilken bestämdhet kan man då, i den
na fråga, vänta vid slutet af 46:de århundradet
Väl finner man i den tidens handlingar menig
Riksens Ständer omtalade. Men allt hvad mar
om detta talesätts betydelse med visshet kan sä
ga, är, alt det uttrycker motsatsen till ett an
nat, äfven ofta förekommande: de förnämste Rik
sens Sländer, hvarmed Rådet och Adeln tycka:
hafva biifvit betecknade.
I det föregående är ett bevis redan anfördt
att Ständerne, i ögonblick af stor fara, kände
saknaden af en i lag försäkrad existens. Dennz
saknad delades icke af Rådet, för dess del och
såsom Råd. Detsamma och den klass, hvars re.
presentant det egentligen var, den äldre, högre
Adeln, de friborne, utgjorde den nya Stånds-
representationens kärna. Det var deras fäder,
med hvilkas bifall (så trodde de åtminstone) de
lägre stånden blifvit i denna representation in-
tagne. Det var de, hvilka ifrån de lägre stån-
den afsöndrat och med sig förenat de lägre fräl-
semännen, hvilkas deltagande i öfverläggningar
rörande rikets allmänna angelägenheter först om-
talas år 4470. De kände sig på fast och säker
grund. De lägre stånden hade lånat sig til
bildande af en ny makt, på sidan om lagen.
stället för att fordra den rätt lagen dem till-
erkände. De fingo tåla, att af sina patroner
blifva behandlade såsom parvenuer.
Både under Gustaf Wasa, Erik XIV och Jo
han III finner man derföre spår, icke blott att
Rådet och Adeln ansett den afgörande rösten
tillhöra dem, att maktens verklighet var hos
dem och skenet hos de öfriga stånden, utan äfven
att de handlat derefter. Christians bödelsyxa
hade visserligen slagit Svenska Adeln djupa sår;
men Reformationen hade åter upphjelpt den.
Men en plan, som skulle sätta kronan-på Adelns
makt, en ;ny Kalmare-union), mötte från Carl
IX ett motstånd, mot hvilket den kantrade. Rå-
det sprängdes. Den högre Adeln förlorade sin
föreningspunkt. Den lägre Aden och ofrälse