4
d
ob offer
EO OP SO RR -— NN
d
j
RAN, CL Ve 5 URUINCLYCKR JOT MennisROVATAt 4
alla stånd bearbetas, hvartill det är hvarje med-
borgares pligt, alt icke endast genom ord, utan äf-
ven genom handling, en hvar i sin stad, bidraga,
och hvilket nu är så mycket lättare, som dessa tän-
kesätt gynnas af tidens allmänna rigtning. En sann
militär-anda, — renad från den råhet, okunnighet
och dumdryghet, som numera i vårt Stånd blott vi-
sar sig som gammal spinnelväf i orensade (någon
2ång docz förgyllda) vråar — denna militir-anda,
långt ifrån att vara fiendtlig mot en sann medbor-
gerlig anda, är tvertorå dennas stöd och broderliga
befordringsmedel.
Ett ytteriigare inkast mot uniformens bärande ly-
der så:
Man bör ick2 göra sig till gammalt fo!ks förmyn:
dars för lifetiden, genom föreskrifter em huru de
skola vara klägde; ådant är en inskränkning ?
frihelen; en hvar bör få sjoif råda om sin kassa
och sitt klädskåp.
Så svaras någon gång, då man väcker uppmärk-
I samhet på den förstörelse i enskilta hushållningar,
I hvartill friheten att bära civil drägt, så ofta varit
I första anledningen, och alltid en bland de verk-
Isammast bidragande orsakerna; — på den lockelse
för en 48- eler 49-årig yngling, att lefva öfver sina
.Itillgångar, som ligger uti blotta tillfället att få täfla
i grägt med hufvudstadens eleganter, eller att sjelfve
(räknas till den folkklass, derigenom uppoffra tid och
I manliga egenskaper, samt intränga på det täcka kö-
nets tornerplets. Men,, säger man, för denna fara
lär hverje ung man utsatt. Visserligen, men för
Iden unge officern är faran större, genom hacs i
allmänhet mindre löneförmåner, mindre 1 tthet ait
genom biförtjenst underbjelpa sin utkomst, eller
större svårighet att dölja sitt obestånd eller att med
kändt obestånd stiga i rang och befordringar, (en
cch annan rygtbar talang undantegen), samt de svå-
rare följder som ohjelplig skuldsättning honom å-
droger; ehuru jag medgifver att i sednare tider,
förgomarne om sammanhanget mellan ordentligket i
penningeförbindelser och bedrens fordringar, betyd-
ligen försvagats. Men i alla fall, om också faran
icke vore större för den unge officern än för hvarje
annan ung man, hvarföre skall vårt land neka sig
den förmånen det redan äger, att kunna, genom
anbefalld klädsel, hindra dårskaper och oförstånd.
Man kallar sådant förmyndersksp och inskränk-
ning i frihet! Men för hvilka skulle denna före-
skrift kännas som ett förmynderskap och en frihets-
förlust? Jo för det färre entalet, för hvilka denna
åtgärd just vore nyttigast, ja, hvilka den oftast skulle
rädda från förderfvet. Det ojemnföriigt större en-
talet känner icke föreskriften som en inskränkning
i deras frihet; de tvertom önska den som en iag,
för ordningens, hushållningens och det allmänna bä-
stas skull. Om så är, hvilket jag för min del tror,
om åtgärden verkeligen önskas af flertalet af Ar-
måens Officerare, är det icke då en orättvisa mot
dem, att pålägga dem eh betydlig, men onödig årlig
skatt: pnderhållet af civiieklider? Arickei sjelfva
verket, tillåtelisen att bära civila kläder ett lvång
— det herrskande brukets tvång nemligen — som
ålägges alla dem, hvilka för besparing skull önska
att blott bära uniform? Om desze äro de fleste, är
det icke då just det närvarande förhållandet som
inskränker majoritetens frihet, hvilken är förnuf-
tig, blott på det att minorilelen skall få begagna
sin, hvilken är dåraktig?
Ty, kan någon ännu bestrida, att icke bruket,
hvad klädedrägten angår, är en lika befallande magt
som en General-Ordre? Huru skulle civila kläder
kunna, under nuvarande förhållanden, undvikas?
Om någon, utom tjenst, inträdde bland sina förszm-
lade kamrater i uniform, skulle det icke anses så-
som en egenhet, eller ett slags er:ännande sf fat-
tigdom? Inkommer man i uniform i ett större säll-
skap, så frågas ,hvarifrån man kommer så grann ?
och en hvar undrar hvem som blifvit döpt, gift el-
ler begrafven?
Sedan nu de väsendtligaste inkast, som kunna
förväntas mot uniformens ständiga bruk, blifvit i
förväg bemötte, så vill man äfven lugna dem, som
föreställa sig att här föreslås något i det öfriga Eu-
ropa okändt. Utländska exempel synas mig alltid
böra tala i sista rummet, ty först skall förnuft ts
röst höras: men sedan kan ej heller vara ur vägen
att höra hvad de Preussare, Fransmän och Ryssar
m. fl. säga. Man får derföre upplysa, om det är
obekant, all uniform bäres ständigt at Officerare i
följande länder:
Preussen, Österrike (med undantag af General-
Commando-Städerne), Ryssland, Hannover, Baiern,
Wärtemberg, Baden, Hessen och Piemont (Sar-
dinien. -
I alla dessa länder finnes sannolikt ingen fråga
om föeskriftens nytta från besparingens och militär-
andans sida. Och Svenska armån skulle företrädes-
vis vara den, som icke behöfde se på dessa tvenne
fördelar ?
Man anförer, såsom motvigt, Frankrikes exempel.
Men det är blott i Paris, som, i likbet med hos
oss, uniformen alldrig synes annat än i tjenst (Vid
all militär-undervisning äro dock alltid lärare och
elever i uniform). I Frankrikes öfriga städer ser
man aldrig annat än uniformen. Men att det mäk-
tiga Pariser-exemplet verkar fördelaktigare för Frank-
rike, än uniformens bruk för de Tyska Staterna,
lärer ingen, med kännedom om förhållandena, kun-
na yrka. Jag vill visserligen icke påstå, att uni-
formens aflysande i det, på hela Frankrikes tänke-
sätt inflytelserika Pariser-sällskspslifvet, är en or-
sak vill åtskilliga för militär-förhållandena ofördel-
aktiga företeelser i Frenkrike; men en sanning är,
att både uniformen och dess bärare äro utan all
aktning i detta land. Vi böra icke för vårt stånd
yrka ett företräde framför de andra stånden: der-
till hafva vi ingen rätt; men obilligt är väl också,
om vi nedsättas under alla de andra, och att uni
formen är, såsom ett slags sämre drägt, bannlyst
ur medborgarelifvet. Militär-andans förfall i Frank-
rike beklagas af alla Fransyska Officerare och af alla
militäriska skriftställare af alla partier. (Man er-
inre sig, bland annat, den fräjdade och liberale Ge-
neral Lamarques skrift: Sur Pesprit militaire en
France, drs causes qui contribuent äå Veteindre, el
ac la necessire ci äes Mmöycns de le ranimer.s)
Motvilja att tjena i armen är allmän, och armåns
officerare äro på en bildnings-grad lägre än i något
annat af Europas culturländer. (Jag inräknar såle-
des icke Ryssland, Neapel, Spanien och Portugal). :
Soldatens aktning för sitt befäl är högst ringa, san-
nolikt en följd af OMcerare-ståndets ringa anseende
i somhälslifvet. — Ännu en gång: jag påstår icke, l
ait alla dessa menliga förhållanden härflyta från
att Udiformen icke brukas i Paris, men obestridli-
gen hafva de dermed något sammanhang.