ÖFVERSIGT AF DEN NU PÅGÅENDE RIKS-d
RÄTTENS FÖRHANDLINGAR. Fr
I
(Forts. från gårdagsbl.) u
Efter det, att de tilltalades slutförklaringar blif-h
vit uppläste, anhöll Just. Ombudsmannen, om råd-s
rum till någon dag i början af Febr. månad, för att s
efter tagen kännedom af desamma, få göra de ytter- r
ligare andraganden hvartill anledning kunde före-r
komma. It
Svarandena bestridde Just. Ombudsmannen rättig-4
het, att sedan han gjort sina slutpåståenden och de
sig deröfver förklarat, ytterligare uttänja rättegången. !
hvars slut de med längtan emotsågo. Då likväl Just. :
Ombudsmannen, under vidhållande af sin begäran i
anmärkte, att emedan såsom här var fallet, rättegång
å ömse sidor fördes skriftligen vid första instancen,!
det låg i sakens natur, att konferenserna måste slu-:
tas med ett förhör, dervid dock alltid svarandena till- :
kom sista ordet, tillade dessa, att de icke ville under !!
något vilkor inlåta sig med Just. Ombudsmannen il!
mundtligt tvistande, hvarföre i fall det medgafs ho-l:
nom, att vidare sig yttra, de yrkale att sådant mit :
te ske skriftligen.
Riksrätten fann skäligt, att i anl. af Just. Omb.
anhållan, utsätta nytt sammanträde till den 5 Febr.!
då parterna skulle sig åter infinna och Just. Omb.
egde andraga hvad han aktade nödigt.
Vid Riksrättens sammanträde nämnde dag, anför-:
de Just. Omb. i anledning af åtskilliga i slutförkla-:
ringarna förekommande invändningar, bufvudsakligen
följande:
I 4:sta målet och vexzel-lagen och i anledning af
Hr Poppii uppgift, att förhbandlingarne vid stiftan-:
det af 1734 års lag skulle utvisa att frågan om ut-
rikes vexelrörelsen var skiljd ifrån civillagstiftningen:.
att de omförmälde förhandlingarna väl utmärka att
frågan om lagstiftning för vexelrörelsen icke skulle
i hela sin vidd förekomma i sammanhang med lag-
verket i allmächet; men ingalunda ådsgalägga, att
R. St. afsagt sig deltagande i denna legstiftning,
helst motsatsen nogsamt visade sig vid den seder-
mera år 1748 utiärdade vexelstadgan, hvilken varaf
R. St. vedertagen.
I afseende på den utveckling svarandena gifvi:
åt den redan i deras förra förklaring antydda åsigter
att emot Konungens rådgifvare anmärkta öfverträ
delser af andra stadganden i grundlagarne, än de i
ansvarighetslagen serskildt nämnda, ibland hvilke
87 ej förekommer, icke skulle kunna medföra nå-
gon juridisk ansvarighet eller ens böra af domstolen
till pröfning upptagas, så vida ssmma ansvarighets-
leg i 6 förmår, att, om Konungens rådgifvare un-
derläte-att de öfrige dem i grundlagen uttryckligen
föreskrifna, men i ansvarighetslagen icke serskild:
uppräknade pligtez och föreskrifter iakitaga och full-
göra, det ankomme på R. St. att hos Konungen göra
sådan anmälan, hvartill 407 Regeringsformen dem
berättigar, anförde Just. Omb. att ehuru det kunde
göra tillfyllest att häremot åberopa det motiv för
yrkade ansvarigheten, som i slutpåståendet kortligen
uppfattas, han likväl ansåg sig ytterligare böra fästa
uppmärtsamhet derå, hurusöm regeringsformens 106
S, — hvilsen bemyndigar R. St. Konstitutionsut-
skott, att ställa under tilltal! inför Riksrätt den eller
dem af Konungens rådgivare, som finnas hafva pup
penbarligen handlat emot denna regeringsforms tya
liga föreskrift eller tillstyrkt någon öfverträdelse der
af eller af andre rikets gällande lagar, tillika i
det följande stadgar, att då Statsrådets ledamöter
finnas hafca på sätt ofvarberördt är, gjort sig
till ansvar skyldige, döme dem Riksrätten efter all-
män lag och den serskilda författning, som till be-
stämmande af sådant ansvar, utaf Konungen och
Rikets Ständer fastställd varders, — sålunda i de
mest allmänna och oinskränkta ordalag synes inbe-
gripa, såsom föremål för U:skottets anmärknings- och
anklagelserättighet. samt följaktligen såsom ämnen för
Riksrättens pröfning och dom, alla rådgifvande åt-
gärder, angående hvilka ämnen som helst, de der,
efter Utskottets föreställning, kunna hänföras under
de kategorier af grundlagsbrott eller öfverträdel!set
af andra Rikets legar, som ofvannämnde 106 för-
utsätter. 407 åter afser inga egentligen positiva
förseelser, uten underlåtet iakttagande afrikets sann-
skyldiga nytta, eller bristande oväld, nit, skicklighei
och drift hos föredragande; af kvilka anledningar
Rikets Ständer om de finna Rikets väl det kräfva, kun-
ha hos Konungen anmäla deras önskan, att kan ville
ur Statsrådet och ifrån embetet skilja den eller dem,
emot hvilka anmärkning blifvit gjord. Det måste
åtminstone vara tvifvelaktigt, huruvida den rättighet
ech det sätt för granskning och anmärkning i afse-
ende å Konungens rådgifvares embetsutöfning i al!l-
mänhet, som 106 velat åt representationen förva-
ra och åt dess delegare uppdragit, skule kunna
i annan ordning, än regeringsformen för grundlags-
förändringar medgifver, till större eller mindre del
upphäfvas eller inskränkas, hvilket likväl synes haf-
va inträffat, om man af kvad ansvarighetslagen i 6
ionehåller, ville draga den slutföljd att uppenbara
öfverträdelser af regeringsformens tydliga föreskrifter
i andra fall, än de i arsverighetslagen serskildt upp-
räknade, icke skulle kunna af Konstitutionsutskötte!
till laga åtal förvisas. - Under dessa förhållanden och
då något kinder eller förbudemot åta!s anställande
äfven i dylika fall hvarken uti citerade eller å an-
nat ställe af denna ansvarighetslag i bestämda ord:-
lag uttalas, torde anförda stadgandet kunna medgif-
va en förklaring deraf, som är förenlig med regerings-
formens 106 8, remligen den, ett i andra fall, än
de i ansvarighetsiagen serskiidt uppgifna, om icke
Konstitutionsutskottet, å Rikets Ständers vägnar, skul
te finna fullkomliga skäl att tillämpa 106 , Kon-
stitutionsutskottet kan begagna den i 107 anvisa-
de utväg till anmärknings framställande, hvarefier
det ankommer på Rikets Ständer att hos Konungen
göra sådan anmälan, hvartill sist åberopade dem
berättigar. Denna åsigt, som icke motsäger, uta:
står väl tillsammans med, 406 :s ordalydelse, bar
tvifvelsutan gjort sig gällande hos sednaste riksdag:
Konstitutionsutskott, då det beslutit att ställa under