Fn. nn nn enn nn
der hakan, på samma sätt som vid den fransyska
uniformen. Tillika skulle sannolikt medgifvas. aut
till sällskapslifvet bära uniformen ledigt uppknäppt,
så att man icke vore förbunden att ännu vid mog-
nare år gå med hals, bröst cch mage uti hård linda.
Huru befångdt att om sommaren, utom tjenstgöring,
leller på en dans, i den odrägligaste hetta, se unga
män, hermetiskt igenknäppta med en trång och stop-
I pad rock? Kunde men ickotro sig vara försatt bland
I rörliga manequins eller dockor, men icke blend lef-
I vande varelser, hvilka hafva rättighet att andes och
I förmåga att röra sig efter behag. Man kan visser-
ligen vänja sig äfven vid denna onatur, men bvartill
tjenar det, då drägten icke en gång ser bra ur, den
minsta belöning man likväl bordt vänta för den svett
Iden utpressat. Huru ledig och vacker ser icke flot-
Itans uniformsfrack ut? Hvarföre? Emedan den är
I förnuftig och militärisk. Hvyarföre är armeens, isyn-
nerhet till sällskapsdrägt, mindre vacker? Emedan
Iden är stel och naturvidrig. — I allmäbhet skulle
en mängd nyttiga uniforms-förändringar blifva en
följd af uniformens bärande. Mycket vore i denna
väg att göra för enhetens och ändamålsenlighetens
I seger öfver regellösheten, obestämdheten, olikheien
Joch undantags-manien, hvilken hos oss är en verk-
lig sjukdom. Det sammandrag af föreskrifter röran-
de klädsel, som i slutetaf Rangrullan finnes infördt,
skulle man, om det icke vore utgifvet af den all-
varsamma LandtförsvarsDepartementets Kommendo-
Expedition, anse för det bittraste skämt öfver våra
ozödiga afvikelser och olikheter, i smått som i stort.
Hvilket land eger en så rik profksrta på undantag
i alla väderstreck? Och dessa äro blott de tillåtna:
när härtill läggas de sjelftagna, som en hvar efter
smak uppgör, så torde medgifvas att omvexling åt-
minstone icke är det som saknas. — Mycket häraf
skulle troligen genom uniformens bärande ordnas.
Derjemte uppmärksamheten vändas på så många fall,
der: bespsring kunde ske. Hvarföre, t. ex,, icke
följa de utländska efterdömena, att hava underklä-
der af annan fårg (t. ex. något slags grå) än frac
ken? Hvilken besparing utgör icke detta, enär nu.
så snart frack och underkläder icke äro alldeles lika
mycket slitna, eller tagna ur samma stycke, så ser
det illa ut? Hvilken orimlighet att samma person
skall hafva trenne alldeles olika uniformer, såsom
händer om han är vid ett Regemente, i Generalsta-
bes, och derjemte i Konungens e!ler Kronprinsens
Stab. År han derjemte vid Hofvet, så har han yt-
terligare- två uniformer, summa fem. När nu här-
till fogas hela den civila omvexlingen i plagg och
färger, så måste medgifvas att skräddare-intresset
har nog mycken öfverhand.
Att mera uppmärksamhet skulle väckas å solda-
tens klädedrägt och deana blifva förnuftigare inrät-
tad, så snart befälet ständigt bar uniform, derom är
väl heller intet tvifvel.
Men jemte de nyttiga förändringar i uniformen,
som blefve cn följd af dessa allmännare bruk, tror
jag att då allmänt borde begagnas den medgifna,
men aldrig brukade rättigheten att, utom tjensten,
bära surtout ntan epauletter, såsom man öfverallt
ser utrikes. Annu mer; hvarföre bära vapen, då
mean icke är i tjenstbefattning stadd? Vill men
också bibehålla det för större sällskapskretsar — Il.
hvartill j:g dock, för min del icke- kan inse gällande
skäl — så kunde det dock dessemellan, i det van-
liga lifvet, afläggas. Den vanliga drägten, utom tjen-
sten, hleive då, för större delen af dagen, uniforms-
surtout med fältmössa, utan epauletter och värja:
en sådan drägt är alldeles lika beqväm som en van-
lig civil s. k. bonjour, med hatt. Sällskapsdrägten
åter blefve, genom en förståndigt inrättad uppknäppt
uniformsfrack, alldeles lika beqväm som en civil frack
Mot vapnets afläggande Lör jag flera inkast. Bland
andra, att som det blifvit yrkadt att uniformen bi-
drager till erinran om militäriska pligter, så skulle
detia af samma skäl gälla för vapnets bärande. Menl
meningen kan ju icke vara, att blott för det man
bärer uniform. skulle man öfverallt i det fredliga
lifvet medsläpa sig alla stridsmedel. Ryttaren kan
icka heller medföra sig sin häst, icke artilleristen sin
kanon. Det är nog att krigsmannen bär drägten, li
ty kläder måste han äfven för freden äga. Vapnet
hörer icke dit. Det tillhör striden. Och det låter
fråga sig, om det ej i allä fall vore skäl att något
mera spara på begagnandet af det, hvars bestäm-
melse är för det verkeliga allvaret.
Men det vigtigaste inkastet mot vapnets afläggan-.
de blir väl, att då andra magter icke göra så, huru
kunna vi våga det?
mm ww TT HS
Och om så vore, om verkligen man utomlands
aldrig visade sig i uniform utan vapen, vore det då
farligt cm vi ändå gjorde det? Ack, om vi alltid
vore lika laggranne, alltid lika försigtige, att äfven
uti det som är förnuftigt och klokt, icke afvika från
främmande exempel; — men då dessa åberopas som (
stöd för det enkla och naturliga, då förspörjes ofta
mycken lJomhördhet! Jag går nu att ytterligare :
pröfva denna, genom det omörmälandet, att man ut-
rikes ganska ofta ser officers-uniformen utan vapen.
Icke blott i Paris, på promenader och vid mindre
klädsel, utan äfven i det militär-stränga Preussen,
sr man icke sällen, i Berlin, på wiheatrar och ga-
tor, uniforms-surtouten med fältmössa, utan vapen.
Ja i sjelfva Ryssland gäller det som föreskrift, att
vapnet icke får bäras till fältmössa. De som bäfva
för att frångå utländska bruk, kunna derföre vara
lugna för faran af ofvannämnde förslag.
Till den öfverklagade besvärligheten af uniformen
hörer äfven dess bruk på landet. Men hvarutides-
sa besvär bestå, då den vanliga drägten blir en
kort öppen rock med mössan, är svårt att inse.
Jag begriper i sanning icke, då skillnaden från den
civila drägten blefve föga mera, än en annan snitt
jemte kronans knappar, huru dessa kunna vara till
så mycken vedermöda. Man förlöjligar väl föreskrif-
ten, genom den våda som skulle uppkomma deraf,
att en egendomsägare besökte sin åker och sin la-
dugård, satte bete på metkroken, lagade sina nät el-
ler fällde sin hare m. m. — allt uti uniform; men
förutom att den småaktighet väl icke kan tänkess,:i
alt det skulle förmenas officeren mera än soldaten):
att hafva en arbetsrock i sitt hem, så tror jag, att!
när uniforms-surtouten blir gammal och skral, sål.
I
kan den icke bättre användas än till besagde ända-
mål, af den som det vill, och kostar då mindre än
att bestå sig en särskilt åker-, ladugårds-, fiske- och
jagtrock.
k Jag öfvergår nu till besvarande af ett annat ir-
ast:
Uniformens ständiga bärande bidrager ait afskijal
krigsståndet från de andra Stånden, och hindra
en gemensam medborgerlig andas spridande.
Mycket illa om så vore. Men mycket väl satt så
icke är. Påståendet synes hvila på en öfverskatt-
ning af uniformens inflytelse, till den grad, att den!
skulle tc:ka icke bhlatt nå dearaec lynne csarm häralts